Hej, Olle Carlsson! Varför stormar det alltid kring dig?

– På ett personligt plan har det handlat om olika tillkortakommanden, som missbruk, men rent professionellt kan det bero på min personlighet – att min värdegrund krockar med rigida och förändringsobenägna strukturer.

I tio år har Olle Carlsson varit kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, som i dag är Sveriges mest välbesökta. Genom att sänka några trösklar och göra det lite högre i tak har han fullsatt i Katarinamässan varje söndag klockan 11 – unikt i Sverige. Nu ger Olle Carlsson ut boken Kallad – kamp och kärlek, som han kallar ett bokslut över sin tid som kyrkoherde. Här ger han sin version av de konflikter som kantat försöken att modernisera och öppna upp kyrkan.

Du skriver i din bok att förnyelse av kyrkan aldrig kan komma inifrån. Ändå är det precis det du har gjort?
– Jo, men min smala lycka är att det är så många som har varit med; ett stort nätverk av folk utifrån som ”brutit sig in” i kyrkan och förändrat. Jag vidhåller att en institution inte vill förändras. Och är man inne i institutionen och vill förändring är den första tanken: ”Det går inte.” Men det går, om man öppnar sig för krafter som inte är en själv.

Du menar att det som står stilla och inte förändras kommer att dö. Men många söker sig till kyrkan för de välbekanta riterna, det förutsägbara.
– Om du har fasta rutiner som ingen kommer till, då måste du göra något! Katarinamässan är egentligen just förutsägbar, extremt konceptualiserad. Vi inleder till exempel alltid med samma psalm, men byter ut övriga musikinslag och de medverkande. Dramaturgiskt är det exakt som Allsång på Skansen.

Förklara Katarinamässans framgångar!
– Andlighet, tro, vad vi människor gör här på jorden … det är frågor som vi inte kommer ifrån. Det finns ett gigantiskt andligt behov i vårt moderna samhälle, men kyrkan har inte förmått att möta det. Men om man bara hyvlar ner tröskeln lite och hittar en tonträff, då kommer folk.

Nu har Olle Carlsson tjänstledigt för att utveckla Katarina Kontempel.

Vad är det?
– Ett försök att förnya gudstjänstlivet och församlingsarbetet. Kyrkan behöver en kulturrevolution, men som kyrkoherde har jag haft ett platsspecifikt uppdrag – att verka i Katarina församling. I min nya roll vill jag skapa moderna verktyg för att möta dagens andliga behov, modeller som kan användas överallt.

Du har skapat en andlig väckelse, men har mötts av stort internt motstånd. Vad känner du nu inför Svenska kyrkan?
– Ömhet för dem som jobbar i organisationen, även för dem som tycker att det är jobbigt med förändring. Men också stor sorg inför dem i ledande ställning som vägrar inse att vi inte kan fortsätta som förut.