Peter Fröberg Idling: Filmens obesvarade kärlek till romanen

Filmmediet är gravt beroende av litteraturen. Men vad måste bort när en roman ska förvandlas till biofilm? Det mesta, visar det sig. Men det är orättvist att jämföra de båda konstarterna.

Att det var justOliver Twist man plockade ur bokhyllan när den första filmen med litterär förlaga planerades är inte så förvånande. Charles Dickens var dåtidens kanske mest berömde och mest läste författare. Mer oväntat är att romanens huvudperson själv inte fanns med i resultatet.

Men för sin samtid – 1897 – var kortfilmenDeath of Nancy Sykes helt rimlig. Scenen där den skrupelfrie gangstern Bill klubbar ihjäl sin älskarinna, tillika Oliver Twists beskyddare, hade fascinerat sedan romanen först gick som tidningsföljetong 1838.

I teateruppsättningen av Oliver Twist, som hade premiär redan veckan efter publiceringen, var mordet den dramatiska höjdpunkten. Pjäsen blev omåttligt populär. Det följande decenniet sattes den upp över 50 gånger – bara i London.
Den stackars Nancy hann också bli ihjälslagen i ytterligare ett tiotal filmer innan stumfilmsepoken tog slut.

Samspelet mellan filmmediet och litteraturen är symbiotiskt. Det inleddes så snart kameran vändes bort från det rent dokumentära avbildandet av ankommande tåg och arbetare som lämnar sin fabrik.

Redan de allra första korta spelfilmerna utgick från litterära förlagor. Ett exempel är den klassiska filmatiseringen av Jules Vernes Från jorden till månen som den franske illusionisten och filmpionjären Georges Méliès spelade in 1902. Samma år hann han också med Daniel Defoes Robinson Crusoe och Jonathan Swifts Gullivers resor.

Bara ett halvår efter den första publika filmvisningen någonsin, i Paris 1895, kom ”kinématographen” till Sverige. För 50 öre – och i hård konkurrens med avtäckningen av Karl X Gustavs staty på Stortorget – kunde Malmöborna söndagen 28 juni 1896 se en handfull kortfilmer regisserade av filmkonstens fäder, bröderna Lumière.

Det svenska intresset för film växte snabbt. Här liksom på annat håll hämtade regissörerna berättelserna från litteraturen. En av de första filmerna som spelades in i Sverige var en adaptation av Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Även om reklamen hävdade att filmen var ett ”mästerverk” och att bilderna ”äro fullt jämförliga med de bästa utländska” så var amatörismen påtaglig – samma interiör fick föreställa olika rum och skådespelarna ses emellanåt vända sig frågande mot kameran för att få regi.

Höjdpunkten i vad som kom att bli svensk films guldålder nåddes kanske 1921, när Victor Sjöströms version av Selma Lagerlöfs roman Körkarlen hade premiär.

Och så har det fortsatt. På Wikipedia listas 430 svenska filmer som bygger på böcker. Och under innevarande vår visas filmer baserade på bland andra Victor Hugos Samhällets olycksbarn, Louisa May Alcotts Unga kvinnor, Jane Austens Emma och Jack Londons Skriet från vildmarken.

Men om filmbranschen kastar en blick över axeln så bjöd 2019 på några rejäla besvikelser. Filmatiseringarna av Dona Tartts Steglitsan, Maria Semples bästsäljare Where’d You Go, Bernadette och Jonathan Lethems Motherless Brooklyn blev svidande förlustaffärer, trots namnkunniga skådespelare och stjärnregissörer.

En framgångsrik bok är med andra ord ingen garanti för en framgångsrik film. Så vad är det som gör att viss litteratur lämpar sig för vita duken, medan annan inte fungerar?

Redan i filmkonstens begynnelse stod en sak klar. Romanens möjlighet att subtilt gestalta personers inre liv är svår att överföra till film. Det är knappast en slump att Méliès valde Jules Vernes spektakulära månfärd framför Gustave Flauberts uttråkade Madame Bovary. I förra årets exempel, Where’d You Go, Bernadette, konstaterade kritiken att filmen inte förmår väcka samma rörande sympati för den psykiskt labila huvudpersonen Bernadette som romanen gör. Filmens Bernadette framstår bara som divig och lättkränkt.

Ofta är det bättre att göra film av noveller.

Romanen har också tiden på sin sida. En bok kan ta tiotals timmar att läsa, medan en vanlig spelfilm sällan tillåts vara mer än drygt två timmar.

Att filmatisera en roman handlar därför om att ta bort och korta. Olika romanfigurer kanske måste slås ihop till en. De läsare som älskade boken blir därmed ofta besvikna på filmen, som inte gör textens komplexa värld rättvisa. Ofta är det därför bättre att göra film av noveller. Regissören kan då i stället tillåta sig att utveckla och lägga till. Ett exempel är Jean-Luc Godards film Maskulinum – femininum, som bygger på två noveller av Guy de Maupassant.

När representanter för författarens dödsbo fick se filmen konstaterade de att den var så olik förlagan att regissören gott kunde behålla rättigheterna till en ny mer texttrogen film om han ville. Och som den amerikanske författaren Richard Ford ska ha svarat några filmmakare som lovade vara hans litterära förlaga trogen: ”Glöm det. Boken är redan trogen mot sig själv. Det räcker med att ni gör en underbar film.”

Att det är enklare sagt än gjort kan den amerikanske manusförfattaren Charlie Kaufman intyga. Han åtog sig i slutet av 1990-talet uppdraget att skriva manus av Susan Orleans bok Orkidétjuven men drabbades av svår skrivkramp.

Resultatet blev i stället metafilmen Adaptation, där huvudpersonen heter just Charlie Kaufman och kämpar med ett filmmanus (med den avgörande skillnaden att filmens Kaufman även har en mer framgångsrik och mindre neurotisk tvillingbror).

En läsupplevelse är vidare omöjlig att skilja från romanens stil och språk. En text kan i sig ha sådana kvaliteter att själva berättelsen kommer i andra hand. Det kan vara en av förklaringarna till att Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från häromåret inte blev någon succé, trots duktiga skådespelare och tjusiga sekelskiftesmiljöer.

Berättelsen om Lydia Stille och Arvid Stjärnbloms olyckliga kärlek är egentligen inte särskilt originell, det är framför allt Söderbergs stil som gör den till en av svensk litteraturs stora klassiker.

Bara jättar kan brottas med jättar.

En annan tumregel är att det verkar vara lättare att göra en bra film av en medioker förlaga än att överföra ett mästerverk till vita duken. Det krävs en Orson Welles för att göra William Shakespeare rättvisa, en Stanley Kubrick för att hantera Vladimir Nabokov. Som den amerikanske filmaren Richard Brody formulerar det i tidskriften New Yorker: ”De av oss som står på jättars axlar ska inte försöka brottas med dem; bara jättar kan brottas med jättar.”

Sedan finns det romaner som anses ofilmbara. Om Kerstin Ekmans Händelservid vatten hör dit får vi kanske snart se – ett nytt försök ska göras i vår, sedan fler tidigare ansatser grusats. Men den är rimligen inte svår på samma sätt som exempelvis Cormac McCarthys Blodets meridian.

Tidigare har McCarthys romaner Vägen ochNo Country for Old Menframgångsrikt blivit film – den senare tilldelades fyra Oscars. Filmbranschen vill därför gärna se fler av hans böcker på bio. Men manusförfattare och regissörer har under 25 års tid gått bet påBlodets meridian. Den anses helt enkelt alltför våldsam, med en huvudperson som knappt ens är närvarande i berättelsen.

Å andra sidan ansågs även Thomas Pynchons noir-roman Inneboende brist alltför komplicerad och skruvad för att kunna bli film. Men Paul Thomas Andersons Inherent Vice från 2014, baserad på boken, Oscarsbelönades och rankas i efterhand som en av 2010-talets främsta filmer. Och arbetet med adaptationen av Michail BulgakovsMästaren och Margarita är i full gång, trots att det är svårt att föreställa sig att en sådan roman skulle gå att filma.

Studier av vad som händer i hjärnan när man läser, visar att en medryckande roman aktiverar områden som annars registrerar sådant vi själva är med om. Med andra ord kan hjärnan inte helt avgöra om det man läser händer på riktigt eller inte. Så den gamla klyschan ”Boken var bättre!” får anses vara orättvis.

En roman och en film kan gestalta samma berättelse, men är till syvende och sist olika konstformer, som gör olika saker med oss.

Få skulle ju få för sig att jämföra Johann Wolfgang von Goethes Faust med Franz Liszts symfoni som bygger på Goethes pjäs eller hävda att John Everett Millais målning Opheliamåste mätas mot Shakespeares Hamlet.