Povel Ramel 100 år: ”Jag var odräglig som barn”

Den 1 juni 2022 skulle Povel Ramel ha fyllt 100 år. I en intervju med Vi berättade revykungen om sin uppväxt, då han tände eld på föräldrahemmet och gömde sig i aphuset på Skansen. ”Jag var bortskämd och vidrig”, säger han.

Ur Vi nr 50/1954

Alla har vi varit små, sjunger Povel Ramel i sin senaste Knäppupp. Det är en tes av tvivelaktig originalitet, men ändå bär den som tema för kvällens finaste och underfundigaste inslag. Ty såsom Povel Ramel utvecklar den, blir den nyckeln till hans konstnärskap.

Han har barnet ovanligt levande inom sig, det är det som är hans charm. Han minns hur det är att hoppa hage och leka ringlekar och att krusbär sticker i munnen. Han vet vad frisyren betyder för en flicka i slynåldern. När han lyssnar till maskinerna i en fabrik blir de mänskliga väsen som sjunger melodier alldeles som i en saga.

Han älskar rim och ramsor och alla slags rimliga och orimliga språkliga nybildningar och ordsammansättningar som barn har gjort det i alla tider. Och hans sofistik är av den arten som ungar tar till när det gäller att till varje pris klara sig i de vuxnas värld. Tyvärr tror ingen på deras argumentering utom möjligen de själva. Det är kanske därför gräsänklingens bittra klagan över sin fru ”Hon tror mera på en hårnål än hon tror på mig” verkar så oemotståndligt skrattretande.

Povel Ramel kan inte begripa att det finns så många stöddiga människor som totalt glömt bort att de en gång sugit på tummen, bara för att de nu ersatt den med cigarr. Han låter Martin Ljung, skrudad i Little lord Fauntleroys sammetskostym, beklaga sig över sin hårda och meningslösa barndom, då ingen lade märke till honom för annat än hugg och slag. Men den enda slutsats denna pinade och hunsade person kan dra av sina barndomsupplevelser, det är att det ”jäla skönt” att nu han i sin tur fått en grabb att klå upp.

I bildat folks tal brukar det få den omskrivningen, att jag fick stryk av min far som pojke, och det har jag bara mått väl av.

Jag gick i minst femtio skolor.

Människorna som förpuppat barnet inom sig blir de grymma häxorna och trollen i barnens värld, antingen det sen är en pedantisk lärarinna, en burdus doktor, skräcktanten med sitt lismande pusselipuss eller en portvakt som tagit det till sin livsuppgift att schasa bort ungar: ni får inte leka i källarn, ni får inte leka på vinden!

Ändå kan Povel Ramel inte ens bli riktigt förgrymmad på plågoandarna, för de har i sin tur blivit plågade av en tidigare generation vuxna.

– De fröknar som jag haft var faktiskt värre än jag själv, urskuldar sig skolfröken:

Alla har vi lidit.
Alla har vi varit små.

Nej, barndomen är inte bara ljus och lycklig, det tror bara de som har glömt hur den var.

Povel Ramel är barnet i Kejsarens nya kläder. Han imponeras inte av dryga later utan ser och säger högt att kejsaren är naken. Han gör det inte i avsikt att döda och såra, det är han alldeles för hygglig för. Kan han få oss att skratta åt oss själva, har han nått sitt mål.

Han ger sig sällan på namngivna personer som annars är kutym i revyer. Det är inte individerna han vill åt utan den förljugna livsstilen, som förkväver människornas individualitet och gör dem fantasilösare, tråkigare, grymmare än de behövde vara. Den falska pretentionen, dumdrygheten, pedanteriet, snobberiet med lånta fraser och ytligt inpluggad lexikonlärdom, alla dessa intighetens mantlar som vi skrudar oss i för att vi tror att vi inte duger annars.

Det är det skalet han vill slå hål på, det är barnet inom oss han vill nå fram till när han låter oss trängas bland uppackningslårar i tamburen, när han kommer inåkande på lina under taket, när han leker och gaggar med sina kumpaner på scenen och när han skrudad i pyjamas öppnar kuddkrig mot hela salongen som han gjorde i fjol.

Han passar bra i både blåställ och skepparkrans. Men pyjamas och toppluva, det är ändå hans rätta arbetskostym.

Alla har vi varit små. Hur var Povel Ramel själv som liten, han som vet så mycket om allas vår barndom.

– Odräglig, svarar Povel Ramel.

Vi sitter på restaurangen vägg i vägg med hans teater. Det är en knapp timme kvar tills Povel Ramel och Martin Ljung ska sågas isär i sin packlår på scenen. Men Povel Ramel ger sig tid att grunna på frågan. Ingen torr atmosfär av jäkt kring honom. Inga spår av divalater, lika litet här som på scenen. Vänlig värme i blicken bakom glasögonen. En behaglig anspråkslöshet i sättet. Men han är mindre blyg och skygg om sitt än man skulle tro av hans leende. Snarare självklart rättfram.

– Jag var bortskämd och vidrig, talar Povel Ramel om. Jag var enda barnet. Jag hade halvsyskon, men de bodde på annat håll. Det slösades för mycket intresse på mig. Jag blev för omhuldad.

Nu när han kommit i gång flyter berättelsen lätt:

– Jag gick i minst femtio skolor. I Kungsholmens högre allmänna läroverk lär det gå rykten om mig än. Från det året står det i journalen: frånvaro med giltigt förfall. 14 timmar, frånvaro utan giltigt förfall 144 timmar. Jag hade inte kommit in i den närmsta skolan. Jag tyckte jag hade för lång skolväg. Jag gick till Skansen i stället. En gång hittade mina föräldrar mig på skoltid i aphuset. Min pappa blev oerhört ursinnig. För att distrahera honom försökte jag fästa hans uppmärksamhet på en apa med en rolig fysionomi. Förgäves.

– Nej, det blev inte stryk den gången. Det fick jag bara två gånger i mitt liv. Ena gången var då jag tände eld på huset. Jag ville se hur det såg ut när det brann. Först lade jag tändstickorna på en tidningsbunt. Det tog inte eld. Så fluffade jag upp en tidning, och det började brinna alldeles förfärligt. Jag blev rädd och sprang upp och satte mig vid middagsbordet.

– Brandkåren kom: Det blev en ruskig historia. Jag var först med och visade mig intresserad. Det är säkraste sättet att leda misstankarna från sig. Men på kvällen kom värden upp och sade att jag iakttagits lekande med tändstickor tillsammans med portvaktens dotter Eibon. Jag nekade. Men senare fick pappa mig att bekänna. Den gången fick jag stryk. Värsta nesan var att värden tillkallades att titta på. Tänk, att han verkligen infann sig. Det var en vidrig gubbe med starka glasögon.

– Kungsholmens allmänna var en förfärlig skolfabrik. Jag har betyget därifrån hemma på väggen inom glas och ram. Det finns inte ett enda godkänt där utom i gymnastik. Minst sextio elever i klassen tyckte jag vi var. Första dagen fick vi läxor. Dem läser vi aldrig på, sade en yngling. Jag tog honom på orden. Nästa dag visade det sig att ingen annan gjort det, allra minst han själv. Så det började illa med en gång. I andra skolor var det kutym att man fick två muntliga varningar innan man fick en skriftlig anmärkning. Men här fick jag anmärkning direkt för att jag tappat en linjal på vägen. När jag visade upp anmärkningsboken hemma för underskrift, trodde de att jag redan hunnit med två varningar. Det gjorde detsamma hur jag bedyrade att sederna var annorlunda här, de trodde mig inte ändå. Då beslöt jag att det inte skulle bli flera klagomål. Jag tyckte jag hade skött mig bra en hel vecka, men jag fick anmärkning ändå för att jag inte klarat ett hemtal. Då sade jag att jag tappat anmärkningsboken. Jag fick en ny, och sen laborerade jag en tid framåt med två anmärkningsböcker. I hemmaboken förfalskade jag lärarens namn och i skolboken min fars. Det här skulle vi kanske inte tala om, det är ett grovt brott, förfalskning. Men jag tänkte aldrig på att jag gjorde något orätt. Jag tyckte jag funnit en mycket praktisk lösning. För att det inte skulle se för misstänkt ut hittade jag då och då på en anmärkning. En gång skrev jag att jag klottrat på en kamrats portfölj. Jag darrade på hand när jag skrev min fars namn – de trodde väl att jag hade en mycket gammal far. Men till sist kom skrällen förstås.

– Så sattes jag i Stockholms Samgymnasium. Där var det bra mycket mänskligare, så där skötte jag mig bättre. Och i Sigtuna internatskola blev jag så mönstergill att jag nästan blev rädd själv.

– Jag kom på ett knep som jag gärna lär ut till andra skolbarn. Det som jag visste att de andra skulle kunna svaret på brydde jag mig inte om att slå i mig. Men sedan pluggade jag in en och annan ointressant detalj, som jag förstod att de andra skulle gå förbi. Slaget vid Villmanstrand till exempel, det var jag ensam om att kunna tack vare Runeberg. Men det är en bra princip: bättre att vara den enda handen som viftar en och annan gång än en bland många som viftar. Längre än till första ring kom jag i alla fall aldrig. Redan som barn hade jag ritat gubbar, och jag skrev och ansågs för rolig och citerades av alla fastrar. Och jag hade nog en mystisk fantasi. Jag började i målarskola. Där gick jag två år, men jag kunde inte mera när jag slutade än när jag började. Läraren var nog bra. Men linjalritning roade mig inte och inte heller croquis, trots att man fick teckna efter naken modell. Jag bara ville rita gubbar.

– Om det finns några kvar? Ja, i en bok jag skrivit – Från Asar till Vasar, en parodi på svensk historia – men den är utgången, tack och lov. Den trycktes bara i en upplaga, och den var inte stor. Jag präntade den med tusch i en dagbok, den såg ut som en gammal postilla, och jag tyckte den var rolig då, men jag var bara sjutton år. Sen blev den liggande i sex år innan en förläggare kom och frågade efter den. Det var efter succén med Johanssons boogie-woogie-vals. Då tyckte jag inte den var lika bra längre, men jag tyckte det var roligt att en gång i mitt liv förekomma i julboksfloden. Den mottogs med stor förståelse av alla slaskspaltskrönikörer men däremot inte av Sven Ulrik Palme i Uppsala. Och Gösta Attorps skrev, att det finns två kvickheter i boken, en på sidan sju och en på sidan femtifyra. Man fäster sig vid dem på grund av omgivningens torka, alldeles som gräset i Sahara lär te sig ovanligt grönt.

I mitt yrke blir man tvådelad.

– Så småningom blev det i alla fall musiken. Redan som liten pojke hade jag fått en saxofon av min snälla pappa. Sen började jag med piano. Min första komposition hette Vattenfallet. Under titeln stod det bara: dra fingrarna över alla tangenterna. Sen skrev jag något som hette Zick-zackmelodien, en underlig bit, men den har jag glömt.

– Mina föräldrar dog när jag var sjutton år. Jag är glad att det hann inträda en viss sinnesförändring medan de levde, så att de hann få lite hopp om mig. Jag tror inte de skulle ha haft något emot min bana, bara de sett att det blivit ett resultat. Min far var advokat och mycket road av friluftsliv. Det har han delat med sig åt mig.

Som iSmåfoglarne?– Ja, jag är road av fåglar, men det är inte ofta jag orkar upp och höra på dem.

– Mitt första engagemang fick jag i Kjellvik, en förtjusande liten kurort i Småland som hölls ihop av en enda person. Hon är borta nu, och det lär inte vara lika förtjusande längre. Nej, jag vet inte av att min släkt varit så emot min utveckling. Den som skaffade mig det där engagemanget var min faster, som jag bodde hos sedan mina föräldrar dött. Hon har alltid varit hygglig och förstående och kommer på mina revyer. Det påstods att några släktingar i Skåne tyckte illa om min bok. Men jag har inget med dem att göra.

– Folk tror ofta att jag är en stor barnavän, bara för att jag leker på scenen. Men det är inte sant. Jag är förtjust i min son men inte i alla barn. Det kanske hänger ihop med publiciteten. Man blir less på uppvaktning. När första gången en pojke kom och bad om min autograf blev jag smickrad. Men när sen hela klassen kom, var det inte lika roligt längre. Fast jag har inte gjort som Jussi Björling, satt upp en skylt: autografer undanbedes. Det är dålig svenska förresten: precis som om han köpte autografer. Men det är skönt att resa utomlands, för där får man leva privat, och ingen glor på en när de möter en.Och hurdan är sonen. Brås han på far sin? Man kan inte missta sig på glittret bakom glasögonen.– Han är fem år nu och väldigt kul. Frisk och ändå väluppfostrad. Han var på barnbjudning härförleden. Han var den enda som tog upp ämnen med sin bordsdam. De andra kastade smör i taket. Han kan alla mina melodier, men han började inte med dem utan med en annan schlager:Tror du att jag förlorad är. Han spelar den på de svarta tangenterna, det är lättast. Och så tror han att jag uppträder på alla teatrar. Var gång vi går nånstans, frågar han: Uppträder du där? Han har varit på Knäppuppen. Det roligaste tyckte han var den tjocka brandsoldaten.

– Det är nog inte min förtjänst att han är bra utan min hustrus. Jag har nog inte så intim kontakt med honom som jag skulle vilja. Det hänger ihop med mitt yrke. Men jag har inte riktigt insett det förrän nu. Hela rulljangsen kom igång ungefär samtidigt som han föddes. Jag har varit så engagerad i allt som skett att jag inte hunnit med att reflektera.

– I mitt yrke blir man tvådelad utan att man för den skull är schizofren. Man har ett artist-jag och ett privat-jag. Det är mitt problem för närvarande. Min hustru älskar det här jobbet. Men när jag kommer hem vill jag koppla av allt. Jag sover länge och sen vill jag gå och loda. När en revy håller på att skrivas är jag värst. Min hustru, som är en vis kvinna, reste bort senaste gången. Jag har en förtjusande svärmor, som kom och såg till grabben och hans halvsyskon. Jag såg honom inte, så frånvarande var jag.

Det var då han cyklade runt i hela villan så att det blev djupa spår i parketten. Han fick hållas. Det är det enda man kan göra när man inte orkar vara far. Vara snäll och låta honom hållas.

– Jag har lätt att bli för engagerad i mitt yrke. Det är därför vi har lediga måndagar. För att vi ska hinna ägna åtminstone en kväll åt våra familjer. Och därför vill jag bara göra en revy vartannat år.

– Om jag trivs i samhället? Ja, antagligen för att jag inte har mycket med det att göra. Jag har skapat min egen värld, där vi arbetar bra ihop och har roligt. Jag tycker det är lika viktigt att mina medarbetare trivs ihop och inte intrigerar som att de är bra artister. Men i ett vanligt ordnat arbete hade jag nog aldrig kunnat anpassa mig.

– Jag vill inte att min pojke ska bli så bortskämd som jag var. Jag är egoist, jag skulle inte tycka om ifall han tände på vår villa. Allvarligt talat: jag var inte lycklig när jag tuttade på, jag var disharmonisk.

– Jag ville uppföra mig hyggligt, men jag kunde inte låta bli att hitta på allt möjligt. Jag hade behov av att något skulle hända. Jag var så ensam när jag var pojke. Jag hade aldrig de rätta kamraterna. Antingen var de för snälla eller också rena ligisttyperna.

– På Linnégatan höll ett gäng till som jag var vettskrämd för. De hotade mig med stryk bara de fick se mig. Jag fick lov att ha livvakt för att våga mig förbi dem. Jag minns mig själv tusentals gånger ensam i mitt rum ritande gubbar timme efter timme. Jag var van vid att vara ensam och led av det på samma gång. Ett barn behöver lekkamrater Det har min pojke. Därför tror jag att han är lyckligare än jag var. Och att han kommer att sköta sig bättre.

Povel Ramel avbryter sig och ser diskret på sitt armbandsur, det är dags för kvällens Knäppupp-lek. Snart ska han åter stå på scenen och sjunga.

Vi har ju en gemensam nämnare:För alla har vi
varit små.