Popstjärnan som inte försvann

På 90-talet var hon popstjärna och kände sig som turist i en främmande värld. Rebecka Törnqvist ger sällan intervjuer, men lät Vi följa med till platsen där ingenting handlar om henne.

Rebecka Törnqvist rafsar runt i passagerarsätet. Hon fiskar upp ett enormt, ljusblått täcke som hon sedan trycker in i bilens redan fullmatade bagageutrymme.

– Den här artikeln blir inte riktigt som du hade trott va? säger hon innan hon sätter sig bakom ratten.

Hon firar jubileum i år. 30 år har gått sedan hon släppte sitt första album. Hon var 29 då, utbildad vid Musikhögskolan och uppfångad av det stora skivbolaget med megasuccé som mål. Dit kom hon också. Debuten A night like this såldes i över 100 000 exemplar och kallades ”snudd på strålande” av dåtidens smakdomare, tidningen Pop. På den efterföljande Grammisgalan nominerades den i fyra kategorier. Med uppföljaren, Good thing, vann hon priset som Årets kvinnliga pop/rock-artist. Den toppade albumlistan och titelspåret hördes på precis varje kafé, ur varje bilstereo. 1995 var Rebecka Törnqvist, bredvid Eva Dahlgren, Robyn, Roxette och Eric Gadd, en av Sveriges största artister.

Många år och en stund senare står hon på ett linoleumgolv i foppatofflor. Hon har klivit in i en skollokal i Hovsjö utanför Södertälje och runt henne springer massor av barn med stråk- och blåsinstrument i händerna.

– Jag tycker om att musiken är på allvar här, säger Rebecka Törnqvist. Pedagogerna och eleverna har en attityd som signalerar att ljuden som kommer från instrumenten betyder något, på riktigt. Visst, det busas också. Under pandemin satt eleverna i smågrupper och ljudsatte stumfilmer. Gamla, svartvita Musse Pigg. Det lät fantastiskt. Weeeooo, weeeooo, donk, donk, donk.

Vi är på orkesterskolan El Sistema. Rebecka Törnqvist var med och startade upp verksamheten här 2012. I dag lockar den varje vecka över 400 barn och ungdomar, från årskurs 2 och uppåt, till deltagande i orkestrar, instrumentgrupper och regelbundna samarbeten med Kungliga filharmonikerna.

Medan barnen spelar sätter vi oss i ett av skolans övningsrum för att prata om de här dubbla spåren. Om en karriär som inleddes i den kommersiella mittfåran, men fortsatte vid sidan av och med rollen som konstnärlig ledare för en orkesterskola.

– Det som hände under några år på 90-talet var fantastiskt på många sätt, säger Rebecka Törnqvist. Musikaliskt var det ett stort äventyr. Men allt som kom på köpet var en utflykt. Jag turistade i en värld som var främmande för mig. Runt 1996 kände jag att jag inte var bra på att vara där och inte heller ville bli bra på det. Jag upplevde att jag hela tiden ­försökte vinna tillbaka min frihet. Det var så mycket som inte hade något att göra med musiken. Intervjuer, showcase-spelningar, fotograferingar … Jag kunde inte koncentrera mig.

Vad störde du dig mest på?

– Att det fanns ett imperativ att jag skulle skapa en offentlig persona. Jag kommer ihåg att någon på skivbolaget pratade om mig i tredje person. Att hen sa om en låttext: ’Är det där verkligen Rebecka?’. Det stressade mig otroligt. Jag vill inte styra människors medvetande på det sättet. Ur den synvinkeln är popstjärna ett jättedåligt jobb för mig. Så efter ett tag insåg jag att jag kunde lägga ner i princip allt det där och ägna mig åt musiken.

Hur ser du på beskrivningen av dig som ”popstjärnan som försvann”?

– Den är ju sann i bemärkelsen att jag inte är någon popstjärna. Men försvunnit har jag inte gjort, varken som person eller musiker. Jag är nog inte heller ­speciellt skygg eller Garboesque. Jag är nyfiken på folk och kan lätt bli lite för engagerad i möten. Så därför har nog den mediala uppmärksamheten i början av min karriär gjort att jag blivit noga med att värna mina gränser.

De senaste tio åren har Rebecka Törnqvist varvat eget skapande med arbetet på orkesterskolan. Den stadiga inkomsten har gett henne möjlighet att fortsätta spela in och släppa skivor i det tempo och på det sätt hon vill fullt ut. Samtidigt finns också en djupare koppling mellan skolverksamheten och hennes eget förhållningssätt till musik.

– För mig är det lättare att tänka på mig själv som musiker om det är något som så många som möjligt vet om att man faktiskt kan vara. Eller att så många som möjligt åtminstone känner sig inbjudna till att ta del av musik, och en mängd olika uttryck. Det fanns en tid då nätets enorma möjligheter var väldigt ­spännande. Men just nu ­verkar det finnas en risk att folk fastnar i algoritmernas ekorrhjul. Även om de med genuint intresse såklart i dag lättare kan upptäcka ny musik än vad exempelvis mina föräldrar kunde.

Hon beskriver sig själv som en bildningsromantiker. Ett barn av de decennier då ett svenskt bildningsprojekt levde och arbetade för kvalitetskultur till alla.

– Mycket av den kultur som riktade sig till min generation var den bästa, säger hon. Jag tror att fler blev exponerade för olika typer av musik när jag var barn. Bara faktumet att det var avancerad och i vissas öron konstig musik i Saltkråkan har spelat en jättestor roll för det man senare talat om som det svenska musikundret. Alla hade självklar tillgång till musik på ett annat sätt då.

Hur tycker du att det har förändrats?

– I dag tycker vi att barnen ska få välja själva. Vilket de förstås också ska. Men om de inte exponeras för så mycket som möjligt, hur ska de då veta vad som finns?

Hur har det funkat för dig att kombinera arbetet på orkesterskolan med att göra skivor?

– Här handlar ingenting om mig. I min egen musik är jag på en skörare plats, mer osäker. Jag behöver ha tillgång till alla mina erfarenheter och intryck för att kunna hitta fram till något som jag själv känner bär. I någon mån är det arbetet helt egoistiskt. Även om jag tycker mycket om att få vara med att utveckla olika former för kultur så är musiken mitt hem.

Alla sinnen måste vara skärpta för att hon ska hitta till en plats i den egna musiken som hon tycker känns spännande, säger hon. Processen beskriver hon som extremt intuitiv.

– Men all intuition bygger på kunskap. Man tränar upp sin intuition genom att lära sig mer. Som med allt som är kul och viktigt är musik sjukt komplicerat men samtidigt hur enkelt som helst. Känslan man vill åt är ju den självklara. Den som säger att nu har vi hittat fram till den här låtens urform. Den är helt ny, men känns samtidigt som om den har låtit så här i 900 år!

I grunden är Rebecka Törnqvists musik ett slags pop, trogen rötterna hos ungdomsfavoriter som Kurt Weill och Randy Newman. Men längs med vägen har en mängd andra influenser trillat in. Hennes senaste album Memo sträcker sig från jazz till soul till folk- till konstmusik. Responsen från kritikerna har varit översvallande. I Dagens Industri kallade Jan Gradvall den hennes ”motsvarighet till Tom Waits Rain dogs”, medan Dagens Nyheter delade ut 5 av 5 i betyg.

– Jag har alltid tänkt på recensioner som väder, säger Rebecka Törnqvist. Det är som när man åker någonstans och blir positivt överraskad att det är jättefint väder. Eller besviken för att det är dåligt. Att tänka så låter mig fjärma reaktionerna lite från musiken. Jag kan så klart bli glad. Men jag ser dem som en omständighet som jag inte kan påverka.

Precis som flera gånger tidigare är Memo inspelad tillsammans med producenten Johan Lindström, Rebecka Törnqvists mångårige samarbetspartner.

– Johans betydelse för slutresultatet är svår att överskatta. Jag tänker att det vi håller på med är lite som forskning. Vi försöker ta varje idé till den punkt som är så långt som vi kan komma. Det finns en låt på skivan som heter Whim, som Per Texas Johansson har skrivit musiken till. Från början trodde jag att den skulle vara lätt och härlig. När produktionen började ta form blev det tydligt att den tvärtom var himla vemodig, men även försonande. Då blev också texten lätt att hitta.

Hur skulle du beskriva ert samarbete?

– Vi lär känna varandra bättre och bättre. I dag har jag en i det närmaste dödsföraktande tillit till Johan. Att den här nya skivan blev som den blev handlar väl också en hel del om att vi är äldre och har mer ­erfarenhet. Det gör att man vågar lita mer på intuitionen.

På vilket sätt märker du det?

– Det blir lättare och lättare att jobba självständigt. Man låter sig störas mindre av tankar på genre, ­andras bedömning och eventuell framgång.

Den livfulla musikskolan där en orkester just bytt plats med en annan kommer Rebecka Törnqvist nu att lämna efter precis tio år. Hon fortsätter dock att jobba deltid med kulturverksamhet, inom en idéburen organisation.

I juni väntar konsert på Fasching i Stockholm och på Liseberg i Göteborg tillsammans med hela hennes band.

– De är unika och svindlande bra musiker hela bunten, säger hon om den till ålder och bakgrund brokiga skara individer hon samlat på sig under årens gång.

– Alla uppfattar på en millisekund vart musiken är på väg. Att spela med dem är väldigt lätt och ­fruktansvärt svårt och såklart sjukt kul. Att få arbeta med sådana konstnärer ser jag som mitt livs största framgång.

Ur Vi:s juninummer 2023.