Optimisten på kongressen

Valet 1928 blev ett nederlag för Socialdemokraterna. Fyra år senare hade mycket hänt i världen, inte minst med världsekonomin. Vid S-kongressen 1932 förespråkade Ernst Wigforss en radikal ekonomisk politik.

Det här är ett utdrag ur Henrik Arnstads nya biografi Den förbannade optimisten Ernst Wigforsssom ges ut av Historiska Media.

Bakgrund: Det så kallade ”kosackvalet” 1928 blev ett nederlag för socialdemokratin. Därefter följde en orolig tid med börs- och Kreugerkrasch, depression, Ådalenhändelserna och en fascistisk rörelse som började få stora framgångar i Europa.
Inför valet 1932 kraftsamlade Socialdemokraterna, och S-kongressen på våren blir en personlig triumf för Ernst Wigforss.

I början av 1930-talet odlade Ernst Wigforss medvetet, strategiskt och offensivt sitt ständigt ökande socialdemokratiska inflytande. Han expanderade sin makt parallellt både bland etablerade partitoppar och – samtidigt – via en samling unga, välutbildade och ärelystna män. Verket Sverige historia 1920–1965 skriver om ”ekonomerna som samlades kring Wigforss”:

Kretsen av unga, välutbildade, entusiastiska människor, som alla drogs mot socialdemokratin som mal mot ljuset; där fanns framtiden, där var förändring ett ideal.

Wigforss byggde upp ett nätverk vars geografiska centrum var villan i Bromma, där yngre karriärister som nationalekonomerna Gunnar Myrdal (1898–1987), Erik Lindahl (1891–1960), Alf Johansson (1901–1981), Erik Lundberg (1907–1987) och liberalen Bertil Ohlin (1899–1979) samlades, diskuterade och fikade. Snart tillkom psykologen och sociologen Alva Myrdal (1902–1986), som skrev om Wigforssgänget till en amerikansk väninna:

Unga, radikala människor, som vill vara fria att kritisera allt – de bryr sig inte om sina karriärer – men som inte heller bara vill briljera, utan som håller ihop för att de vill vara konstruktiva. De är experter på olika områden där de åtnjuter prestige, samtidigt som de alla är vänner och förmodligen den mest frispråkiga gruppen i det här landet.

Alva Myrdal var naiv i brevet. I själva verket brydde sig flera i gruppen i allra högsta grad om sina karriärer. Makarna Myrdal skulle bli världsberömda och Lindahl blev professor i Uppsala. Johansson blev Sveriges ledande bostadspolitiker och liksom Lundberg professor vid Stockholms högskola, medan Bertil Ohlin småningom blev partiledare för liberala Folkpartiet 1944–1967. Det var med andra ord en remarkabel skara ynglingar som serverades kaffe av Ernst och Eva Wigforss i trädgården i Bromma. Senare fick detta wigforsska entourage – som expanderade och inbegrep allt fler människor under 1930-talet – av Ohlin namnet Stockholmsskolan.

Den 18–23 mars 1932 arrangerade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti sin 14:e kongress. Det var ett annat parti som möttes i Stockholm jämfört med 1920-talets osäkra rörelse. Inför 1932 års riksdagsval glödde SAP tvärtom av självsäkerhet. Partiet tänkte inte nöja sig med att enbart bilda regering.

Socialdemokratin skulle rädda Sverige undan krisen.

De andra partierna var handlingsförlamade av liberal ångest, konservativ arrogans och marxistiska fantasier. Europas socialdemokrater var inte bättre. De svenska socialdemokraterna avsåg att resa sig, axla ansvaret och bli statsbärande. SAP ville visa världen hur depressioner skulle hanteras!

Kongressens huvudrollsinnehavare, centralgestalt och flitigaste talare var inte partiordföranden Per Albin Hansson – utan Ernst Wigforss. Han antog den socialdemokratiska roll han därefter skulle inneha till sin död: den självklare chefsideologen. Kongressen 1932 blev hans personliga triumf:

Wigforss krävde ”ett lojalt och förtroligt samarbete” och ville inte veta av destruktiva konflikter som riskerade att splittra partiet. Wigforss presenterade partiets nya idéer och partistyrelsens nya handlingsprogram.
*Wigforss ingöt mod, framtidstro och stridbarhet i kongressdel¬tagarna.

Utvecklingen i samband med Ådalen hade fått Hansson att lämna utrymme åt Wigforss, som fick dominera kongressen 1932. Det bör ha varit ett gemensamt strategiskt beslut i skuggan av Ernst Wigforss makt, inflytande och enorma prestige inom partiet.

Per Albin Hansson inledde kongressen och talade om ett framtida Sverige med ett socialdemokratiskt ledarskap. Sedan tog Ernst Wigforss över. Han började med att förklara varför socialdemokratin misslyckats under 1920-talet – både i Sverige och internationellt:*”Vad som saknas är klarhet inom partiet. Men det är icke blott klarhet, utan det är något som vilar på klarheten, nämligen självförtroendet. Vad som saknas i vårt svenska socialdemokratiska parti lika väl som i stora delar av den internationella socialdemokratin, är förtroende till vår egen kraft, och det beror i viss utsträckning på en känsla av att vi icke veta, vilka vägar vi böra slå in på. Om vi kunna skapa klarhet om vägarna, då kunna vi också skapa det självförtroende, som behövs för att vi skola segra.”Men nu skulle det bli ändring och de svenska socialdemokraterna ville visa världen vägen framåt. Wigforss avvisade tanken att sparsamhet var en dygd under depressioner. Tvärtom innebar ”offentlig snålhet” underkonsumtion och fördjupad kris:”Bygga hus lönar sej inte, eftersom hälften av de gamla stå tomma. Nya möbler vill ingen ha och inte husgeråd heller. Kläderna sliter man på de gamla och radio och grammofoner äro överdriven lyx. Ännu mindre lönar det sej att bygga nya fabriker och tillverka nya maskiner, då de gamla inte på långt när kan komma till användning.”Men, hävdade Wigforss, ”det är inte givet att denna kris skall utlösa sig i katastrof ”. Han erbjöd tvärtom optimism. Staten och samhället (”det allmänna”) borde överge sparandet och tvärtom bryta den onda cirkeln. Företagandet och utgifterna borde utvidgas:”Det synes endast vara uttryck för vanligt sunt förnuft att medborgare som ändå inte kunna lämnas att svälta ihjäl utan måste ha sitt livsuppehälle av det som i samhället produceras, beredes tillfälle att utföra nyttigt arbete. … Vi lämnar den successiva socialiseringens linje, för att gå över till ett mera allmänt behärskande av det ekonomiska livet.*Entusiasmen var inte enhällig. ”Att säga att kongressen gick på räls är kanske ett för starkt uttryck”, skriver Schüllerqvist. Särskilt den radikala vänstern reagerade negativt på Wigforss budskap.120 I synnerhet i Västernorrland lämnade vissa medlemmar partiet och anslöt sig till kommunisterna.

Men i stort gjorde Wigforss succé.

Hans teorier ansågs passa den reformistiska socialismen perfekt och det ideologiska tankegodset kunde enkelt översättas till begriplig politisk retorik. Wigforss skriver att ”politiken måste knyta an till omedelbara behov, att människorna måste känna samhällsomdaningen som ett tydligt intresse”. Han avfärdade den europeiska socialdemokratins marxistiska dogmer och tomma teoretiska paroller. Människor begrep dem inte. I stället måste socialismen ”samla breda lager bakom partiets politik”.

Detta var Per Albin Hanssons vision om ett folkparti och en avrättning av idén om ett klassparti. Socialdemokraterna skulle ”vädja till omedelbara behov och samtidigt knyta an till idéerna om en socialistisk samhällsomdaning”.

Vanligen kopplas denna mellankrigstida politik till den brittiske liberalen John Maynard Keynes och begreppet ”keynesianism”, och bevisligen hade Ernst Wigforss läst Keynes 1932. Men forskningen framhåller att Wigforss likväl föregick Keynes.
Wigforss Göteborgsprogram kom redan 1919 medan Keynes stora verkThe General Theory of Employment, Interest and Moneypublicerades först 1936.

Berman skriver:”Under den stora depressionen förespråkade de svenska socialdemokraterna ett stort antal politiska och ekonomiska innovationer, inklusive en sorts ”keynesianism före Keynes”. Denna framgång hade många fäder men den viktigaste var Ernst Wigforss.” Debatterna under kongressen 1932 handlade även om socialismens väsen. Wigforss och partistyrelsen tyckte att partiet borde vänta med socialiseringsfrågan och Rickard Sandler varnade för radikal socialism. Han hade studerat ”det stora experimentet i Sovjetunionen” och var inte imponerad. Men radikalerna – framför allt sonen till förre partiordföranden Hjalmar Branting, advokaten Georg Branting (1887–1961) – ansåg att det fanns uppenbara socialistiska möjligheter under depressionen. Överallt var banker och företag på obestånd. ”Det var bara att ta för sig”, sade Branting. Wigforss avfärdade idén:”Vi kunna taga Boliden det ena året, vi kunna sätta upp en stor skofabrik det andra, vi kunna öppna en statens affärsbank det tredje, vi kunna kanske låta samhället övertaga hela skogsindustrin det fjärde osv. Men lägg märke till att detta icke rycker vårt näringsliv ut ur den fria marknaden och dess kaos. Att vi ha statens järnvägar, hjälper oss icke att hålla järnvägsarbetarna sysselsatta, när det kommer en kris. Vi kunna socialisera den ena näringsgrenen efter den andra. Men vi äro inkopplade i ett stort ekonomiskt-liberalt system med den fria prisbildningen på marknaden som bestämmande faktor.”

Mer realistiskt under depressionen var att delvis införa planhushållning, vilket – till skillnad från socialisering – kunde ske stegvis, hävdade Wigforss. Diskussionen slutade med omröstning. Partistyrelsen vann och socialiseringsfrågan sköts på framtiden. Dock blev röstsiffrorna enbart 157 mot 149.