Recension: Lysande om ett missförstått imperium

Marc David Baer har skrivit en tegelsten om det osmanska riket. Det är ett imperium som länge förtalats och missförståtts. Boken är en fantastisk genomgång av dess historia, även om Baer ibland går lite för långt.

Osmanska riket: Khaner, kejsare och kalifer
Fackbok
Författare: Marc David Baer
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur och kultur

Det osmanska imperiet är en av historiens mest fascinerande och missförstådda, för att inte säga missedda, statsbildningar. Länge betraktad som det största hotet mot Europa och kristenheten har det förtalats och nedvärderats. Turkiska soldater var fruktade, betraktade som särskilt grymma, österländska och muslimska och så småningom, då imperiet blev försvagat istället föraktade som lättingar och livsnjutare. Men den europeiska fruktan och fientligheten är inte hela sanningen, efter att imperiet rasade ihop i samband med första världskriget utvecklade även de arabiskspråkiga länderna synen att deras olycka i hög grad berott på den 500-åriga turkiska dominansen. Eller turkiska, det märkliga med detta imperium, vars arvtagare är nationalstaten Turkiet, är att etniska turkar sannolikt var i minoritet under hela dess existens, och vad mer överraskande är bar de knappast upp staten, som dominerades av tvångsrekryterade och konverterade kristna. Senare kom även en betydande grekiskspråkig överklass, både kristna och konvertitet, att få framträdande roller i förvaltningen, inte minst i osmanernas europeiska besittningar, från Grekland till Rumänien.

Marc David Baer, professor i historia vid London School of Economics, har skrivit en fyllig och underhållande bok om det Osmanska rikets historia. Den ger en fascinerande rundmålning av hur en liten nomadgrupp från Centralasien kunde störta det Östromerska riket och få makten över den sunnimuslimska världen, samt stora delar av sydöstra Europa. Från början var de knappt mer än herdar och rövare, som förenade den centralasiatiska stäppens kultur och former för maktutövning med en fantastiskt vildvuxen, i hög grad sufisk islam. Deras krigare kallades ”ghazi”, ett slags religiösa rövare som gjorde infall mot de bofasta och sakta men säkert erövrade bit för bit av Anatolien, efter att en annan turkiskspråkig nation, Seljukernas rike, besegrat den byzantinska hären i slaget vid Manzikert 1071. Baer skildrar denna första fas av det osmanska rikets framväxt som rena pojboksäventyret. Men han framhäver också att efter hand som horden började utvecklas till ett rike, så var det en kombination av skickliga soldater och framgångsrik diplomati som avgjorde. Östra medelhavets historia präglas av mängder av märkliga allianser, där till exempel Venedig kunde stödja osmanerna mot de kristna östromarna och olika former av äktenskap ingicks mellan kristna och muslimska ätter, för att stärka den världsliga makten. Det är inte en historia för fromma, för religionerna framstår genomgående som främst maktmedel, som är till för att stärka och legitimera härskardynastier.

Under loppet av 1300-talet blev osmanerna bofasta, de började lägga även borgar och städer under sig, expanderade in på Balkan tills de hade omringat de sista resterna av Byzans, det ­Östromerska riket och 1453 erövrade de slutligen, efter många, långa och blodiga försök, Konstantinopel, kejsarnas huvudstad. Baer understryker att de i och med detta gjorde anspråk på att vara en del av Europa. Sultanen såg sig själv både som centralasiatisk khan, romersk kejsare, osmansk sultan och så småningom kalif, något han förblev fram till 1924. Den siste sultanen dog i exil i italienska Sanremo 1926. Historien om imperiets uppgång är fascinerande, så länge de kunde expandera rullade allt på. Men från mitten av 1500-talet, då de uppnått rikets maximala utsträckning är det som att en enda lång nedgång inleds. Baer är noga med att nyansera synen på utvecklingen, men det går inte att missta sig på att åtminstone från 1700-talets slut fortsätter det att existera som imperium enbart för att de europeiska staterna inte vet vad de ska göra med det, och Ryssland, England och Frankrike föredrar en prekär maktbalans framför att dela upp det mellan sig.

Baer har skrivit en utmärkt genomgång av detta imperiums historia, men, som så många, kan han inte låta bli att gå lite för långt. Det handlar naturligtvis om att balansera en traditionellt negativ uppfattning av riket, men motsatta positiva överdrifter gör inget bättre. Visst kan man diskutera, som han gör, om det osmanska imperiet också var en del av den europeiska renässansen. Men att importera konst, hantverkare och kanoner, att kopiera kartor och låta etniska minoriteter hålla sig med tryckpress är inte renässans. Även ryssarna köpte på 1400-talet italienskt kunnande (arkitekter från Milano som ritade stora delar av Kreml) utan att på minsta vis bidra till eller präglas av renässansen. Men bortsett från de, sparsamt förekommande, inslagen är detta en lysande skildring av ett av historiens stora imperier.

Ur Vi:s novembernummer 2023.