Recension: ”Hemma” av Judith Herman

Judith Hermanns roman Hemma är flerfaldigt prisad i Tyskland. Nu kommer den i svensk översättning. Peter Fröberg Idling har läst en roman som frågar om två personer någonsin kan mötas?

Hemma
Roman
Författare: Judith Hermann
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Weyler

I Helena Granströms Betydelsen av kärlek från häromåret diskuteras om det är möjligt för två människor att verkligen mötas, eller om vi är dömda att existera som solitärer i parallella universum. Ett slags svar i romanens form kommer nu i Judith Hermanns Hemma; en roman som är flerfaldigt prisad i hemlandet Tyskland.

Inledningsvis arbetar huvudpersonen vid löpande bandet i en cigarettfabrik. Hon ägnar kvällarna åt att letargiskt kedjeröka på balkongen, med utsikt över en bensinmack. Men en dag öppnar livet dörren mot en möjlighet. Hon får ett erbjudande att bli assistent åt en åldrad trollkarl, på en lyxkryssning till Singapore.

Så är det 30 år senare. Hon bor ensam i ett enkelt hus vid vägs ände vid tyska kusten, där hon har ett tillfälligt påhugg i sin försupne brors bar. Hon har lämnat sin särbo i Berlin och hans maniska samlande och konspirationsteorier, deras vuxna dotter har i sin tur drivit bort i världen. Resan till Singapore blev aldrig av. Till och med minnesbilderna av hela historien är osäkra. Träffade hon ens trollkarlen? Berättelserna går isär. Hågkomster glittrar likt glöd i virvlande rök, utan inbördes sammanhang.

När blir friheten ett fängelse? När övergår behovet av eget utrymme till isolering? Den korta vackra romanen vrider och vänder på sina frågeställningar. Trollkarlens låda, där assistenten ska sågas itu, återkommer associativt till den lådlika fälla som huvudpersonen ställer upp på vinden, där ett okänt djur härjar om nätterna. Vad är det för osynlig vilja som rör sig däruppe i mörkret? Vad ska respektive låda egentligen fånga? Den typen av symbolik och dubbelexponeringar återkommer romanen igenom.

Berättaren inleder slutligen en tafatt relation med en tystlåten, tvär grisbonde. Hennes bror är en lekboll för en 40 år yngre och mycket trasig tonårstjej. Vem utnyttjar vem, om man ens kan tala i sådana termer? I romanen finns inga offer eller förövare, alla är snarare kantstötta och vingklippta av tidiga trauma. De sträcker sig efter varandra, utan att nå fram. En stilla melankoli fyller sidorna: Allt var liksom försent innan det ens hann börja.