Medan alla sjukvårdens krafter gått åt till coronapandemin, har andra fall skjutits på framtiden. Nu börjar de orsaka akuta situationer; gallstenar skapar inflammation, diabetes blir livshotande.

Ett problem har uppstått på sjukhuset. Sedan några veckor kommer också de vanliga patienterna in igen. Och på akutvårdsavdelningen blandas nu patienter som behöver utredas med sådana som bara ligger och väntar på provsvar för covid-19. Dessutom har övriga avdelningar återigen brist på vårdplatser, ett problem som på ett mirakulöst sätt löstes under pandemins inledande veckor. Framförallt genom att övrig vård pausades och många operationer ställdes in.

I onsdags för två veckor sedan kom en föraning om vad som väntar och en antydan om svårigheterna med att lägga hela sjukhusets resurser på att bekämpa coronapandemin. På akutvårdsavdelningen låg då två unga kvinnor som sannolikt inte hade behövt komma till akuten om inte pandemin satt den övriga vården ur spel.

En 22-åring som hade sökt flera gånger under vintern för buksmärtor. På ultraljudet hade läkarna sett en mängd stenar i hennes gallblåsa. Efter ett antal tillfällen med svåra smärtor blev hon uppsatt för en planerad operation. Det är så det brukar gå till om smärtstillande mediciner hjälper så pass mycket att patienten kan gå hem. Sen tog pandemin fart och vi ställde in alla icke-akuta operationer. Alltså även den som planerats för 22-åringen. Hennes tillstånd var ju inte akut än.

Tyvärr blev buksmärtorna värre och hon kom till akuten igen. Nu var gallblåsan inflammerad och hon lades in i väntan på operation, med större risk för infektion och andra komplikationer. Eftersom antalet operationer är neddragna till ett minimum får hon vänta och blir mer frustrerad för varje dag som går. Men till slut opereras hon, utan några komplikationer, och går hem. Utan både gallblåsa och buksmärtor.

Den andra patienten är 34 år med relativt nydebuterad diabetes. Det är en sjukdom som numera är komplikationsfri för de flesta som sköter sina läkemedel, men utan insulin så dör patienterna. Dessutom tillkommer en mängd andra allvarliga bekymmer om man inte tar sitt insulin regelbundet. Nedsatt känsel i fötterna vilket kan leda till svårläkta sår. Ökad risk för blodproppar. Hjärtinfarkt.

Den här kvinnan har skött sin behandling bra tills hon fick barn för ett år sen och nu inte riktigt lyckats ta sitt insulin på regelbundna tider. Jag läser i journalen och ser att hon inte varit hos läkare på flera månader. Detta trots att hon bedömdes behöva snar uppföljning i den senaste anteckningen från förra året. Och i en anteckning från hennes sjuksköterska för en dryg månad sen står att hennes diabetes ”helt spårat ur”. Nu kräks hon hemma och kommer illamående till sjukhuset med diabetesketoacidos. Ett livshotande tillstånd som beror på insulinbrist och innebär att blodsockret omvandlas till så kallade ketonkroppar som i sin tur försurar blodet.

Behandlingen är insulin och vätska och tack och lov kom hon till sjukhuset i ett relativt tidigt stadium. Hon vårdas i knappt två dygn och går sedan hem med en tid till diabetesmottagningen några dagar senare.

Båda de här akutbesöken hade sannolikt kunnat undvikas om vården hade fungerat som vanligt. Och jag är glad att det inte är jag som måste väga patienter mot varandra och bestämma vilken typ av vård som ska bedrivas. Eller egentligen vilken vård som måste vänta.