Om konsten kunde tala: August Strindbergs träd

Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss. Pontus Dahlman hör träd viska om livet och döden.

Vi är träden som målades av han som brann. Allén som skapades av han som sa sig bära den största inre elden i detta land. Det sägs att vi som motiv möjligen hämtats någonstans i Kungliga Djurgårdens till parker tuktade trakt. Nå, det gör oss detsamma, det viktiga är att vi äntligen får komma till tals.

Ni rotlösa tvåbeningar får förresten ursäkta vår ålderdomliga diktion. Räknat från vår födelse som konstverk är vi ju för f-n hundraarton år.

Men först, oss emellan, det här med Herr August Strindbergs måleri. Det är alltså han som skapat oss med oljefärger och palettkniv. En helt självuppfylld typ, brukar det hävdas. Och visst, om ni ställer er en bit ifrån tavlan kan ni kanske ana hans ansikte med ögonhålor, näsa och mun, bildad av de mörkare partierna i den gråsvarta ovädershimlen över oss. Det sägs att han när han lade pennan åt sidan och provade att måla för första gången och ”trollade fram” sina motiv, blev ”outsägligt lycklig, som om han ätit haschisch”.

Jösses, säger vi.

Varför har vi då så dystra dräkter? Så septemberslipprigt färglösa stammar, som står så tätt att vi ser ut som två murar av mörker, längs en lika nermörk väg? Det sägs också att hans målningar alltid är ”förknippade med kriser, med farhågor att bli tokig eller med erfarenhet av yttersta ensamhet”.

Det är nog det sistnämnda det handlar om här.

Ensamhet, och klarsynthet.

Hade han bara följt landskapsmallen och plitat dit några högar löv på marken under oss, så hade vi kunnat basunera ut vårt standardråd: att om ni som vi vågar stå stilla och fälla era rasslande förklädnader till marken, för att en stund stå nakna inför livet, ja då kommer nya friska plagg till våren.

Fast nu är där lika rent som när hembiträdet gått fram med kvasten. Men hoppsan, tiden för vår talan är snart slut, så vi skyndar oss att påpeka detta: se hur löven på träden närmast visserligen är döda och bruna, men att vi som står längst bort bär sådana som strålar i friskaste grönt. Som om alla årstider pågick på en och samma gång, och så kan det ju kännas, med åren.

Men också detta, som en smula lindring i den oro vi ser att ni hukar under nu: att det inte behöver vara döden utan också kan vara livet, som väntar i slutet av de mörka stammarnas allé.

Allén målades av August Strindberg 1903. Den finns att se på Thielska galleriet i Stockholm.