Paret Folkessons nya roman – upplivande, men för mycket idébygge

Sommaren före andra världskrigets utbrott äger en intensiv kärlekshistoria rum. Som tidigare i Tove Folkessons författarskap har Öland en självklar plats. I övrigt är mycket annorlunda. Den illustrerade romanen Badort är skriven tillsammans med hustrun Hanna Folkesson. ”Att skriva som en duo måste vara något av det mest våghalsiga man kan ge sig på”, skriver Therese Eriksson.

Badort
Roman
Författare: Tove Folkesson och Hanna Folkesson
Förlag: Norstedts.

När Tove Folkessons senaste bok, Den stora kyrkan utkom 2021, var jag bombsäker på att det omisskännliga Folkessonskt poetiska språket – och förmågan att göra allmängiltighet av det särskilda – skulle komma att förbli ett särmärke i författarskapet. När jag nu läser Badort, författarens första roman skriven tillsammans med hustrun Hanna Folkesson, är jag inte lika bergis.

Det är sommaren före Andra världskrigets utbrott, 1938, när överklassflickan Ingrid anländer med sin familj från huvudstaden till Borgholm för att fira semester; hon kommer nyförlovad, uttråkad och utan förväntningar på vad en sommar i ett flådigt badpalats kan ge. Lika nyanländ är Måna, som i all hast tagit tåget från Mörbylånga, för att undkomma en katastrof. När de två möts under en dekadent festnatt med amerikanska jazzmusiker på besök, uppstår en passion som ska följa de båda livet ut.

Öland är en lika självklar i huvudperson i paret Folkessons roman som ön tidigare varit i Tove Folkessons författarskap, men i allt väsentligt övrigt innebär det här samarbetet något nytt och annorlunda. Det allra mest uppenbara är att detta är en roman av mer klassiskt snitt, till skillnad från den alltmer autofiktiva väg som Tove Folkesson slagit in på och där hon efter Kalmar-trilogin befunnit sig i en konstant balansakt med det alltför introspektiva. En balansakt hon visserligen manövrerat med den äran, men ändå.

Badort är något annat. Inte något jätteprojekt, utan en nätt roman på 134 sidor med ljuvliga illustrationer av Hanna Folkesson, men ändock ett gemensamt projekt: en idé om en plats, en historisk badort, och en kort men intensiv kärlekshistoria. Romanen rör sig på två olika tidsplan, dels i det 1938 när ”allt” utspelar sig, dels i ett 1973 där historien om Ingrid och Måna berättas i ett efteråt; i en tid när badpalatsen brinner ner och det sista av badortens glamour går i graven.

Folkessons roman vimlar av outtalade blinkningar till den queera litteratur- och kulturhistorien, med till exempel Måna som rör sig genom 1900-talet som en modernare Orlando-figur. Men jag tänker lika ofta på romaner av Sarah Waters och Jeanette Winterson, samtida författare som återbesökt den lesbiska historien och befriat den från det beseglade öde i form av olyckliga slut som majoriteten av de tidiga queera skildringarna hade. Bara det faktum att Ingrids och Månas enda natt tillsammans utspelar sig i en fyr doftar starkt av både Woolf och Winterson.

Det är upplivande att paret Folkesson plockar det här rätt traditionellt anglosaxiska fröet och trycker ner det i öländsk mylla, men jag hade gärna sett att det fått växa sig ännu frodigare och mer färgsprakande. Att skriva som en duo måste vara något av det mest våghalsiga man kan ge sig på, och detta är trots allt ett första försök, men Badort lider en hel del av två centrala problem; de många stilbrotten och den ofta överskuggande känslan av att romanen är mer av idébygge än en berättelse som skriker om att få bli skriven.

Visst känns Tove Folkessons poetiska språk, med sina målande metaforer, tydligt igen, men när den stilen inte längre körs ända in i kaklet, utan blandas upp med en mer klassisk berättarstil, tappar den kraft och blir snarast ett irritationsmoment. Badort hade tjänat väsentligt på att låta den enkla, men ofta pregnanta, prosan dominera helt. I det ibland ganska sakliga återgivandet av vad som utspelats mellan Ingrid och Måna, bränner det nämligen också till rätt rejält; deras passion klarar sig utan krumbukter. Och kanske är det ett högt ställt krav på romaner att de ska springa ur en akut angelägenhet – som i Sara Lidmans credo ”det måste stå efter livet” – men jag tror ändå att det är där skon klämmer för många författarduos; det blir mer skrivbordsprodukt än ett rop inifrån.

Ur Tidningen Vi 2023 #7.