Skickligt om att bli vuxen – men något saknas
I sin femte roman återvänder Therese Bohman till uppväxtens Kolmården. Med ett för skräcklitteraturen klassiskt grepp tecknar hon skickligt övergången mellan barndom och vuxenhet, liv och död. Men Vi:s recensent tycker att något saknas i kompositionen.
Lyssna på artikeln
I sin femte roman återvänder Therese Bohman till uppväxtens Kolmården. Med ett för skräcklitteraturen klassiskt grepp tecknar hon skickligt övergången mellan barndom och vuxenhet, liv och död. Men Vi:s recensent tycker att något saknas i kompositionen.
Sanningsberget
Författare: Therese Bohman
Förlag: Norstedts
De flesta svenskar förknippar nog Kolmården med den stora djur- och safariparken som – likt Skansen i Stockholm – har lyckats smälta in i landskapet och fått något för Norden så onaturligt som lejon, tigrar och gorillor att framstå som självklara i den bergiga terrängen.
Therese Bohman är uppvuxen i Kolmården. När hon nu, i sin femte roman, för första gången återvänder till sina hemtrakter har hon en för författare ovanlig fördel: en miljö som på samma gång är välbekant för många läsare – 700 000 besökare färdas årligen genom de täta skogarna för att efter erlagd entréavgift bestiga bergsknallen och blicka ut över branten som störtar ner i vattnet, Bråvikens arkipelag, det platta Vikbolandet på andra sidan – och främmande. Kanske rentav skrämmande.
Sanningsberget tar avstamp påskaftonen 1989 när Hanna sitter i sitt flickrum och spelar in Trackslistan på ett kassettband. I det alldagliga och, återigen, igenkännbara tecknar Bohman skickligt en brytningstid, av flickan på väg att bli tonåring, andäktigt lyssnande på Madonnas Like a Prayer som nykomling på listans andraplats. Så händer det otänkbara. Hennes storebror Erik kliver ut genom dörren och försvinner. För alltid.
Romanens Sanningsberget är en mytomspunnen plats, en gång i det förflutna använt under häxprocesserna, med en farlig grotta där människor sägs ha försvunnit spårlöst. Den tonårige Erik drabbas av detta obegripliga öde: han sitter på berget i påskaftonsnatten med några kompisar, dricker öl och är sedan bara … borta.
Barndomstraumat med det förlorade syskonet är ett klassiskt grepp inom skräcklitteraturen, ta bara den klassiska inledningen på Stephen Kings Det. Och Therese Bohman väver skickligt ihop det gotiska med det vardagliga, broderns försvinnande som en bråddjup grotta i Hannas annars alldagliga liv, kantat av tonårsparfymer, vodkafyllor och storstadslängtan. Och, förstås, präglat av två vilsna och traumatiserade föräldrar som aldrig slutar hoppas på att sonens kropp ska hittas, hans gåta få en förklaring.
Men sedan händer för lite. Bohman bygger upp sin historia i tre tidsplan, där vi får följa Hannas väg från tonårstjej till famlande konststuderande och förödmjukad telefonförsäljare, till en vuxentillvaro som hyllad konstnär i Stockholm. Som en skugga följer inte bara den saknade brodern, utan också Marcus, ungdomskärleken som också han tycktes menad för ett märkvärdigt liv, långt bortom Kolmårdens skogar och turisthorder.
Trots de många intressanta trådarna går det aldrig ihop, något saknas i själva kompositionen. Det är som om Therese Bohman, som annars tidigare alltid har framstått som så kristallklar i sina ambitioner, denna gång har tvekat mellan att skriva en spökhistoria, en kärleksthriller eller en bildningsroman och till slut nöjt sig med att lägga ut vaga spår i respektive riktning. Resultatet har blivit en diffus – kanske kan man säga impressionistisk – hembygdsskildring med enskilda starka partier, där helheten tyvärr känns ofullständig.
Läs mer: