Underläkaren Kuba Rose hittar äntligen en ljusblå mjukisväst och får pondus. Samtidigt lär han sig acceptera ovissheten som diagnos, och det får patienterna också göra.
Vi tackar för vårens dagbok och låter Kuba Rose gå på sommarlov.

Eftersom vi inte längre får använda läkarrockar i Sverige behövs något annat för att slippa se ut som en äldre herre i ljusblå pyjamas. På Karolinska finns därför en slags ljusblå mjukisväst som mot förmodan ger lite extra pondus. Och eftersom min mentor, bröstkirurgen Janne Frisell, alltid har på sig en sån väst vill jag också ha det såklart.

Mitt problem? De finns inte i vårt omklädningsrum. I åtta månader höll jag till godo med västar som jag hittade lite här och där som ingen verkade använda. Men en förmiddag i mars träffade jag en hjälpsam undersköterska på akuten.

”Vadå, vet du inte var västförrådet är?” sa han med det mest självklara tonfall.

Så visade han mig vägen bort mot öron/näsa/hals-disken, in runt hörnet vid toaletten, med passerkortet förbi plåtdörren, nedför trappan till källaren, igenom rummet med tvättvagnarna. Och där precis till vänster fanns ett helt rum fyllt med västar. Så nu har jag min ljusblå mjukisväst varje dag och känner mig som en riktig läkare.

Men vad utmärker egentligen en riktig läkare? Under våren har många velat ha säkra svar om pandemin, och då framträder kanske det tydligaste kännemärket för läkare. Osäkerheten. Att det mesta handlar om sannolikheter. Och om att utesluta det som är farligt.

Om man tänker på en akutmottagning så är ordet reflektion kanske inte det första som dyker upp i huvudet. Där krävs såklart snabba beslut som måste sitta i ryggmärgen när det kommer in ett larm med en svårt sjuk patient som har till exempel sepsis. Men för det mesta hinner vi sitta med patienterna och småprata en del om varför de kommit. Och när vi svävat ut i alltför mycket småprat kan vi smalna ned frågorna.

”Okej du har haft ont i magen sedan februari, men det är en tisdag i juni och klockan är 03.45 så varför kommer du hit nu?”

Just buksmärta är en vanlig anledning att söka till akuten och det finns mängder av orsaker till ont i magen. För att utesluta tex tarmvred eller blindtarmsinflammationer bedömer vi symtom, blodprover och status. Där status betyder att lyssna och klämma på magen. Vi beställer också olika typer av röntgenundersökningar om vi är osäkra. Men ofta är både blodprover och röntgen normala trots att patienten har ont.

Har vi då lyckats utesluta de farliga orsakerna får patienten gå hem med den föga upplysande diagnosen Buksmärta, ospecificerad. Vilket betyder att vi inte alls vet varför patienten har ont. Med vi menar jag alltså mig själv och den mer seniora kollegan som jag alltid frågar om råd innan jag skickar hem någon. Och jag är oändligt tacksam för mina kollegor som tålmodigt svarat på alla frågor under det här första året som läkare.

Ospecificerad buksmärta är en diagnos som varken är tillfredsställande för oss eller för patienten. Men det är fortfarande så mycket som vi inte vet, och ibland måste patienterna helt enkelt lära sig att leva med besvären, lita på sin läkare och nöja sig med att det sannolikt inte är något farligt.