Pleijels nya roman – trevande men levande om ett omaka par

En berömd författare, en ansedd konstnär. Brittiska deckardrottningen Agatha Christie och österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka är huvudpersoner i Agneta Pleijels roman Dubbelporträtt, som skildrar den konstnärliga processen när den senare ska måla den förras porträtt. Men, som titeln avslöjar är Pleijels litterära framställning ett porträtt av två människor, av deras ömsom trevande, tvära, ömsom böljande samtal under fem sittningar.

Det är Agneta Pleijels första roman efter memoardiptyken Spådomen och Doften av en man, och även om också denna bok bygger på verkliga människor och händelser – Kokoschka har mycket riktigt målat Christies porträtt – så är den ändå en återkomst till de friare fantasierna.

Fritt är dock inte samma sak som yvigt, och det finns inget vidlyftigt över Dubbelporträtt. Tvärtom är detta en väldigt enkel och avskalad roman, närmast asketisk, som om Pleijel skrivit sig fram till ett nytt, ursprungligt, språk.

Romanen är renons på allt utanpåverk, kvar står en naken stomme. Man kan stundtals få för sig att Pleijel knappt gestaltar, men det gör hon. Med små, nästan osynliga medel blir dessa samtal mellan en motspänstig Christie och en mer ihärdig Kokoschka intensivt levande – trots att de praktiskt taget bara är rakt upp och ner refererade.

Det är Agatha Christies dotterson som initierar mötet mellan sin mormor och Oskar. Båda konstnärerna spjärnar emot; Oskar är gammal och vill hem till Schweiz, Agatha är gammal och vill ogärna hamna under lupp. När målaren väl tackat ja vill han lära känna sitt motiv så gott han kan, men stöter på patrull; Agathas ovilja att öppna sig resulterar i att han i stället lägger ut texten om sitt eget liv och sin olyckliga kärlekshistoria med Alma Mahler. Stegvis närmar sig samtalen en om inte fullständig, så åtminstone godtagbar ömsesidighet.

Visst lockar en roman som Dubbelporträtt till nyfikenhet på både Christies och Kokoschkas liv, men precis som i sina memoarromaner skriver Pleijel här på ett sätt som gör att jag som läsare inte blir nämnvärt intresserad av att söka reda på den eventuella sanningshalten i varje skeende. Romanen blir en berättelse i egen rätt, med sin egen sanning. Huvudpersonernas tankar om livet och konsten, tankar som väl till inte oansenlig del också är författarens, vecklar ut sig och blir något annat än bara ett samtal mellan två konstnärer: de blir ett samtal mellan läsaren och texten, mellan läsaren och henne själv.