”Plötsligt hörde min biologiska mamma av sig”
I 46 år hade Anna Rosdahls biologiska mamma i Etiopien undrat vad som hänt dottern som lurats ifrån henne. Hösten 2020 kom ett mail som kastade omkull Annas värld. Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller som förändrat dem för alltid.
Lyssna på artikeln
I 46 år hade Anna Rosdahls biologiska mamma i Etiopien undrat vad som hänt dottern som lurats ifrån henne. Hösten 2020 kom ett mail som kastade omkull Annas värld. Under vinjetten Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller som förändrat dem för alltid.
”Den 22 oktober 2020 sitter jag hos min frisör i Alby och jobbar lite medan jag får håret flätat. Jag ser att det kommit ett mail från min mamma. Jag och min son skulle egentligen ha åkt till dem i Skåne på höstlovet, men det är pandemi och vi har ställt in. Hon skriver att hon hade tänkt berätta en sak när jag kom, men att hon tar det på mail nu istället.
Hon skriver att min biologiska mamma lever och att en av hennes döttrar hört av sig. Att de haft kontakt i ett halvår. Den etiopiska familjen har sökt mig på olika sätt genom en förening i Sverige och släktingar i landet. I mailet finns ett brev från min biologiska mamma bifogat och en massa andra dokument. Foton på henne och på mina halvsyskon som det visar sig att jag har. Det står att den etiopiska familjen har sökt efter mig länge, att jag lurades från dem och inte alls adopterades bort på ett ordnat och lagligt sätt. Det var en man som skulle ta hand om mig en begränsad period medan det var tufft, men sedan lämna tillbaka mig. De har väntat och letat i 46 år. Mina adoptionsföräldrar har varit övertygade om att allt gått rätt till och jag förstår att det måste vara jättejobbigt för dem att få reda på det här.
Jag börjar skaka i hela kroppen. Jag inser att det är minst två timmar kvar för att fläta färdigt mitt hår. Frisören frågar om jag fryser, jag darrar så. Jag messar min bästa vän och skriver vad som hänt, men trycker bort samtalet när hon ringer upp. Jag kan inte prata.
Jag åker hem och börjar med att maila till en lillasyster. Det är hon som skrivit brevet från min biologiska mamma som varken kan läsa eller skriva. Hon har skrivit att min mamma är rädd att jag är arg på henne för att hon lämnade bort mig. Jag skriver att jag inte är arg, att hon inte ska oroa sig. Sedan skriver jag till mina svenska föräldrar att de alltid kommer vara mina föräldrar och att ingenting har förändrats. Jag försöker göra så att ingen mår dåligt.
Själv befinner jag mig i akut chock och blir snabbt sjukskriven. Det börjar klia över hela kroppen och jag river sönder huden. Det tar flera dagar innan jag orkar prata med någon ordentligt om det. Den kommande månaden kan jag knappt göra någonting. Jag håller kontakt med ett fåtal vänner. Går promenader. Ligger i soffan och kollar på film. Det är så konstigt allting.
Vi har ett zoom-möte när tårarna sprutar hos min etiopiska familj. En tolk är med och jag är ganska avstängd, fast jag försöker anstränga mig. De är så himla entusiastiska, syskonen har vuxit upp med att leta efter mig. De säger att min mammas liv är komplett nu när hon vet att jag lever och har det bra.
Jag känner inte alls så, det är jättejobbigt.
Jag har skuldkänslor över att jag har kommit hit till ett så bra liv. Att jag har pluggat, helt gratis, fem år på universitet och bott i New York. Att jag lever i ett land utan krig, extrem fattigdom och har haft mat på bordet. Att jag jämfört med dem har haft det lätt. Min etiopiska familj har helt andra förutsättningar. Min lillasyster blev till exempel tvungen att åka till Libanon och jobba som husa för att få in pengar till familjen. Jag orkar inte riktigt med den här grejen. Jag vill inte ha den i mitt knä, jag har inte bett om det. Samtidigt tycker jag att det är fint och spännande. De här dubbla känslorna är så förvirrande.
Jag känner mig lättad över att det är pandemi så att jag inte kan åka till Etiopien. Det som har hänt räcker mer än väl just nu.
Det väcker andra känslor också. Jag ser ju på foton att vi är lika, speciellt en syster och jag. Det är festligt. Hon har samma namn som mig, den förlorade dottern. Och jag ser min mamma tillsammans med mig när hon var 17 år. Det är klart att det känns. När jag växte upp var det jobbigt att jag inte var lik någon, jag var så uppenbart adopterad. Jag bodde på skånska landsbygden och blev mobbad hela min uppväxt tills jag flyttade därifrån när jag var 16 år. Jag kände ofta att jag inte passade in i miljön eftersom jag såg annorlunda ut. Så var det ända tills jag fick min son – som är lik mig. Då kände jag mig inte lika ensam.
Sen kommer min etiopiska familj och vi är plötsligt ett helt gäng. Var är jag i allt detta? Jag är svensk och ändå inte. Jag är etiopier och ändå inte. Jag är i mitten av allt.
Nu har det gått ett och ett halvt år och vi har kontakt då och då. Det känns lugnare. Pandemin håller på att lätta och det är möjligt att planera resor igen. Det vore säkert roligt att åka till Addis Abeba men det känns som ett jättestort projekt och jag är inte redo än.
Jag tänker ibland att det vore kul om de kom hit men jag känner inte att jag har plats för det just nu. Det kommer att ta en massa energi som jag måste lägga på annat. Men det kan säkert förändras.”
Berättat för Josefin Olevik