Politiskt om kärnkraft: Nej eller tack?

Ni trodde det var slutpratat om kärnkraften? Ni trodde fel. En thriller om slutförvaret av kärnavfall ligger alldeles om reaktorhörnet.

Så gjorde den comeback, kärnkraftsfrågan. Alla gengångares moder i svensk politik.

Det har varit på gång ett tag. Kristdemokraterna lyfte kärnkraftsfrågan i 2018 års valrörelse och tjänade på det, noterade Moderaterna i sin valanalys. Något började bubbla. Och i november 2019 tog det fart. Då lämnade Moderaterna och Kristdemokraterna den tre år gamla energiöverenskommelsen för att ”säkra kärnkraften för framtiden”. Kort därpå dök en konkret stridsfråga upp. SD lade en motion om att stoppa Vattenfalls pågående nedläggning av två kärnkraftsreaktorer i Ringhals i Halland. M, KD och L hakade på. Och nu hamnade kärnkraften på löpsedlarna igen.

På ett sätt var M-KD-manövern konstig. Energiöverenskommelsen hade varit ett sorts fredsavtal och inte mycket nytt hade hänt sedan den ingicks i juni 2016. Statens energibolag Vattenfall tyckte inte att det var lönsamt att fortsätta driva Ringhals 1 och 2, så varför detta stoj vid stängningen?

Vattenfall ska enligt statens direktiv drivas affärsmässigt. Det rörde sig om reaktorer som ändå bara skulle ha fungerat i fem år till, och endast om de reparerades. Vilket skulle bli dyrt och kräva långa driftstopp.

Reaktorn Ringhals 1 stängde dagen före nyårsafton. Ringhals 2 ska stängas under 2020. Men M, KD, L samt SD menar att klimatkrisen och det ökande elbehovet har ändrat alla förutsättningar för energipolitiken. Det rätta hade varit att förlänga livet på Ringhals 1 och 2.

Hur som helst, i januari röstades SD:s motion ner och där kunde det ha slutat. En nöjd energiminister sa till DN att ”Sveriges folkvalda har avgjort kärnkraftsfrågan för lång tid framöver”. Det var en listig formulering av Anders Ygeman (S), eftersom nästa viktiga kärnkraftsbeslut inte tas av riksdagens folkvalda ledamöter utan av regeringen. Snart ska regeringen nämligen ge grönt ljus till nya förvaringsplatser för utbränt kärnbränsle. Det viktigaste: slutförvaret i Forsmark som ska hålla i 100 000 år. Det har planerats ända sedan 2011.

Mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten har behandlat ansökan noggrant. Allt har stötts, blötts och kompletterats och nu ligger ärendet hos regeringen, redo för beslut så snart Östhammars kommun ger klartecken (det är där Forsmark ligger).

En odramatisk historia. Om det inte vore för två saker. För det första Ringhalsfrågan, som gav det ”konservativa blocket” (M, KD, SD) något att enas kring som inte är invandring. Dessutom med Liberalerna ombord. Det alternativa regeringsunderlag som regeringen fruktar mest av allt tog därmed gestalt. För Socialdemokraterna är kärnkraftsfrågan extra jobbig. ”Osäker elförsörjning till basindustrin” vill de inte anklagas för.

För det andra att den senaste remissomgången i slutförvarsfrågan – genomförd i höstas – resulterade i en del skarp kritik. Kärnkraftsexperterna på KTH varnade till exempel för att 40 procent av kopparkapslarna som kärnavfallet i Forsmark ska förvaras i inte kommer att hålla i 100 000 år, utan max 100 år. Alltså 99 900 år för lite! Mer än tillräckligt för att splittra en S-MP-regering.

Lorentz Tovatt är energipolitisk talesperson för Miljöpartiet.

– Vi måste titta på detta, säger han om slutförvaret. Det finns uppenbara synpunkter som inte kan ignoreras säkerhetsmässigt.

Om Miljöpartiet fick säga ”ja”, ”nej” eller ”vänta” i beslutet om nytt slutförvar i Forsmark, vad skulle ni välja?
– Vi skulle säga vänta, svarar han.

Thrillerns första del utspelas alltså i Östhammars kommun där S och C styr med stöd av V. Socialdemokraternas högsta företrädare heter Margareta Widén-Berggren och hon vill säga ja till det nya slutförvaret.

– Men det gör vi först när det har kommit en lag om vem som ansvarar för förslutningen av förvaret. Vi vill vara helt säkra på att det juridiska ansvaret inte hamnar på vår kommun, säger hon.

Lagen väntas i vår. Sedan kan det bli kommunal folkomröstning – det vill till exempel stödpartiet V. Därefter beslutar kommunfullmäktige om ja eller nej till slutförvaret. Hur kommer det att gå?

De på riksnivå principiellt kärnkraftsvänliga partierna M, KD, SD och L har ganska många mandat i Östhammar, tillsammans med S skulle det bli hela 36 av 49. Men:

– Det är alldeles för tidigt att spekulera i utgången av vetobeslutet. Hur partierna står i denna fråga på riksplanet kan ingen svara på. Man måste skilja på kärnkraftsfrågan och avfallsfrågan. För mig personligen är det självklart att säga ja i vetofrågan, när den långsiktiga säkerheten och ansvarsfrågan är klarlagd, säger centerpartisten Jacob Spangenberg, kommunstyrelsens ordförande i Östhammar.

Nu stämmer ju inte detta riktigt, eftersom Miljöpartiet på riksnivå redan säger ”vänta”. Ett intressant scenario utvecklas framför våra ögon.

Om ett lokalt ”ja” till slutförvar skickas vidare till S-MP-regeringen blir det en mardröm för Isabella Lövin och Per Bolund (MP). Regeringen måste ju fatta beslut i enighet, och den dagen kommer Thorbjörn Fälldins ande att gå med högaffel genom Rosenbad. Slutförvarsfrågan hemsökte den första borgerliga regeringen på 44 år tills den sprack efter bara 24 månader, hösten 1978. Kärnkraften var nära att klyva även Socialdemokraterna, som lyckades triangulera sig ur knipan genom en linje 2 i folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Att oppositionen skulle gå av planen när målet står vidöppet är inte troligt, allra minst för Kristdemokraterna, som har kärnkraften som viktig fråga. Tillsammans med Moderaterna lobbar de för att det svenska energiförsörjningsmålet ska lyda ”fossilfri” i stället för ”förnybar”. Då får man in kärnkraften i klimatkampen.

– Jag tror att detta med slutförvaret kommer att bli en stor fråga. Det handlar om vad Socialdemokraterna säger. Miljöpartiet skulle kunna ställa veto. Jag vet att det bubblar inom socialdemokratin. Historiskt har ju industrin varit viktig för S, säger KD:s energipolitiska talesperson Camilla Brodin.

1978 kan gå i repris.

Kom ihåg var ni läste det först.