Tokhyllad och nobelprisad, men vem är Svetlana Aleksijevitj? Författaren som började karriären som regimlojal lokaljournalist står i fokus i Axel Burénius nya essäbok Persona.

Persona
Essä
Författare: Axel Burénius
Förlag: Fri tanke

Vad slags författare är den belarusiska Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj? Egentligen? En sanningssägande dissident eller en kappvändande opportunist?

Det är frågor som Axel Burénius undersöker i sin nya essäbok Persona.

Burénius belönades 2020 med Katapultpriset för sin finstämda och gripande debutroman Dödsängel. Parallellt har han skrivit på en doktorsavhandling om Aleksijevitj. Det arbetet är utgångspunkten för Persona.

Det finns en grundläggande paradox med Aleksijevitj: Hon är både närvarande och frånvarande.

Jag ska förklara vad jag menar.

Hennes storverk Utopins röster bygger på tusentals intervjuer, reducerade och nedkarvade tills bara märgen återstår. Men själv är hon nästa osynlig, samtidigt som hon ju är både kompositör och dirigent till dessa körverk.

Vidare har hon inga problem att dominera en scen eller ett samtal. Men om henne som person är mycket lite känt.

Denna gäckande persona fascinerar Burénius.

Aleksijevitj började sin bana som sovjetisk lokaltidningsjournalist. I arkiven hittar Burénius hennes första högst partilojala artiklar. Även den ursprungliga utgåvan av hennes genombrottsbok, Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985) saknar explicit regimkritik. I Sovjetunionen blev den en prisad bestseller. (2004 reviderade hon den till dess nuvarande form.)

Västvärlden har lyft Aleksijevitj till dissidentförfattarnas parnass. Burénius menar att det vittnar om okunskap och fördomar om sovjetiska förhållanden. Han framställer henne i stället som ett barn av sin tid och placerar pedagogiskt in hennes litteratursyn i dess postmoderna sammanhang. (Även om hon kanske inte skulle skriva under på Roland Barthes dödförklaring av Författaren.)

Det är välskrivet och intressant men plötsligt rammas Burénius essä av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Han övergår till att intervjua ukrainska flyktingar i Sverige. Det är inget försök att anamma Aleksijevitjs metod (hennes namn nämns inte ens i bokens sista tredjedel) men bidrar inte med fördjupad förståelse bortom reportagen som det senaste året har fyllt dagspressen. De boksidorna hade gärna fått ägnas åt ett fortsatt vridande och vändande på de frågor som är essäns utgångspunkt.