Recension: ”David Norlin kan verkligen skriva om kärlek”

I centrum för David Norlins nya roman står Anna som är vikarie både till yrket och i sitt liv.Vikarien skildrar en inre process i en vardaglig miljö med inkännande ömhet och thrillerartade uttryck. ”Inte en enda gång under dessa drygt 900 sidor förlorade jag intresset”, skriver Vi:s recensent Annina Rabe.

_{Titel: Vikarien
Författare: David Norlin
Förlag: Weyler förlag}

En roman som är över 900 sidor lång gör anspråk genom sin blotta existens. Inte bara på läsarens tid och eventuella bokhylleutrymme, men på att ha något att säga som är så angeläget att det motiverar formatet. Att skriva en bok på över 900 sidor om en helt vanlig ung kvinna som känner att hon är vikarie i sitt eget liv är ett djärvt tilltag.

David Norlins förra roman, debuten Dagar utan ljus, nätter utan mörker (2016) var något helt annat: en klaustrofobisk dystopi som utspelade sig i en ubåt i ett land som till stora delar utplånats efter en kärnvapenattack. Det var en stark debut, som bland annat nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Det jag verkligen fastnade för i den var den psykologiska nyansrikedomen, som inte minst märktes i den spröda kärlekshistoria som uppstod mellan huvudpersonen och en namnlös kvinna han skriver till.

I sin nya roman koncentrerar sig David Norlin helt på en inre process, i den vardagliga miljö som – gärna lite nedlåtande – brukar kallas för ”det lilla livet”. Huvudpersonen Anna är en kvinna som närmar sig trettio. Hon bär på ett tungt bagage; en mamma som dött alldeles för tidigt. En utbrändhet som gjort att hon varit sjukskriven en längre tid och avbrutit sina lärarstudier. Ett kraschat förhållande med en otrogen man. En konstnärlig begåvning som hon inte vågar eller orkar satsa på. 

När vi möter henne är hon precis på väg tillbaka till något slags utåtriktat liv, och söker deltidsjobb som vikarie på en skola. Hon får stöd av vännen Malin – en av den här romanens många fina sidohistorier är just skildringen av deras vänskap – men Malin är mitt uppe i sitt kärnfamiljsliv som nybliven mamma. Anna är fast i den sortens ensamhet som befinner sig mitt emellan självvald och ofrivillig.

Hela tiden finns en ovanlig och inkännande ömhet

Men hennes liv kommer att förändras under de två år som romanen utspelar sig. Genom vikariatet på skolan träffar hon Thomas, en nyligen separerad man med två barn. Sakta och bultande utvecklas deras kärlekshistoria – David Norlin kan verkligen skriva om kärlek – och deras trevande försök till en gemensam framtid. En framtid som även inkluderar Thomas barn som Anna tar sig an. Ganska snart blir det komplicerat. Inte bara det vanliga livspusslet, utan komplicerat på riktigt. I den detaljerat skildrade vardagen lurar en ständigt ökande ödesmättad känsla som efterhand tar sig smått thrillerartade uttryck. Men där finns också hela tiden en ovanlig och inkännande ömhet: mellan barn och vuxna, mellan vänner och mellan kärlekspartners. En känsla av att alla gör så gott de kan, efter sin förmåga. Det räcker bara inte. 

Anna är inte bara vikarie i skolan, utan i hela sitt liv. Det är som om hon står med all sin längtan och alla sina känslor och knackar på den ena dörren efter den andra, utan att någonsin riktigt bli insläppt. Men Anna växer. Likt Tove Janssons osynliga barn får hon till slut konturer och mod att bita någon i svansen. Jag tänker inte avslöja mer, men inte en enda gång under dessa drygt 900 sidor förlorade jag intresset. Det skulle förvåna mig om inte den här romanen lät tala om sig under året.

Ur Tidningen Vi #3 2024.

Läs fler litteraturrecensioner:

Tillsammans: Människan som människans räddning av Lasse Berg.

Händelseboken av Andrzej Tichý.

Rent hus av Alia Trabucco Zéran.