Stickning var en gång ett litterärt sätt att ge någon dåligt rykte, bara de fattigaste ägnade sig åt sådant sjå. Men det är sedan länge glömt. Charles Dickens, Agatha Christie och Gunnar Ekelöf är några av författarna som låtit trådar löpa längs boksidorna.

Vi kan tänka oss en gråvädersdag i Paris, hösten 1793. På det vidsträckta öppna och gyttjiga torget – nyligen omdöpt till Place de la Révolution – som tar vid bortom Louvren och Tuilerierna rör sig stora skaror av människor. De stojar, väntar och liksom graviterar runt den orörliga giljotinen på sin träplattform. När slutligen den 39-åriga Marie-Jeanne Roland leds upp och läggs under fallbilan infinner sig ett slags högtidlig tystnad. De som står närmast hör bara de småljud en folksamling ger ifrån sig – hostningar, enskilda repliker – och det rytmiska knäppandet från trikotösernas stickor.

Trikotöser kallades de kvinnor som i inledningen av den franska revolutionen hade en drivande roll. När skräckväldet stod för tröskeln förbjöds de emellertid att delta i det politiska arbetet.

Men de kunde inte hindras att närvara vid avrättningarna, som var allmänt påbjudna. De ställde därför sina stolar nedanför giljotinen och satte sig med sinatricots– stickningar. Att vara sysslolös var inget alternativ för dåtidens fattiga kvinnor. Och som en förlängning av blodet som rann vid deras fötter stickade de i första hand bonnets rouges, de röda jakobinmössor som varje rättfärdig revolutionär skulle bära.

Litteraturhistoriens mest kända trikotös är Madame Defarge. I vad som antas vara världens mest sålda skönlitterära verk, Charles Dickens Historien om två städer(1859), har hon en framträdande skurkroll. När hon introduceras i romanen står hon i familjens vinstuga: ”Hon var en stor tjock kvinna […] hade en vaksam blick som sällan var riktad mot någon särskild […] ett lugnt ansikte med kraftiga drag och ett överlägset, säkert sätt”. Sedan påpekas att hon har en stickning framför sig.

Därmed antas läsaren förstå av vad slags ull hon är.

Charles Dickens såg, utöver den anslående bilden av alldagligt stickande kvinnor vid fallbilans fot, säkerligen en möjlighet att via det blodröda garnet återknyta till antikens ödesgudinnor. Homeros nämner ”moirerna”, de som spinner och klipper av varje människas livstråd, liksom sina systrar nornorna i Eddan.

Och kanske är det just i Homeros Odysséen som handarbetet för första gången skymtar i litteraturhistorien. Närmare bestämt i den stund som Odysseus hustru Penelope ställer upp sin vävstol.

Hennes make har inte återkommit efter Trojas fall och friarna hopas i huset. För att vinna tid meddelar hon de 108 otåliga kavaljererna att hon inte avser att träffa dem förrän hon har vävt en svepning åt sin åldrige svärfar, Laertes. Det är ett villkor de förstår – ingen herreman vill ju stå näck vid Styx strand.

Medan Laertes dystert påtar vidare i sin trädgård tar väven sin tid – Penelope repar nattetid upp vad hon har åstadkommit under arbetsdagen.

Kanske är lärdomen att såväl handens som hjärtats arbete kräver tålamod? Eller att man inte ska ta ut döden i förskott? Oavsett vilket kan vi konstatera att Penelope med väven avslöjar sin ställning. Hade hon hört till de lägre klasserna, liksom trikotöserna, hade hon inte haft någon vävstol, utan fått nöja sig med garn och stickor. Ingen hade heller trott på hennes ursäkt. Stickandet var en vardagssyssla, för att snabbt framställa praktiska och funktionella plagg. Att arbeta med samma stickning år ut och år in skulle inte ha varit trovärdigt.

Stickningens låga status gör att vi inte ens har ett antikt ord för den, trots att de äldsta arkeologiska fynden av stickat tyg är över 8 000 år gamla. Eller, om vi ska vara nogräknade, så framställdes de genom ett slags nålbindning (som ursprungligen kanske sprungit ur hur fiskarna knöt sina nät).

Charles Dickens är inte den ende som lockats av kontrasten mellan fridfullt handarbete och ond bråd död. I novellen Tisdagsklubbenfrån 1927 gör en annan ikonisk stickerska entré, Agatha Christies Miss Marple.

Den åldrade damen, som fick låna drag från en älskad äldre släkting till Christie, har alltid en stickning inom räckhåll. Men handarbetet, som i omvärldens ögon reducerar henne till harmlös tant, försätter henne i ett nästan meditativt tillstånd. Medan de övriga tror henne upptagen med mönster och maskor arbetar hennes skarpa intellekt vidare med mordgåtan. Man kan säga att hon steg för steg stickar sig fram till lösningen.

I sin utmärkta Kulturkoftor (2017), där essäer om stickande kulturpersoner varvas med deras stickmönster, ägnar Celia B. Dackenberg Miss Marple ett eget kapitel. Dackenberg skriver också om den svenske författare som gjorde just den stickade koftan till sitt signum: Gunnar Ekelöf.

Ekelöf lärde sig sticka senare i livet, men redan som 21-årig rentier på Rivieran skrev han hem till sin mor och bad om ordentligt stoppgarn till långkalsongerna. Dackenberg noterar förbindelsen mellan ullgarnet och den kvinnovärld han hade vuxit upp i.

Även Ekelöfs chilenske kollega Pablo Neruda får ett eget avsnitt i boken. En av hans dikter, Sång till mina strumpor, inspirerades av ett par klarblå sockor som han fått i present:

”Mara Mori gav mig /ett par strumpor /som hon stickat med sina herdehänder, / två strumpor mjuka som kaniner.”

När Pablo Nerudas strumpdikt utkom var han sedan länge profilerad kommunist. Själva stickandet som hantverk fick också i slutet av 1960-talet en vänsterpolitisk dimension. Att tillverka sina egna kläder sågs som en konkret antikapitalistisk handling. Men efter denna de inställda revolutionernas tidevarv förlorade även stickning sin samhällsomstörtande potential.

Under det senaste decenniet har stickningen emellertid återfått en subversiv dimension. Inte som under senaste världskriget, då kvinnliga spioner omvandlade stickningarnas maskor till morsekod för hemliga upplysningar, men som protesthandling.

I sin nyligen utkomna Att sticka för livet tecknar den italienska journalisten Loretta Napoleoni stickningens rebelliska nutidshistoria. Exempelvis stickades en elva kilometer lång halsduk under rubriken ”Wool against weapons”, som på 70-årsdagen av Hiroshimabomben knöt samman kärnvapenproducenterna i brittiska Aldermaston och Burgheld med varandra. Aktivismen kan också vara mindre spektakulär: Sedan den 18-årige Michael Brown skjutits ihjäl av poliser i USA 2014 grundades ett stickningskollektiv, där deltagarna i en lugn och trygg atmosfär kan vittna om sina egna traumatiska erfarenheter av rasism.

Napoleoni lärde sig hantverket av sin mormor, som utan att vara politiskt aktiv också lade grunden för Napoleonis feminism och kamp mot förtryck. Napoleoni beskriver hur hon som barn satt i mormoderns knä, med sina händer i hennes, och hur den äldre kvinnan hjälpte henne med rörelser, stickor och garn. Detta handarbetets taktila arv går igen i den svenska poeten Burcu Sahins Katapultprisade debutbok från i fjol, Broderier.

I samma anda som Athena Farrokhzads Vitsvit skriver hon politisk och samtidigt litterärt raffinerad poesi. Hos Sahin framträder den generation kvinnor som kommit till Sverige i vuxen ålder, de som förlorat sitt modersmål och sina sammanhang. Arvet till barnen, som funnit sig tillrätta i det nya landet, reduceras till en kantstött stolthet och händernas kunskap. Sahin skriver:

”händernas minne går i arv / guldstygn
bomullshanddukar / berättelser kring ett
köksbord // barnen är orättvisa och mödrarna
/ de väver sin smärta i döttrarnas flätor”

Sahins mödrar räknar sitt ursprung från Mellanöstern, varifrån även några av de äldsta berättelserna och stickningarna kommer. Innan skrivkonsten blev utbredd traderades litteraturen muntligt. Berättelserna blev något som förenade människor, både geografiskt och mellan generationerna.

Detsamma kan sägas om stickandet. Hantverket gick i arv, från äldre till yngre. Teknik och mönster kopierades eller härmades och kunde, liksom en god berättelse, färdas vida omkring.

Men den som vill kan också se en annan likhet, i litteraturens och handarbetets minsta beståndsdelar. En bok består av ord, som långsamt och tålmodigt placeras i rätt ordning. Den som har stickat en intrikat mönstrad tröja känner igen sig. Varje maska som fogas till de övriga är ett litet men nödvändigt steg på vägen mot en helhet.

Med andra ord: I en svåröverblickbar härva döljer sig en skir spetssjal. Eller en roman.