”Plötsligt stod Richard Gere i vår husvagn”

Susanne Lind från Gävle levde som cirkusartist i 28 år. Hon glömmer aldrig ögonblicket i New York när Richard Gere plötsligt kom in i hennes husvagn.

”Jag var sju år när jag började i Furuviksbarnen. Varje sommar underhöll vi parkens besökare. I början fick jag mest dansa och vara som en liten maskot. De större tjejerna gjorde akrobatik och satte mig på axlarna.

I tonåren blev jag upptäckt av cirkusfamiljen Svensson som drev cirkusen The Svensons. Jag började träna på häst och gjorde det med familjens son Carlos som var sex år äldre än jag. Vi var som syskon. Vintern när jag fyllt 15 år åkte jag med The Svensons till Frankrike. Det var fantastiskt, jag hade aldrig varit utomlands tidigare. Sommaren därpå reste vi till England och efter det hoppade jag av skolan. Jag gick aldrig ut nian. Det kändes självklart att satsa på cirkusen. 1982, jag var 18 år, åkte jag på min första riktiga cirkusturné. Jag, Carlos och en tjej till hade fått kontrakt med en tysk cirkus. På den tiden gjorde vi också trollerinummer, bland annat svävande damen, utöver numren till häst.

Utomlands hyrdes vi alltid in av olika cirkusar. Under den här perioden blev jag och Carlos ett par. Vi åkte till Italien och Spanien och uppträdde med våra hästnummer. För det mesta utförde vi ett komiskt nummer, klassisk pas-de-deux – en slags parakrobatik och ballerina till häst som var mitt eget nummer. 1989 fick jag ta emot priset La Dame de Cirque vid cirkusfestivalen i Monte Carlo. Det är en stor grej i cirkusvärlden. När de ropade upp mitt namn tänkte jag: Va, ska jag få det priset? Det var en häst i brons. Men den blev nog kvar i USA. Där bodde vi i 17 år. Vi arbetade bland annat med Ringling Brothers and Barnum & Bailey Circus – det var världens största cirkus med tre maneger. De stängde faktiskt för några år sedan. Jag trodde inte det var sant.

Under åren i USA föddes vår son Isac. Vi hade skapat en hemmabas i Sarasota, Florida, men reste runt större delen av tiden. Amerika kändes så spännande! Min favoritcirkus i USA var Big Apple Circus, en klassisk cirkus med manege, mitt på Manhattan i New York.

Vi hade husvagnarna precis bakom tältet. Många kändisar kom och tittade på föreställningarna och en dag stod plötsligt Richard Gere i vår husvagn. Hans son och Isac var i samma ålder, de hade träffats backstage och Isac hade frågat Richard Geres son om han ville följa med hem till oss. Vår filmkamera låg på bordet. Det kändes pinsamt, men till slut frågade jag om jag fick ta en bild eller filma lite. Richard Gere är hemma hos mig! Han var verkligen jättetrevlig. Jag hoppas att inte Isac har spelat över filmklippet med legofilmer han brukade hålla på med.

När jag först kom till Amerika kändes det häftigt med ett så stort land. Men det var också det jag till slut blev trött på, alla långa resor. Det var jobb, jobb, jobb hela tiden med olika shower. Jag kände mig slut i kroppen och längtade hem. Båda de grejerna gjorde att jag 2007 bestämde mig för att flytta hem till Sverige och sluta med cirkusen. Det var även mycket för Isacs skull. Han var åtta år. Vi var nästan jämt ute och reste. Ibland hemskolades han, andra gånger stannade vi i Florida medan Carlos åkte i väg. Jag och Carlos var fortfarande ett par men vi kände båda att det var på väg att ta slut. Jag sa till Carlos att jag ville åka hem, att jag inte orkade mer. Han håller fortfarande på med hästar, fast inte med cirkus. Jag fick jobb som personlig assistent när vi flyttat hem men utbildade mig senare till undersköterska.

Cirkuslivet är inte för alla, det innebär hårt arbete, men länge tyckte jag om det livet. Jag fick resa, träffa folk, se nya platser – och så fick jag ju uppträda. Det var det roligaste, så klart. Jag saknar inte cirkuslivet idag men drömmer om cirkus på nätterna. Antingen handlar det om att jag letar efter något eller så kommer jag för sent. Det kan vara att jag inte hittar garderoben eller hatten till det komiska numret. Det är ofta stora byggnader, säkert Ringling. Jag irrar runt och letar, hittar inte tillbaka och clowner springer omkring. Det sitter kvar. Men halva livet har jag ju jobbat med cirkus. Inte undra på att jag drömmer om det.”

Berättat för Lina Norman