Retstickan Christer Kihlman
I våras gick rabulisten, bråkstaken och ”sändisen” Christer Kihlman bort, 90 år gammal. Men hans mästerverk Människan som skalv lever vidare. Liksom anekdoterna från hans färgstarka liv.
Lyssna på artikeln
I våras gick rabulisten, bråkstaken och ”sändisen” Christer Kihlman bort, 90 år gammal. Men hans mästerverk Människan som skalv lever vidare. Liksom anekdoterna från hans färgstarka liv.
”Man kan bli författare av många olika anledningar, men att dela med sig av skamligheten, det var ett sätt att överleva.” Vi hör en åldrad Christer Kihlman (1930–2021) i en intervju med finsk tv. Generöst har han delat med sig av alkoholismen, äktenskapet, bisexualiteten, futtighet och storhetsvansinne. Genom att hänga ut sin egen ynkedom har han också vädrat den finlands-svenska överklassens unkna garderober. Långt före Kerstin Thorvall vittnade han om det mest förbjudna. På kuppen blev han folkhjälte, så nära en finsk nationalskald man har kunnat komma i vår tid.
Men så var det inte från början. Han slog igenom med en skräll 1960. Debutromanen hette Se opp salige!
Vi möter den medelålderskrisande Karl-Henrik Randgren, chefredaktör på ortstidningen i den lilla idyllen Lexå, verklighetens Borgå. Finland är ännu märkt av kriget, men vädrar framtidsluft, modernitet och välstånd. Allt borde vara lugnt, men redaktör Randgren är inte vid sina fulla fem. Plötsligt börjar han skriva radikala ledare, och inte nog med det, han uppvisar tecken på moralisk röta. Värst är att han känner åtrå till sin kollegas trettonåriga dotter. Ambivalensen till det temat har ju inte minskat med åren, men Kihlmans bok går ännu att läsa. Bigott har han aldrig varit.
Verklighetens Borgå var rustat när boken kom. Ortens tidning hade laddat med fyra (!) olika recensenter. Matchen slutade oavgjort, två jublade, två gjorde tummen ner.
Christer Kihlman är en tidig och skarp kritiker av manlighetens kultur: ”Det var den manliga förnekelsen av känslorna, som började som en förnekelse av känslosamhet men blev en fix idé. Ett raseri som spred sig…” Raseriet smittade alla män och deras söner, en samling neurotiker och vålnader. En manlighet som efter kriget var obrukbar och meningslös, men levde kvar som ”ett slags förruttnelse”. Temat skulle Christer Kihlman återvända till hela livet: ”Jag har vägrat att vara man på den konventionella manlighetens villkor, vägrat att bära vapen, sporrar och medaljer.”
I Den blå modern, 1963, är scenen mörkare, tonen hårdare. Vi möter den högborgerliga familjen Lindermann, som har förlorat äldste sonen i kriget. Tunga förväntningar vilar på de andra sönerna, Raf, som super och Benno, som är homosexuell. Särskilt oroande är porträttet av den dysfunktionella mamman. Vi är inte långt från Noréns familjevärld. Läsarna skakades också av Bennos sadistiska drömmar, med bilder hämtade från tyska koncentrationsläger. I dag skulle man knappast kunna använda sådana symboler, men läst i sitt historiska sammanhang förstår man vad Christer Kihlman ville uppnå. Han skrev om ett land som i tre år stridit axel vid axel med tyskarna i andra världskriget, om en inhemsk fascism och en manlig våldskultur som ännu sipprade under ytan. Det var magstarkt för många läsare.
”Jag är en notorisk förrädare. Född borgerlig blev jag socialist, akademiskt predestinerad blev jag bohem.” Så presenterar sig Christer Kihlman i sitt mästerverk från 1971, Människan som skalv. Det är en korsning av reflekterande essä och drastisk roman i tre delar, om spriten, äktenskapet och bisexualiteten. Det är och förblir en milstolpe bland skandinaviska bekännare från Strindberg till Knausgård, en autofiktionens klassiker.
I Kihlmans version är äktenskapet en svart komedi mellan barnsliga kontrahenter, hårda och lekfulla. Grymmast är dvärgarna, mannen bär sin i byxorna, kvinnan sin under kjolen. Sexualiteten som en liten Mussolini på sin balkong. Är jämlikheten outhärdlig? undrar socialisten Kihlman träffsäkert. ”Är jämlikheten en dröm? Om inte ens två tillsammans kan förverkliga den? Är det verkligen för alla? Även för dig och mig?”
Romanens Kihlman super sex dagar i sträck, strövar berusad i Helsingfors, vaknar upp i en främmande våning. Värden är bög, ensamma i våningen ägnar de sig åt manliga utsvävningar. Nästan alla spärrar hävda, skriver författaren förtjust: ”Han ville bli misshandlad. Han bad att jag skulle misshandla honom.” Författaren slår på måfå, och fortsätter slå. ”Jag fylldes av en sällsam förfärlig känsla av vällust och det kom plötsligt för mig att jag i det ögonblicket var i stånd att döda honom och ville det och att det skulle kännas skönt. Det var en ohygglig, overklig upptäckt.
Kihlman flyr lägenheten och sitt onda jag, tacksam över att de sista spärrarna hållit.
Selinda Kihlman tålde mycket.
1975 ger Christer Kihlman ut Dyre prins, en släktkrönika i Thomas Manns efterföljd. ”Samhällsbevararna var i uppror.” Ensam strykpojke var han inte, numera delade han äran med Henrik Tikkanen. De båda blev ett begrepp: blottarna. Snart sällade sig Märta Tikkanen till gruppen, särskilt efter Århundradets kärlekssaga.
Om blottarna blev bespottade i Finland hyllades de desto mer i Sverige. Dyre prins blev Månadens bok och Kihlman blev ”sändis”.
Dålig kritik tålde han inte, och särskilt ilsket uppiggad blev han av PO Enquists snåla anmälan av Alla mina söner, 1980. Där reser Kihlmans jagberättare till Argentina och umgås med tonåriga pojkprostituerade. Enquist anade en politisk vindkantring, ”en papperssvala i högervinden”. Christer Kihlman glömde det aldrig, socialdemokrater emellan. Enquist tyckte att Kihlman utnyttjat människors öden för sina egna syften, och det skulle man höra från PO?!
Vad skulle man säga om filmen Il Capitano? Där manusförfattaren Enquist för egna syften ”hänsynslöst utnyttjar en existerande finsk ungdomsbrottsling som begår mord på tre oskyldiga människor”.
Christer Kihlman kunde kokettera med sitt dåliga umgänge, menar Mårten Westö i sin inträngande intervjubok med författaren. Efter Henrik Tikkanens död var det ”dåliga tider” i Finland, tyckte Kihlman: ”Jag for till Stockholm samma dag Henrik dog. Han reser vidare till Köpenhamn, träffar ”en legendarisk knarklangare och hallick, umgås med tjuvar och horor och känner sig lika udda och utanför som de.” Sedan kommer hans fru och hämtar hem resterna av maken.
Selinda Kihlman, framstående bibliotekarie, dotter till poeten Rabbe Enckell, var en seg natur. Hon tålde mycket. När Människan som skalv gavs ut i Sverige krävde förlaget att hon skulle skriva på en försäkran att inte stämma utgivningen. Men Kihlmans höll ihop.
1993 står paret Kihlman på tröskeln till Diktarhemmet i Borgå. Att flytta in i den stiliga 1700-talsgården är den högsta utmärkelse en finlandssvensk författare kan få. Hyresgästen förväntas uppträda som en diplomat för litteraturen och landet. Servera champagne till gästande besökare, busslaster med storögda svenska kulturturister. Här bodde Christer Kihlman i 24 år, de flesta med skrivkramp. Hemma på brottsplatsen i Borgå, förlåten av alla. Men de goda Borgåborgarna kunde inte helt krama ihjäl honom ändå.