Recension: ”Drömmen om ett träd” av Maja Lunde

Nu avslutar Maja Lunde sin romankvartett om klimatförändringarnas påverkan på planeten. Drömmen om ett träd följer ett par ungdomar på Svalbard 100 år framåt i tiden och lyckas skickligt fånga både ovisshet och ödslighet.

Drömmen om ett träd
Roman
Författare: Maja Lunde
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Natur & Kultur

Det är tidigt 2100-tal på Svalbard, där en kantstött liten grupp människor utan kontakt med omvärlden står i ruinerna efter en katastrof. I den avslutande delen i Maja Lundes romankvartett om klimatförändringarnas konsekvenser för planeten, rör hon sig – på säker prosa – ännu längre norrut, ännu längre in i framtiden.

Till skillnad från de tidigare romanerna utspelar sig ”Drömmen om ett träd” helt och hållet i denna framtid, knappt hundra år bort, där människor på olika håll i världen försöker skapa sig en tillvaro i en närmast ödelagd värld. Kanske är det just därför – för att allt sker i en tid som känns ogreppbart långt borta – som ”Drömmen om ett träd” ter sig mer som en uppdiktad värld att sjunka in i, och mindre som en uppfordrande kalldusch. Möjligen är det dåligt för den akuta medvetenheten, men jag tror också det är till fördel för romanen.

Tommy och hans småbröder Hilmar och Henry, Rakel och hennes lillasyster Runa, är de enda som är kvar i Longyearbyen efter att ett svårt ebolaliknande virus slagit ut resten av befolkningen. Ensamma i världen är de, men på Svalbard finns en åtråvärd skatt; en fröbank med alla upptänkliga växtarter insamlade från jordens alla länder. Det är Tommys farmor Louise, som läsaren känner igen från ”Blå” (2017) och ”Przewalskis häst” (2021), som basat över fröerna och när hon dör försvinner nycklarna till valvet med henne.

Rakel och Tommy, två tonåringar som får iklä sig rollen som föräldrar, är inte överens om framtiden. Medan Tommy vill stanna och bygga upp ett liv för deras lilla familj på Svalbard, ser Rakel deras isolering som ett utsiktslöst projekt; ett fängelse. Finns det ens några andra människor kvar, någonstans i världen?

Maja Lunde är skicklig på att fånga denna ovisshet och ödslighet, de två tonåringarnas olika men lika okuvliga temperament. Men läsaren vet att andra människor finns. Redan från början finns Tao – ett känt ansikte från kvartettens första del, ”Binas historia” (2015) – med på scenen. Lunde binder ihop sin omfångsrika och spretiga berättelse så fint genom att sammanföra Taos Kina med det som att bli Louises Svalbard. Är det när Rakel lyckas dra igång en kommunikationsradio och få kontakt med Tao i Sichuan som räddningen kommer?

”Drömmen om ett träd” är en lika ödslig som varm, lika gastkramande som trösterik, bok och en mycket värdig avslutning på Lundes romanprojekt. Det är mörkt att föreställa sig en framtid där det enda som återstår är drömmen om ett träd, men Maja Lunde visar också att drömmens själva existens är ett hopp i sig.

Ur Vi nummer 4 2023.