Recension: ”Vid havet” av Abdulrazak Gurnah

Vid havet, en av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs mest prisade romaner, är världslitteratur på riktigt. Det pendlar mellan vardag och mytologi när två emigrantöden flätas samman, både i det förlorade hemlandet Tanzania och i diasporan.

Roman: Vid havet
Författare:Abdulrazak Gurnah
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Celanders/Albert Bonniers

En av de bästa aforismerna i Horace Engdahls Den sista grisen lyder: ”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.”

Det är välfunnet om främlingskapet hos den som placeras i en annan verklighet, på en plats där man förlorar sin relevans, sin agens. Jag tänker på Engdahls liknelse när jag läser Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs Vid havet, utgiven första gången 2001 och vid sidan om Paradiset hans kanske mest prisade roman.

Här möter vi Saleh Omar, en 65-årig flykting från Zanzibar som anländer till Storbritannien under antaget namn och med falska papper. Redan på Gatwick blir han bestulen på sin enda ägodel av värde, en mahognylåda med den väldoftande rökelsen ud-al-qamari.

Härifrån vecklas ut en vindlande berättelse om Omars liv i Tanzania, som löper parallellt med ett annat emigrantöde, tillhörande litteraturprofessorn Ismail Rajab Shaaban Mahmud. Deras liv har mer än en gång flätats samman och nu möts de igen, två landsmän i diasporan som båda bär med sig tyngden av sitt förflutna.

Vid havet är en postkolonial Odysséen eller en postmodern Moby Dick (namnet Ismail är förstås ingen slump, liksom referenserna till Melvilles Bartleby), ett episkt verk om de irrfärder som har kastat upp Omar och Mahmud på denna främmande strand. Pendlande mellan trivial vardag och glödande mytologi, mellan romanens samtid och livet i Östafrika, blir det en sällsynt rik läsupplevelse, som med full kraft återskapar ett förlorat hemland och två förlorade identiteter. Med både kraft och subtil humor öppnar den läsarens ögon för den värld som existerade innan européernas ankomst. Dofter, färger och smaker från en förlorad civilisation och en tid utan kartor, samsas med upplevelsen av att plötsligt vara prisgiven åt främlingar, utan historia eller identitet.

Det är världslitteratur, på riktigt.

På ett ställe tänker Omar: ”Det känns som om jag är ett ofrivilligt redskap för någon annans plan, en figur i en historia som någon annan berättar.” Romanen är en motståndshandling, en återerövring av det egna subjektet och den egna rösten, som samtidigt lägger sig ironiskt nära en västerländsk kanon och eurocentrisk historieskrivning och skapar nya rymder, nya smärtpunkter och ögonblick av försoning.

Det är världslitteratur, på riktigt. Att Abdulrazak Gurnah trots denna, och andra romaner var helt frånvarande i spekulationerna om Nobelpriset 2021 bekräftar bara hur viktigt hans ärende är.