Recension: Deppig historia som fastnar

Mikael Berglunds böcker utspelar sig i det outsagda, och så även hans senaste roman. Slask är en mörk skildring om tillhörighet, vänskap och svek. I centrum står tre vilsna tonåringar. Annina Rabe har läst en bok som dröjer sig kvar.

Slask
Författare: Mikael Berglund
Förlag: Albert Bonniers

Ingen tycker om slask. Det är fult och jobbigt, man halkar omkring i det och i slasket blottas allehanda äckligheter som snöns försonande täcke har dolt under vintern. Slaskets enda förmildrande omständighet är att det är en vag aning om något slags pånyttfödelse. Att ännu en lång vinter skall ta slut och något annat ta vid. 

Melvin, Hannah och Mika lever i slaskets tid, både bokstavligt och bildligt. De har känt varandra sedan barndomen, nu är de tonåringar. Platsen är namnlös norrländsk landsbygd där fritidssysselsättningen är snowboard, om det är vinter. Hannah och Melvin har varit ihop jättelänge, men nu har Hannah gjort slut med Melvin för att bli ihop med Alex. Mika hade en bror som dog, hon är arg, avig och ledsen. Dessutom betraktas hon som udda eftersom hon är adopterad. Runtomkring dem finns perifera typer: föräldrar, kompisar, syskon. Men allt i denna roman kretsar främst kring den här lilla trion av vilsna tonåringar, och allra mest kring Melvin.

Gemensamt för Mikael Berglunds romaner är att de utspelar sig mycket i mellanrummen, i det outsagda och i tystnaderna. Det är ofta som om två parallella romaner pågår samtidigt, den som vi faktiskt läser med ögonen och den som hela tiden rör sig under ytan. Slask är inget undantag. 

Den händelse som blir den centrala, i alla fall för Melvin och för Mika, är till en början så undangömd att jag först måste bläddra tillbaka – missade jag något i texten och i handlingen? Svaret är verkligen både ja och nej, och däri ligger mycket av Mikael Berglunds storhet som författare. Ni kommer att fatta vad jag menar när ni läser. För vad var det egentligen som hände den där valborgsmässoafton när Mika fick ett psykbryt och Melvin skulle trösta henne? Mika är i alla fall helt klar över händelsen och det är därför hon anmäler Melvin för övergrepp. Men det finns ingen enkel eller entydig sanning i den här berättelsen. Med största sannolikhet är Melvin skyldig, men hans förträngningsmekanismer är så starka att vi är med honom nästan hela vägen. Allt kommer att blottas i slasket, flyta upp som höstens hundbajs. 

Utanförskapet är ett tema som återkommer i hans författarskap

Slask handlar om att svika sin kanske bästa vän på det allra värsta sättet, och att sedan nästan helt lyckas förtränga det man har gjort för att man inte klarar av att konfronteras med det. Men jag läser den kanske ändå allra främst som en roman om tillhörighet. För det är den dess huvudpersoner söker, var och en på sitt sätt. Mika genom att bära sin döda brors tröja. Och Melvin söker sig hela tiden tillbaka till Hannahs trygga och tillåtande familj, som bjuder in honom trots att det har tagit slut mellan dem. Porträtten av vuxenvärlden; både Melvins egen mamma och Hannahs föräldrar, är korta skisser men lyckas med några få detaljer avslöja väldigt mycket. För att inte tala om bifiguren Jocke, den medelålders småbarnspappan som köper ut åt tonåringarna för att få vänner, och kanske även något mer. Alla dessa detaljerade miniporträtt är prov på vilken skicklig författare Mikael Berglund är. 

Utanförskapet är ett tema som återkommer i hans författarskap, inte minst i den förra romanen, den prisbelönta Ovanjorden. Slask är en mer koncentrerad och på flera sätt mörkare berättelse, och utan någon hisnande kärlekshistoria som den som bar Ovanjorden. Att läsa Slask är på många sätt kongenialt med dess titel; även hos läsaren infinner sig ibland en känsla av att vada omkring i det djupa slasket utan någon egentlig riktning, bara ett ofrånkomligt nu. Upplyftande är det inte, men sällan tråkigt. Det finns alldeles för mycket nyansrikedom i såväl språk som personteckning för det. Slask är inte en bok som lämnar en i första taget, det är något den har gemensamt med alla Mikael Berglunds tidigare böcker. Kanske den främsta effekten rentav infinner sig efter avslutad läsning. När man börjar fundera på vad det var som egentligen hände, och vad som doldes i det där slasket.

Läs fler recensioner:

Vibrerande närvaro från Ramqvist

Helga Gregorius gör åter entré – tvåfaldigt!