Recension: Lykke tar ett kliv framåt som författare

I den norska författaren Nina Lykkes nya roman Vi är inte här för att ha roligt skildras en metoo-berättelse från manligt håll. Är den åldrade författaren Knut en skitsövel eller en sanningssägare?

Vi är inte här för att ha roligt
Roman
Författare: Nina Lykke
Översättning: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand

En ung, kvinnlig författare som nyss debuterat går på förlagsfest. Hon är osäker och blyg. En äldre, väl etablerad författare börjar prata med henne. Hon blir smickrad och glad. En stund senare börjar han tafsa, trycker ner henne i sitt knä och lägger sina labbar på hennes rumpa. Hon sliter sig loss. Om detta övergrepp skriver hon i sin nästa bok, med alla detaljer rekapitulerade och författaren namngiven. Boken blir en succé.

Men den etablerade författaren i fråga, som heter Knut, hävdar bestämt att det inte alls gick till så här. Den unga debutanten var inte osäker och blyg, hon var full och provocerande. Hon klängde sig på honom, dansade tätt och visade på alla sätt att hon ville ha honom. Tills hon sa stopp, när han, vilket är helt korrekt, la händerna på hennes bak. Dock vet han att det är lönlöst att gå i svaromål.

Vems version är sann? Det klassiska metoo-dilemmat utgör startpunkten för den norska författaren Nina Lykkes nya roman, Vi är inte här för att ha roligt. Här lämnas kvinnans berättelse därhän. I stället får vi följa Knut och hans stigande raseri över att bli stämplad som snuskgubbe.

Nina Lykke utkom senast på svenska med romanen Nästa! En läkarroman. I den var det medelklasslivets våndor hos den nyskilda läkaren Elin som skärskådades med lika delar humor och cynism. Men jag vill påstå att Lykke tar ett kliv framåt som författare med Vi är inte här för att ha roligt, känsligt översatt av Marianne Mattsson. Förutom att romanen är smart och rolig skapar Lykke en skavande och fruktbar ovisshet kring sin huvudperson.

För vem är egentligen Knut? En sorglig figur, det är snart uppenbart. Med ett antal romaner i bagaget är det bara en som gått hem hos läsare och kritiker, av Knut själv kallad ”Den Berömda Boken” och den kom för tjugo år sedan. Nu var det längesedan han fick några stipendier och längesedan han skrev något över huvud taget. Pengarna börjar sina, telefonen är tyst. Ännu tystare sedan han hängts ut som förövare i den unga kvinnans självbiografi. Så när Norges högt renommerade litteraturfestival i Lillehammer plötsligt hör av sig och vill ha med honom i ett scensamtal ser han sig nödgad att tacka ja. Inbjuden till panelen är också debutanten som anklagat honom för övergrepp i sin senaste bok, samt hans exfrus nuvarande sambo. Ja, ni hör, det är bäddat för dramatik.

Knut är på många sätt en dinosaurie, hopplöst efter sin tid. Han förstår sig varken på identitetspolitik eller normkritik och kan inte stava till ordet woke. Lykkes perspektiv är helt och hållet hos honom, läsaren följer honom tätt inpå. Och trots att han är så hopplöst omodern och tragisk, eller kanske just därför, väcker han min sympati. Snart är jag övertygad om hans oskuld. Visst finns det kvinnor som ljuger och slår mynt av sin lögn? You bet. Det tvivel som senare väcks i mig är inbäddat och nästan dolt i texten. Hans sätt att betrakta kvinnor. En förlupen tanke, ett ord som halkar ur honom. Hans omåttliga alkoholkonsumtion, hans brist på självinsikt. När jag väl tagit denna antihjälte till mitt hjärta börjar jag tvivla på mitt förstånd. Denna osäkerhet i texten är elegant planterad av Lykke.

Spänningen stiger när framträdandet i Lillehammer närmar sig. Litteraturfestivalen är en satirisk höjdpunkt: publiken som scrollar på sina mobiler när den samiska gruppen uppträder; författaren som ska hålla ett föredrag om hur man skriver romaner – och i stället pratar om sin veganism. Ändå känns det hyfsat trovärdigt, allt det här hade faktiskt kunnat hända. Och det är kanske extra roligt att läsa om när man själv känner den här miljön.

Fast jag tror den funkar bra även för icke invigda. Vi är inte här för att ha roligt är en intelligent riggad skrattspegel över kulturvärlden med en skärva av allvar som både utmanar och gäckar sin läsare. Och ett porträtt av en man som antingen är en skitstövel eller en stackare eller en sanningssägare eller – mer troligt, allting samtidigt.

Ur Vi:s majnummer 2023.