”Pojken i lådan” har äntligen fått ett namn

Ett av USA:s mest omtalade mordoffer – ett fyraårigt barn – har efter 65 år kunnat identifierats. Vi träffade den pensionerade FBI-agenten som aldrig kunnat släppa fallet med ”Pojken i lådan”.

”Innan jag dör ska det finnas ett namn på den där grabbens gravsten!” Bill Fleisher drämde handen i det tunga skrivbordet av ek, inte av ilska utan för att understryka sin beslutsamhet.

Året var 2014 och vi satt i Fleishers kontor på 1704 Locust Street i centrala Philadelphia på den amerikanska östkusten, ett rum belamrat med diplom, pokaler och andra utmärkelser. Fleisher är före detta FBI-agent och medgrundare till The Vidocq Society – en ideell klubb för pensionerade brottsbekämpare som ägnar en ansenlig del av sin tid åt att nysta i cold cases: olösta fall där polisen har gått bet.

Jag hade bett Fleisher om en intervju eftersom jag hade hört talas om The Boy in the Box, ett av USA:s mest mytomspunna kriminalfall, en mordhistoria där inte bara förövarens identitet har varit okänd i alla år, utan även brottsoffrets.

En liten pojke slås ihjäl, och ingen kliver fram och säger ”det där är mitt barn”. Hans identitet har varit okänd i 65 år, ända fram till nu.

Historien i korthet: Den 26 februari 1957 ringer en student till polisen i Philadelphia och berättar att han påträffat ett dött barn i ett skogsområde i utkanten av stan. 26-årige polismannen Elmer Palmer rycker ut och hittar mycket riktigt en avliden pojke som ligger i en kartong märkt ”Hanteras varsamt”. Pojken är naken och invirad i en filt. Hans kropp är täckt av stora blåmärken, hans hår är vårdslöst klippt och man hittar hårtussar i kartongen. Flera ärr på kroppen vittnar om tidigare skador. Hans naglar är rena och nyklippta.

Polisen satte genast i gång med utredningsarbetet, och när några dagar gått – utan att någon hade anmält ett saknat barn – gick man ut med efterlysningar, både i tidningarna och på lappar som sattes upp överallt i stan. Inget vettigt svar.

Efter ytterligare några veckor fick polisen det lokala gasbolaget att skicka ut en efterlysning tillsammans med den månatliga fakturan. På så sätt nådde man 400 00 hushåll. Varenda polisstation i hela USA fick pojkens signalement och en beskrivning av händelseförloppet.

En mängd tips av varierande kvalitet strömmade in, men inte ett knyst från någon anhörig. Utredningen kom ingen vart.

Till sist var man tvungen av få pojken i jorden. Den enda bild som finns från begravningen är bland de sorgligaste jag har sett. En liten kista bärs ut på en fattigkyrkogård utanför Philadelphia. Ett tiotal personer bevistar ceremonin – alla är polismän. Det är även de som har skramlat ihop till gravstenen på vilken det står: Himmelske fader, välsigna denna okända pojke.

Bill Fleisher har bott i Philadelphia i hela sitt liv. Han mindes första gången han kom i kontakt med Pojken i lådan.

– Jag var 13 år och hade följt med min mamma till stormarknaden för att handla. Och så satt den där lappen på lyktstolpe, med efterlysningen och de otäcka bilderna. Jag blev helt chockad, hade aldrig sett en död människa förut – och så var det ett litet barn! Den där bilden förföljde mig länge. Och gör det i någon mån fortfarande.

Efter en lång karriär som polisman, tullkriminalare och FBI-agent gick Bill Fleisher i pension. Men han tyckte fortfarande att utredningsarbetet var intellektuellt stimulerande och visste att det fanns gott om ”kalla fall” som polisen inte lyckas lösa. Så han startade The Vidocq Society tillsammans med två kollegor, en klubb där pensionerade poliser kunde träffas, äta en bit och diskutera olösta kriminalgåtor. Klubben fick snabbt många högt kvalificerade medlemmar som representerar olika expertiser inom polisyrket.

Knappt hade The Vidocq Society hunnits bildats förrän Philadelphiapolisen hörde av sig och frågade om klubben ville titta på historien med Pojken i lådan. Trots att flera decennier hade gått var mordet inte glömt – det hade bland annat vid några tillfällen tagits upp i tv-programmet America’s Most Wanted, ett slags förlaga till svenska Efterlyst. Bill Fleisher nappade genast på polisens förfrågan, och klubben har under åren ägnat oräkneliga timmar åt fallet.

1998 fick klubben tillstånd att gräva upp pojkens kropp för att göra en DNA-analys. Denna gav dock föga.

– Men när liket ändå var uppgrävt bestämde vi att killen borde få en mer anständig jordfästning, berättade Bill.

The Vidocq Society hittade fridfulla Ivy Hill Cemetery norr om stan, beställde begravning, en fin gravsten och anlitade en trädgårdsmästare som fick i uppdrag att se till att det alltid skulle finnas friska blommor vid graven.

På gravstenen skulle det finnas ett litet lamm och texten ”Amerikas okända barn”.

– När det gick upp för begravningsbyrån vad det handlade ville de inte ha betalt, berättade Bill. Inte heller stenhuggaren eller blomsterhandlaren ville ha pröjs.

Jag frågade varför han fortfarande var så besatt av fallet.

– Pojken i lådan har blivit en symbol för alla vanvårdade, negligerade och försvunna barn i USA. Och de är många! Det är plågsamt att vi inte vet vem han var, sa Bill.

Det blev ett reportage i Tidningen Vi och jag var glad över att ha fått träffa en gammal FBI-veteran som visade sig ha överraskande många emotionella och eftertänksamma sidor. Där någonstans slutade historien för min del. Som journalist måste man gå vidare till nästa story.

Men min puls gick upp ordentligt när jag den 8 december fick ett sms från en bekant i Philadelphia. ”Sätt på CNN, Pojken i lådan är identifierad!”

Mycket riktigt, när jag slog på datorn stod Jason Smith från Philadelphiapolisen inför ett stort pressuppbåd och berättade att Pojken i lådan tack vare mycket avancerad DNA-analys – utförd av en medlem i The Vidocq Society – äntligen hade fått ett namn:

Joseph Augustus Zarelli.

Polisbefälet Smith avslöjade att man hittat pojkens födelseattest, och att man följaktligen vet vilka föräldrarna var. Båda är döda, och polisen kommer inte att röja deras identitet. Joseph har flera syskon som är i livet. Även dessa kommer att hållas anonyma, och polisen vill inte säga något om syskonens reaktion när de nu fick veta att Pojken i lådan var deras bror.

Jason Smith berättade också att identifieringen av pojken var ett stort steg framåt i mordutredningen –”den är fortfarande öppen” – men att polisen arbetar i kraftig uppförsbacke, givet den långa tid som gått sedan brottet begicks.

Även Bill Fleisher var med på presskonferensen. Han framhöll alla de polismedarbetare som, trots alla motgångar, arbetat med fallet under alla år.

– Många av dem lever inte längre, och får inte uppleva denna stund. Men jag känner ändå att de är med oss, sa han.

För Fleisher var presskonferensen känsloladdad.

– Nu är vår grabb inte längre ”Pojken i lådan”. Han har ett namn. Och jag är uppfostrad att tro att om du säger ett namn högt … då lever den människans ande bland oss.

Lokala medier har intervjuat några av dem som arbetar på Ivy Hill-kyrkogården. Även de är tagna:

– För oss som jobbar här har han alltid varit “pojken”, och vi har på något sätt vakat över honom och ägnat hans grav särskild omsorg. Nu när vi vet att det är Joseph som ligger där känns det överväldigande, det betyder mycket för oss, säger en av dem.

Jag besökte pojkens grav den där gången 2014. Gravstenen skuggades av ett körsbärsträd, ett antal amerikanska miniflaggor var nerstuckna bland de färska blommorna, folk hade placerat små leksaker runt gravstenen, och jag ställde dit en liten Muminmamma i plast som jag hade haft med mig.

The Vidocq Society ska nu skicka gravstenen till en stenhuggare för att få texten utbytt, från Americas Unknown Child till Joseph Augustus Zarelli.

Fotnot: The Vidocq Society har tagit sitt namn från fransmannen Francois Vidocq (1775–1857) som anses vara den moderna kriminologins fader och världens första privatdetektiv.