Pontus Dahlman om mörkrets målare

Åtskilliga konstnärer har genom åren vänt ut och in på sig själva för att så ackurat som möjligt återge Ljuset. Men hur är det med motsatsen – hur fånga natten? Vi har hittat några som lyckats.

Det är natt och uven sitter i skogen. Tronar i dunklet på sitt berg av sten. Den väldiga ugglan har vikt in sina vingar, fällt ut sina klor och vänt sitt gråbruna huvud rakt mot dig. Träden i fonden vajar av en orolig vind. Himlen är mörkblå med stråk från månens isiga sken. Den tyst uppfodrande rovfågelsblicken får dig att rysa till, trots att den monumentala oljemålningen är skapad 128 år från nu. Ugglans pupiller svarta som kol, irisarna brandgula, glödgade. Vad har du gjort av ditt liv? tycks den spräckliga sorkjägaren fråga. Skynda dig att ta vara på det, innan ljuset på riktigt tar slut.

Uven djupt inne i skogen ingår i Göteborgs konstmuseums samling och finns att se i en av salarna där. Den är ett av rödrävsmaestron Bruno Liljefors mest kända verk, och symboliken hos fågeln med den eldgula blicken har tolkats på en lång rad vis. Känt är att han målade den år 1895, långt bortom barren i de svenska skogarna. I stället befann han sig i tillfällig exil på ett hotellrum i Köpenhamn. Hans äktenskap krisade, och med honom i den danska huvudstaden fanns kvinnan han så småningom skulle gifta om sig med: hans svägerska Signe.

Stor social skandal, med andra ord. Uvens domarstränga blick. Är det Brunos egen, på sig själv och sitt samvete? Analytiker har hintat i den riktningen. Medan andra dragit fram filosofiska förklaringar, som att den buttra ugglan i mörkret skulle kunna gestalta Nietzsches idé om Övermänniskan.

Men man skulle också kunna se den som ett ikoniskt verk inom en genre som trots att den rymmer mängder av exempel, från en lång rad eror, bokstavligen hamnat i skymundan av det solflödande dagsljusmåleriet: Natten som konstnärligt stoff och motiv. Så låt oss studera en handfull andra exempel, av svenska konstnärer för begränsningens skull.

Först bara, och innan vi låter nattugglan lyfta från stenen: några ord från Bruno Liljefors dåtida målarkollega Richard Bergh. Han citeras i boken Ett med naturen: Liljefors och naturfotograferna, som också fungerade som katalog för utställningen med samma namn på Waldemarsudde 2013. Språket är förstås lite ålderdomligt men lyssna här:

”När landskapsmålaren skildra naturens ande, så är det ej endast sin egen han därvid förkroppsligar, det är också samtidens”, konstaterar Bergh. Jag skulle vilja dra det ännu längre och påstå att tolkningen av en målning som denna, också avgörs av den tid då betraktaren möter den. Alltså: vilka stämningar och känslor av mörker och natt, skulle Liljefors rovfågelmålning kunna gestalta just nu, i dag? Plötsligt slår det mig. Uven i skogen: en Putin i fjädrar.

Hundrafyrtio mil rätt norrut från Liljefors tillflyktsort Köpenhamn. Där ligger Lofoten, gruppen av öar i nordnorska Västfjorden, präglad av extremkarga klippor och vindpinade bergstoppar och stup. Här håller konstnären Anna Boberg till så ofta hon kan. Första gången hon reste dit, när hon var 37 år, sommaren 1901, vägrade hon att åka härifrån. Tur då att hennes man, arkitektstjärnan Ferdinand Boberg, ritar en Lofotenstuga som också blir hennes ateljé där hon kan hålla till under sina tillflykter hit från metropolmyllret i Stockholm. Stugan där hon skapar mängder av skisser, teckningar och målningar är belägen på en knalle. Med fönster mot det hon vill fånga.

Anna Boberg är en av fyra konstnärer som fram till den 24 augusti visas i Waldemarsuddes utställning Kvinnliga pionjärer – Visionära landskap. Hon rör sig ledigt utomhus i fiskelägret och ute bland kobbarna. Hon målar midnattsolens mäktiga sken över de stråkvis sommargröna branterna. Och när det blir natt om vintern i Lofoten och vädret är klart så sker det underbara, som hon fångar i en av sina stämningsfullt och nästan bibliskt storslagna landskapsmålningar: över ett stillnat, möjligen isbefruset vatten och fläckvis snötäckta uppskjutande klipptoppar, har norrskenet svept in. Färgerna drar fallande fram över duken, som om någon osynlig bjässe penslade natthimlen med violett, rött, skärt. I tyst knastrande, vajande draperier.

Vad handlar det om? Kanske en svindlande känsla av frihet. Hon betraktar och målar detta nattliga fenomen på, kan man säga, första parkett. Vid porten inte bara till Atlanthavet utan också till de oändligt fria rymderna: universums ofattbart vidsträckta natt.

Långt senare befinner sig en annan svensk målare i samma nordnorska landskap. Det handlar om akvarellekvilibristen Lars Lerin, som länge bodde i Lofoten. Men där Bobergs natthimmel sprakar av färg, tycks Lerins stundtals vara sänkt i skyar av sot. I sin bok Mellan husen: Bilder från Lofoten skriver han: ”Målar långt ut på natten. Blint svart. Inte ett ljuskorn … Anar en ljusning i Molldøra. Några lanternor rör sig långsamt åt nordväst.” Det handlar om ruffiga hamnvyer. Klungor av stugor sänkta i gråsvart dimma. Då och en glödande rand ovan havshorisontens kant.

En annan av hans böcker, Nattblock från år 2000, är helt fylld av nattliga scenerier. Akvareller med upplysta byggnader, plötsligt uppdykande mänskliga gestalter. Inga titlar anges, men det går att lista ut att åtminstone vissa av dem är från Oslo.

Lars Lerin har öppenhjärtigt berättat om sitt eget inre mörker och det missbruk han led av under de där åren i Norge. Förhållandet med mannen han levt med tar slut, han återvänder till hemtrakterna i Värmland, men det är som att det där Lofotska sotmolnet följer med honom på flytten, och till en början också härskar i landskapet och bebyggelsen han nu tar sig an att skildra. Så småningom lyckas han bli nykter och fri från sitt tablettmissbruk. I en intervju med honom i DN sommaren 2005 om just färgernas betydelse i hans akvareller, konstateras det: ”Lars Lerin var betraktaren som stod där ute i mörkret. Han längtade in”. I dag är han som bekant en av landets populäraste, ja kanske den allra folkkäraste konstnären vi har. Själv skulle jag vilja utnämna honom till vår största nu levande nattmålare. Med ett register av kulörer och en svärta långt bortom akvarellgenrens gängse solmysiga pastellpalett. Nästa år fyller han 70. Och man kan medan dagsljuset sinar över stad och land, och gatlyktor tänds bilstrålkastare sveper genom vägarna helt stillsamt undra: hur är det med tillväxten i vårt nattmåleri?

Grått, blekt blått, med stråk av tunnaste violett.

Redan på Kungliga konsthögskolans avgångsutställning på Konstakademien i Stockholm 2020 lade jag märke till dem: Simon Wadsteds till formatet ofta mycket stora målningar i olja. Motiv tomma på människor men ändå laddade av en nästan kuslig närvaro. De kunde påminna om dansken Wilhelm Hammershøis magnetiskt ödsliga våningsvyer, skåningen Ola Billgrens fotorealistiska vardagsutsnitt. Samtidigt hade de något alldeles eget. Som en av två unga konstnärer, han är född 1994, fick han så 2021 års Maria Bonnier Dahlin-stipendium. Och i vintras ställde han ut stort i Bonniers konsthall.

I ett av hans verk strålar solen in över en tom bädd, i en annan målning är det en soffa och en abstrakt mönstrad, deckarmystiskt veckad golvmatta som träffas av de flödande strålarna.

Och så är det natten. På konsthallen stod jag länge och betraktade ett parklandskap fullständigt tömt på ljus, förutom en fontän vars kaskad skimrade fluorescerande blekt. Rådde solförmörkelse? Natt mitt på dagen? Hade rent av vår närmsta stjärna slocknat, för alltid? Spöklikt och fascinerande, på en och samma gång.

I ett annat av Simon Wadsteds verk hänger genomsiktiga gardiner på varsin sida om ett stort fönster. Ljuset som strålar i textilen och sprider sig i rummet liknar exakt det man kan se sina väggar färgas av, stående ensam i sitt hem, när timmen blivit verkligt sen. Grått, blekt blått, med stråk av tunnaste violett. Kanske kommer det från en gatlykta i natten.

Sin examensutställning 2021 på Galleri Mejan, där målningen fanns med, kallade han för Mellan hund och varg. Aha, kan man tänka, han syftar på den omtalat ångestridna vargtimmen strax före gryningen! Och hundtimmen, det kan väl, tja, vara den dystra stunden före den?

Så tolkar jag Wadsteds fönstermålning. Hunden, vargen, och så berguven som hoar med sina glödande ögon i natten därute.