Peter Fröberg Idling om litteratur som brinner

Litteraturhistorien är full av uppbrända romanförsök. Men varför är det just elden som lockar när förtvivlade författare ska förgöra sina misslyckade manuskript?

Kvällen den 11 februari 1852 satt den ryske författaren Nikolaj Gogol hopsjunken i länsstolen i sin Moskvalägenhet. Elden i den öppna spisen flammade muntert; den hade först haft svårt att få fäste i bränslet, men sedan Gogol hade knutit upp snörena som höll ihop manuskriptbuntarna hade den tagit sig. Munter var däremot inte författaren. När elden slutligen hade förtärt vad som skulle bli den andra delen i hans hyllade roman Döda själar gick han till sovrummet och grät sig till sömns. En dryg vecka senare var han död.

För den deprimerade Gogol fanns det sedan tidigare en koppling mellan det han skrev och eldens förintande möjlighet. Hans debut, Hans Küchelgarten, hade han i brist på intresserade förlag givit ut själv. Men den efterföljande kritiken hade sedan varit så skoningslös att han köpte hela upplagan själv – och brände den.

Döda själar hade dock gjort honom till en av sin tids största författare. Nästa del var därför enormt emotsedd.

Men i stället blev den alltså ett av de mytomspunna manus som för alltid har gått förlorade.

Genom litteraturhistorien finns det många exempel där elden för alltid fråntagit oss texter av stora författare. Sedan August Strindberg hade avslutat Spöksonaten i mars 1907 påbörjade han sitt fjärde kammarspel, Den blödande handen, och skrev i ett brev den 1 april: ”Den är fasligare än de andra!”. Dagen efter brände han den. Några år tidigare hade James Joyce gjort detsamma med sin debutpjäs A Brilliant Career. Emelie Flygare Carlén släpade 1865 ut 25 års samlade texter på bakgården för att se dem gå upp i rök. Och sedan Robert Louis Stevenson hade bett sin fru läsa första versionen av Dr Jekyll och Mr Hyde, och hon sagt sitt hjärtas mening, så fann hon honom en stund senare vid vedspisen, som han matade med ark efter ark.

I Stevensons fall gick det ungefär som för poeten i Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Romanens poet bränner sina texter men djävulsfiguren Woland kommer in och överräcker pappersbunten, osvedd, med repliken: ”Manuskript brinner inte.” Vissa berättelser kan man som författare helt enkelt inte undkomma och Stevenson fann sig snart skriva om den olycksalige doktor Henry Jekyll igen – denna gång med större framgång.

Detsamma gällde för övrigt för Bulgakov. Han hade bränt det första utkastet till Mästaren och Margarita, i fruktan för säkerhetspolisen. Men en tid senare nedtecknade han den än en gång, ur minnet.

Uppeldande var en enkel lösning.

Man kan ju fundera över vad det är som gör just elden så lockande, när ett manuskript ska förstöras. Det kan ju rivas sönder eller bara kastas bort med soporna. Men utöver det självklara att gamla tiders författarhem värmdes med kaminer och uppeldande var en enkel lösning, så kan det ligga något i själva våldsamheten – att det som tagit så lång tid och så mycket möda förstörs på någon minut. (Det finns modernare varianter, som att fantasyförfattaren Terry Pratchetts sista vilja var att hans dators hårddisk och de halvfärdiga romaner som den rymde skulle krossas av en ångvält. Vilket skedde.)

Det finns också många verk som varit dömda till utplåning, men ändå undgått lågorna. Vergilius ville att Aeneiden skulle brännas efter hans död, vilket förhindrades av kejsar Augustus. Franz Kafka bad sin vän Max Brod att elda upp sin litterära kvarlåtenskap, en sista önskan som inte beviljades. Vladimir Nabokovs sista manus, The Original of Laura, skulle enligt författarens testamente brännas men hamnade i stället i änkans bankfack. När romanen slutligen publicerades 2009 var kritiken enig om att författaren hade haft rätt, familjen fel.

Möjligen var postum utgivning såväl Kafkas som Nabokovs egentliga avsikt. Om de ville vara på säkra sidan kunde de ju ha förstört texterna själva. Särskilt Kafka, som anförtrodde uppdraget åt Brod av alla sina vänner, Brod som var en samlarnatur och dessutom ansåg Kafka vara ett geni.
Och så finns det vissa efterlevande som misstar sig åt andra hållet. Poeten William Blakes opublicerade texter togs om hand av vännen Frederick Tatham, som sedan han anslutit sig till en doktrinär kristen sekt brände alla de av Blakes dikter som han ansåg ogudaktiga. Lord Byrons voluminösa memoarer mötte samma öde, eftersom hans vänner och för läggare fruktade att boken skulle svärta minnet av skalden – en brasa som har kallats ”det största brottet i litteraturhistorien”.

Sådana här förlorade texter kittlar fantasin. Exempelvis har den brittiske författaren Alex George inte kunnat släppa tanken på Marcel Prousts anteckningsböcker. I de 32 häftena fanns bland annat hela förarbetet till På spaning efter den tid som flytt. Den annars så sentimentale Proust bad en dag sitt hembiträde Céleste Albaret att elda upp dem, vilket hon pliktskyldigt gjorde. Men i Alex Georges nyligen utkomna roman The Paris Hours får historien en lite annan vändning. George låter Albaret hejda sig vid kaminen och hon behåller sedan en av böckerna, som ett minne av sin beundrade arbetsgivare.

Och det är ju en av skönlitteraturens många möjligheter, att låta vad som är förlorat återuppstå i fiktionens form. Det gäller inte bara manuskript, utan även människor. Genom arkiv, samtal, efter lämnade papper och föremål har författare närmat sig dem som inte längre finns kvar.

Vi kan ta Yvonne Hirdman, som ombads plocka med sig något minne från sin döda moders sista hem. I papperskorgen hittade hon mammans dagbok. I 40 år förvarade hon den och andra kvarlämnade papper i några gröna lådor, innan hon förmådde sig att gå igenom materialet. Resultatet blev den Augustprisade Den röda grevinnan där hon pusslar ihop fragmenten till en helhet och äntligen lär känna sin mor Charlotte.

Härom året utkom fransmannen Marc Petitjeans Le cœur, som han skrev sedan han av en slump fått reda på att den mexikanska konstnären Frida Kahlo hade en kort och intensiv romans med hans far. I Marc Petitjeans barndomshem hängde en tavla av Kahlo, men fadern hade aldrig nämnt kärleksrelationen. När Petitjean grävde i pappans ungdomsår fick han en helt ny bild av honom.

Senare i höst utkommer Kaj Schuelers nya roman, En kibbutz i Falun. I den försöker han lära känna de morföräldrar han aldrig mötte, eftersom de dödades i förintelsen. Han skriver: ”Det pratades aldrig om detta. Det pratades heller aldrig om vilka mina morföräldrar varit, vad de betytt, hur de levt. Mina morföräldrar är än i dag inte ett levande minne, inget gjordes för att vi skulle minnas dem. För mig var mormor och morfar inte bara döda, de existerade inte.” Men Schuelers bok blir kanske i än större grad ett försök att komma närmare sin mor, hon som kom till Sverige som 16-åring men nästan aldrig talade om åren innan dess.

Ytterligare ett exempel på författare som återskapar sina döda i litteraturen är Alex Schulman. I sin senaste bok, med den i det här sammanhanget så lämpliga titeln Bränn alla mina brev, skriver han fram sina morföräldrar och den förtigna otrohetsaffär som kom att prägla hela deras äktenskap.

När någon annan än författaren sätter tändstickan till det skrivna blir eldandet än mer våldsamt. Att bränna en bok är i en mening även att bränna en människa, eftersom boken speglar en del av en själ. När den tjeckiske teologen Jan Hus brändes som kättare 1415, så kastades följaktligen också hans skrifter på bålet. ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor” skrev den tyske skalden Heinrich Heine, en formulering som blev särskilt kuslig i det fladdrande skenet från Hitler-regimens bokbål.

Men kanske är bilden av den brinnande boken särskilt suggestiv eftersom den i ett avseende också gestaltar de grundläggande förutsättningarna för vår existens?

Framför den tomma evighetens meningslöshet framstår livet som trotsigt uppror – en kort tid finns vi, ett gnistrande mirakel i mörkret. Skönlitteraturen påminner oss om det. Ur ingenting frammanar författaren sin värld, bebodd av människor som kommer läsaren nära. Om texten eldas upp försvinner de och återgår till den tysta tomheten; miraklet är ogjort.