Det har skrivits drösvis med romaner om Paris, medan ytterst få utspelar sig i Bryssel. Vissa platser är uppenbarligen mer litterärt lockande än andra. Frågan är varför.

Om det var precis så orden föll på ParisbarenLa Closerie des Lilas den där höstkvällen 1950 får vi aldrig veta. Men A. E. Hotchner, sedermera Ernest Hemingways levnadstecknare, hävdade att hans minne var lika exakt som en bandspelare. Hemingway rörde tankfullt i sin pernod och sade att om man har haft turen att ha bott i Paris som ung, då har man staden med sig vart man än sedan reser – for Paris is a moveable feast.

Paris har för all del varit ett lockande intellektuellt och kulturellt nav sedan århundraden. Såväl Gustav III som August Strindberg blickade längtansfullt ditåt, konstnärer har länge vallfärdat till staden vid Seines stränder. Men kanske kan man säga att det var först med Hemingway, och den förlorade generationen han anförde, som Paris etablerade sig som en litterär miljö i egen rätt? Franska författare, som Honoré de Balzac och Émile Zola, hade naturligtvis förlagt romaner dit, men från och med 1920-talet får staden även internationellt en särskild litterär klang.

När den unge Hemingway sammanstrålade med F. Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, James Joyce och de andra på Paris barer och kaféer uppstod givetvis en kreativ dynamik i sig själv. Men de lade också grunden för en författarromantisk bild av staden, som bäst fångas i Hemingways postumt utgivna A moveable feast (En fest för livet).

Sedan dess har otaliga unga män och kvinnor begivit sig till Paris, med ambitionen att skriva. En av dem som föreställde sig att staden skulle göra honom till författare var Enrique Vila-Matas, i dag en av Spaniens mest namnkunniga författare. Han bosatte sig där 1973 och i höstas utkom den svenska översättningen av hans roman om ungdomsåren i den franska huvudstaden – Man kommer aldrig ifrån Paris – då han försökte gå i fotspåren av the lost generation. (Titeln är till och med lånad från sista kapitlet i Hemingways En fest för livet.)

Svenska exempel saknas inte heller. Generation efter generation av svenska författare har sökt sig dit – Stig Claesson, Birgitta Stenberg, Claes Hylinger, Katarina Frostenson, Athena Farrokhzad och så vidare. Alla lockade av det skönlitterära skimmer som staden ännu utstrålar och det föreställda löftet om att de där skulle kunna skriva bättre och sannare.

Men Paris är på intet vis ensamt om att utöva en särskild litterär dragningskraft. Vissa platser och tider inspirerar mer än andra. I det här Vi-numret recenseras Elin Boardys nya roman Nätterna på Winterfeldtplatz, förlagd till Berlin och Weimarrepublikens sista år. Även det en miljö som fascinerat många författare, exempelvis Volker Kutscher, vars bästsäljande romanserieBabylon Berlin adapterats till Tysklands hittills mest påkostade tv-serie.

Ett svenskt exempel på den här typen av lockande litterära landskap strålar ut från det västerbottniska inlandet. När Sara Lidman debuterade med Tjärdalen 1953utlöstes ett litterärt skred som fortfarande pågår. Efter henne följde P. O. Enquist, Torgny Lindgren, på 1990-talet Mikael Niemi, Anita Salomonsson, Bengt Pohjanen, de senaste åren bland andra David Väyrynen, Andrea Lundgren och Karin Smirnoff. Alla gestaltar de ett särpräglat nordsvenskt landskap, där ett särskilt slags människotyper utan storstadspolityr verkar framfödas.

Göteborg är märkligt frånvarande i den svenska samtidslitteraturen.

Men vad är det som gör att vissa platser är så inspirerande? Varför lockas så många författare att skriva om Paris och Berlin, men färre om Podgorica och Bryssel? Varför är Västerbottens litterära mylla bördigare än Västmanlands?

Kanske kan vi få syn på något om vi vänder blicken mot platser som bordevara litterärt omskrivna, men som inte är det.
Man skulle snart räkna fingrarna av sig om man försökte lista alla romaner som utspelar sig i Stockholm. Men Sveriges andra stad Göteborg är märkligt frånvarande i den svenska samtidslitteraturen. Exempelvis var det först härom året som en roman förlagd till staden fick Augustpriset, när det tilldelades Johannes Anyuru och hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Stadens låga befolkningstäthet i centrum, som präglas av stora öppna gaturum, gör att den inte uppfattas som den brusande metropol den skulle kunna vara. Och litterärt tycks Göteborg även dela småstadens predikament – romaner om Göteborg anses i första hand vara intressanta för göteborgare, medan böcker om Stockholm uppfattas som en angelägenhet för hela landet.

Litteraturvetaren Johan Öberg föreslog för några år sedan i en essä i tidskriften Glänta att förklaringen är stadens famlande efter en egen identitet. Sedan hamnen förlorade sin centrala betydelse har Göteborg saknat en tydlig och samlande självförståelse. Enligt Öberg är det makten, personifierad av stadens starke man Göran Johansson, i stället för författarna som de senaste decennierna har fått definiera vad Göteborg är för plats.

Men hur ska begreppet ”plats” ens förstås i det här sammanhanget? Hade vi kunnat knacka på hos en 1800-talsförfattare hade det varit klara besked: En plats är en plats, verkligheten är verkligheten. Det Paris som beskrivs i en roman är bara en avbildning. Sedan dess har det emellertid blivit svårare att ge så enkla svar.

Det här är kanske inte rätt tillfälle att förlora sig i postmodernistisk teori, men vi kan konstatera att det finns ett slags ömsesidig relation mellan den faktiska platsen och berättelsen om den. Litterära texter om en plats påverkar hur vi förstår och föreställer oss den. Ingen av oss har dansat på någon av 1920-talets nattklubbar i Berlin, men de flesta av oss har ändå en föreställning om dem, som vi utgår ifrån när vi tar oss an exempelvis Elin Boardys roman. Det är den bilden vi förväntar oss när vi knäpper på Babylon Berlin på tv:n – ett tidigare Berlin som bara existerar som föreställning men som paradoxalt nog kan upplevas som lika verkligt som det byggt av sten och betong.

För att återvända till vårt Paris-exempel. Staden står kvar, men 1920-talets författare är döda. Materiellt finns det inget i de där kvarteren i sig som gör att en ung författare skulle skriva bättre och sannare där. Men föreställningen om Hemingways och Steins Paris lockar, det är genom deras filter som staden betraktas. När någon sedan förlägger en ny roman till Paris så skriver man också in sig i deras berättelse.

Det gäller även de kritiska texterna, eftersom kritiken ofrånkomligen måste ta spjärn mot den romantiska bilden. I novellen Babylon Revisitedbeskriver F. Scott Fitzgerald Paris som provinsiellt och livlöst. Och när George Orwell målar upp staden utifrån den hemlöses synvinkel i Nere för räkning i Paris och London så finns det inget lockande i det liv han beskriver.

Men samtidigt som de motsäger den romantiska bilden, så blir den indirekt reproducerad – staden blir så att säga litterärt självgenererande.

Kanske behövs det därför ett enskilt storverk som grund för att en sådan här självgående litteraturmaskin ska gå igång? Weimarrepublikens skymningsår innehåller mängder av litterärt intressanta konflikter – sexuell liberalism står mot preussisk konservatism, dekadens mot nazismens puritanism, det är en tid med ekonomisk depression, politiskt våld, och så vidare. Det är lätt att förstå att det lockar. Men sådana konflikter går att finna även på andra håll, utan att de blir litteratur. Det som gör just Berlin synonymt med den epoken är till stor del Cristopher IsherwoodsFarväl till Berlin (som senare blev musikalen Cabaret).

Utan ikoniska bästsäljare som Och solen har sin gång och Tjärdalen kanske inte heller Paris eller Västerbotten hade blivit spelplats för så många romaner.

För Göteborgs del, liksom för andra platser som fått för lite plats i samtidslitteraturen, så är det kanske därför bara att hoppas på att en sådan bok författas någon gång framöver. En roman som fångar platsen och dess särskilda atmosfär och som lockar efterföljare att fatta pennan.

Och i dessa dystra tider, då land efter land har slutit sig och möjligheten att resa i det närmaste har upphört, är det måhända till de här världarna, de som finns i orden, som vi i stället får lösa biljett.