Pugh skapade sin egen värld

Pugh Rogefeldt är död. Vi:s musikskribent Johan Norberg spelade med Pugh på turné och på skiva. Här minns han Sveriges genom tiderna mest originella och intelligenta rockartist.

Pugh Rogefeldt har avlidit i en ålder av 76 år och Sverige har förlorat en unikt begåvad, egensinnig musiker. Redan från första tonen gick han sin egen väg vid sidan av den kommersiella musikbranschen, och den progressiva musikrörelsen gav han inte heller mycket för. ”Sekt” muttrade Pugh, som höll sig på sin kant.

Anders Sture Torbjörn Rogefeldt föddes i Västerås den 2 mars 1947 och kom tidigt i kontakt med musiken. Ett rullband med egna låtar skickades till flera skivbolag i Stockholm men den enda som svarade var Anders Burman på skivbolaget Metronome. De diskuterade artistnamn och konstnären Pug Karlssons namn dök upp. ”Så får det bli”, sa Burman och Tobbe fick heta Pugh.

Musiker på första skivan blev Janne ”Loffe” Carlsson, då en erkänt skicklig och frijazzande trummis, medan gitarr och bas hanterades av Georg ”Jojje” Wadenius, som också hjälpte till att arrangera det enorma idéflöde som Pugh fyllde studion med under två dagar i juni 1969. Skivan Ja dä ä dä, med låtar som Små lätta moln, och Här kommer natten släpptes i augusti och redan nästa år, 1970, kom uppföljaren Pughish med än mer experimentell rock. Samma år fick Pugh – 23 år gammal – sitt tredje barn med Yvonne. Även privat avvek han i livsstil från alla sina rockande kollegor ur samma generation.

Bland de största svenska låtskrivarna.

Som för många av de allra största artisterna så var det första musikaliska uttrycket så starkt, att även om allt tagit slut där – efter de första två skivorna – skulle Pugh Rogefeldt ändå ha varit en av de viktigaste rösterna i svensk popmusik, men det skulle komma mer. Låtar som Hog Farm, Dinga linga Lena, Jag är en liten pojk, Stockholm, Två lika är ett, och låten han skrev för Grymlings, Mitt bästa för dig, har gett honom en plats bland de största svenska låtskrivarna.

Hans frisyrer och kläder var i början av karriären ibland flamboyanta med ett androgynt uttryck samtida med David Bowie men helt unikt i Sverige på den tiden. Han rörde sig musikaliskt mellan traditionell rock, lättare schlagerpop, blues och experimentell psykedelisk musik. Det enda förutsägbara med Pugh var att han var ständigt oförutsägbar. Ingen kunde i förväg veta var man hade Pugh, och han ville nog ha det så också.

Som textförfattare skapade han en egen värld, på de första skivorna ibland rent dadaistiska experiment. Sättet att använda orden kunde ena dagen påminna om Tomas Tranströmer och nästa närma sig Povel Ramels lekfullhet, där stavelsernas ljud ibland fick bära en betydelse knappt ens Pugh själv kände till.

Det fria förhållningssättet var en frisk fläkt i den rock som ofta ängsligt kopierade sina engelska och amerikanska förebilder, och han öppnade en dörr till rock på svenska som många skulle ta efter. Utan Pugh ingen Tomas Ledin, Ulf Lundell eller Magnus Uggla. 1991-92 spelade jag i hans band på turné och skivinspelning. Av allt det originella som fanns i texterna och musiken märktes ganska lite i hans person. Pugh var varken en inåtvänd konstnärstyp eller en kändis med grandios självbild. Han var för det mesta en rätt vanlig, hygglig kille som var ovanligt bra på gitarr för att vara artist, men kunde vara excentrisk vid helt oväntade och oviktiga tillfällen. När vi efter en lunchpaus hoppat in i turnébussen – som Pugh gärna själv körde – och alla var på plats kanske någon i bandet sa: ”Ska vi inte åka någon gång?”. ”Hm”, sa Pugh, och så började han sortera sina pipor på instrumentbrädan. Långsamt, och ingående flyttade han runt dem, hummande, tills han var nöjd, och så efter fem plågsamt långa minuter: ”Nu, kan vi åka”. Vi lärde oss snart att inte be honom att skynda sig.

Från 1980-talet bodde Pugh på Gotland med sin kärlek Borit, och 2001 blev han pappa igen till sonen Morgan. Trots att han höll sig på sin kant under hela sin karriär, långt ifrån Stockholms kändisfester och spektakel – så uppmärksammades han rättvist de senaste 20 åren, och hyllades av kollegor och musikbransch.

I december 2021 meddelade Pugh att han blivit svårt sjuk och tvingats sluta spela. Ett inspelningsprojekt med gammal amerikansk gospel i svenska översättningar fick ställas in, men två låtar hann färdigställas. Hans tolkning av psalm 269 – Fasta Klippa – med rockband och blåsorkester, med storslaget arrangemang som citerar ur första skivan från 1969, blev en slags sammanfattning av en över 50 år lång karriär och ett magnifikt avsked från Sveriges genom tiderna mest originella och intelligenta rockartist. Inspelningen som släpptes i oktober 2022 blev Pugh Rogefeldts sista och fantastiskt nog, en av hans allra bästa.