Resan från arbetslös till generalsekreterare

Ulrika Årehed Kågström minns känslan av att vara arbetslös. Omständliga dokument på Arbetsförmedlingen. Hon som drömde om att bli något stort hamnade mitt i en ekonomisk kris efter studenten.

När Frank Sinatra sjöng inför 537 betalande i Finspångs Folkets park 1953 ansågs det vara bottennappet i hans karriär, innan det vände uppåt igen. Vi frågade några personer om deras bottennapp – och vad de lärt sig av dem.

”Jag hade utbildat mig till civilekonom. Mina ambitioner var höga och drömmarna stora. Vad jag inte hade räknat med var att min examen 1991 skulle sammanfalla med den största ekonomiska kris som drabbat Sverige sedan depressionen.

Det jobb jag lyckades få var ett vikariat som turistsekreterare i Boden. Det var inget fel på mina arbetsuppgifter, men det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag jobbade extra som biomaskinist, lärarvikarie och ringde runt och frågade människor om de ville delta i marknadsundersökningar. Jag hankade mig fram.

I väntan på att det skulle ljusna på arbetsmarknaden reste jag till Aix-en-Provence för att studera franska i ett halvår. När jag återvände till Sverige var det lika mörkt som innan jag åkte. Jag skrev in mig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Själva jobbsökningsprocessen var både omständlig och ganska dyr. Man kunde inte direkt gödsla ut ansökningar via mejl på den tiden, utan fick kopiera betyg och referenser och betala för varje kopia på biblioteket. Sedan skulle man köpa kuvert och frimärke och posta ansökan. På Arbetsförmedlingen fanns stämpelkort där man skulle skriva ”arbetslös” på varje datumrad. Jag minns hur det kändes att gång på gång skriva ordet, som att det verkligen inpräntades i mig.

Jag hade inga nätverk och mina föräldrar stöttade mig med pengar för att det skulle gå runt. Det känns naturligtvis inte bra när man är vuxen och vill stå på egna ben. Jag funderade mycket på om det var så här mitt liv skulle se ut. Skulle jag hoppa på en ny utbildning?

Till sist fick jag jobb som marknadskonsulent och projektledare på Riksteatern. Jag brann för kulturen redan då. I Boden hade jag varit med om att arrangera en konsert med jazzlegenden Chet Baker, bara ett halvår innan han störtade ut från ett hotellfönster i Amsterdam och dog. På Riksteatern fördjupades mitt kulturintresse och samtidigt fick jag glädje av mina studier inom ekonomi, organisation och marknadsföring.

Jag hade fått in en fot och det ena ledde vidare till det andra. Jag blev marknadschef och vice vd på Riksteatern, och så småningom generalsekreterare på Röda Korset, styrelseordförande i Folkoperan och Dramaten, och generalsekreterare på Cancerfonden.

De prövningar jag gick igenom innan det lossnade har format mina värderingar. Jag insåg att jag ville arbeta med något som är viktigt och som känns meningsfullt. Det jag förstod då – och har påmints om under pandemin – är hur viktig kulturen är i tider av kris. Då behövs kulturen mer än någonsin.

Jag ser en parallell mellan min situation då och den situation många ungdomar möter efter examen i dag, när de kommer ut på en tuff arbetsmarknad och en planerad karriär gör tvärnit. Det skulle vara förmätet av mig att komma med några klämkäcka råd. Allt jag kan säga är att livet går upp och ner. Att även de erfarenheter som är tunga när man befinner sig mitt i dem i efterhand kan visa sig värdefulla. Motgångarna gör att man på ett annat sätt uppskattar saker när det vänder, än om vägen varit spikrak.”

Ulrika Årehed Kågström är styrelseordförande på Dramaten och generalsekreterare på Cancerfonden.