Olof Wretling: Komikern som går på el

I höst ståupp-turnerar Olof Wretling tillsammans med Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren. Detta är möjligt tack vare kaffet samt en viss sorts komisk elektricitet.

Allt är stilla i Olof Wretlings vackra villa. Prat med prima kaffe på husets spröjsinglasade altan. Blomstrande Mårbackapelargoner på rad. Lurvkatten Lovis loja jamande då och då och dottern Mary vilande efter skolan på övervåningen i sitt rum.

Men så sker det, där vi sitter helt lugnt, till synes avslappnade, några kilometer från solmetropolen Karlstads citykärna: Sveriges möjligen roligaste man bara måste göra det. Upp och röra på sig alltså.

Som pojke förde hans ”spring i benen”-gener honom ut på löparrajder bland husen i området i Umeå där han växte upp. Ut i elljusspåret runt kvarteret, där det till sist bara var självaste djävulens uppenbarelse som kunde hejda honom. Snart spurtade Olof Wretling fram i ansatsgrenen höjdhopp, i en ungdomskarriär där han knep blänkande medaljer på riksnivå.

Numera står han i spotlighten på helt andra arenor. På scen, i grupp. Lika ofta helt solo, som i showen han drar ut på turné med nu i höst, döpt efter en viss norrländsk dialektal besynnerlighet. Han lockar lyssnarskaror till riksradion och poddplattformarna med sin långa rad av personlodande Vinter-prat. Har vunnit den riktigt breda publiken i tv, exempelvis i lekprogrammet Bäst i test, där han för övrigt härom säsongen kammade hem guld, i form av en förgylld Babben Larsson-byst. Han har skådespelat bland annat som den hopplöst bortskämda överklassungen Bröli, i kultsatiren Pappas pengar. Har hunnit fylla 47 och har hunnit långt, mycket långt.

Men springet finns kvar.

– Nu reser jag mig upp, för jag klarar inte riktigt av att sitta still, nu gör jag mina John Cleese-rörelser, säger han med hälsning till den likaledes gänglige och plastiskt böjlige brittiske humorkollegan.

Varje komiker har väl sitt sound.

Den som sett herr Wretling uppträda som part i humorgruppen Klungan, vet hur det brukar te sig när hans stillastående bryts. Hur hans ultraelastiska älgande fram och tillbaka och framför och bakom de andra tre norrländska storskämtarna och bygdespexarna i teamet, skänker showen och de udda karaktärerna de gestaltar en ytterligare, surrealistisk dimension. Nu får jag se det exklusivt och In Real Life. Inte riktigt lika vilt, förstås. Mer nerskruvat promenadaktigt, en bonuskryddad bensträckare. Men ändå nog för att jag ska tänka: Kanske är det kasten mellan dessa poler, mellan mannen med Papphammarhatt på skulten som lugnt, pedagogiskt, ibland allvarligt och nästan melankoliskt föreläser för oss om vikten av att erkänna våra brister, och figuren som med ens sätter av i trav. Att detta bildar den speciella, under ytan konstant latenta, Wretlingska energin. Förklarar den mystiska roligheten, att han inte verkar behöva göra så mycket mer än att dyka upp, för att man själv ska börja le.

– Herregud, nu är du inne på humorns molekylnivå! Men alltså … Varje komiker har väl sitt sound, sin komiska stil, och jag tror att min stil är just detta att man aldrig riktigt vet vad som ska hända, och att det finns någon form av elektricitet där.

Ändå tog det en viss tid innan du själv ställde dig framför en publik?

– Ja, jag brukar säga att jag regisserade upp mig själv på scen, började med att skriva manus och regissera och till slut så vågade jag mig upp själv. Då var jag tjugoåtta, jag ville vara där redan från början, men var nog för feg.

Fanns det hopsamlad energi då, som vällde fram till sist?

– Oh ja. Men elektriciteten jag talar om är också resultatet av gnetandet, vad jag brukar kalla de tiotusen timmarnas slit, och arbetet med detaljerna.

Hur går ett sådant arbete till? Och hur har Olof Wretling skapat till exempel sin emotionellt dynamiska, dörrsparkande och patologiskt självupptagna karaktär Katla? En övervintrad neonrockare med slimmade brallor, rosa fjäderboa, toksotade ögon och regnbågsfrilla, som man kunnat se honom spela i Klungans sketcher på scen och i tv. Och som även, bland annat, dyker upp som gastande ”bisittare” i hans Sommar– och Vinter-program.

Han berättar, och nu sitter vi åter helt stilla, sippande den brunsvarta drycken i våra kaffekoppar:

– Det var i Klungans nybyggarfas det skedde, när jag och kollegorna hela tiden hittade på nya karaktärer. Till sist hade vi uppfunnit så många att det blev svårt att hitta nya typer. Men så var vi på resa i Berlin, satt där på en restaurang och då gick Katla faktiskt förbi! Och jag bara … svosch, där är ju min karaktär! Hon såg ganska mycket ut som karaktären jag sedan skapade, en nycirkuspunkare med en släng av technofantast, allt i en enda pyttipanna.

När han ”är i” Katlas karaktär, då slår det nästan över i ett slags vansinne, då blir man nästan rädd av den blixtrande besinningslösheten.

Vad händer med dig då, när en karaktär som din Katla börjar frihjula?

– Man har väl fått uppleva det några gånger, i sin skådespelarkarriär och när jag uppträtt som komiker, att få en träff i karaktären. Då uppstår ett slags flow, en känsla av att nu är allt möjligt, och då är jag hundra procent fri, inom ramen av det jag skapat, och det är en rätt häftig känsla, av att här kan jag inte göra fel, här kan jag inte göra för mycket eller för lite, utan här kan jag bara vara, och då känner man sig trygg. Karaktären finns där ända ut i porerna! Och då är det bara: Shit, det här var större än jag själv. Har man någon gång fått uppleva den där träffen, då vet man vart man ska, då vet man hur det ska kännas.

Går det att jämföra med när du tog sats och klarade 2,10 i höjdhopp och vann guld på ungdoms-SM?
– 2,04 var det!

Just det, men när du hoppade på den höjden, landade på mattan och ribban låg kvar?

– Jag skulle vilja säga att det är exakt samma känsla. Egentligen är jag ingen tävlingsmänniska, men jag strävar efter dessa specifika upplevelser, efter fullträffarna, säger han.

När börjar en sådan strävan? Minns Olof Wretling första gången han fattade att han hade makten över orden? Att han i trängda lägen kunde dra komikens revolver?

– Det är en stor skillnad mellan att vara rolig i kompisgänget och att gå upp på en scen, och leverera humor där. Men detta med komiken som ett vapen, så var det nog, redan när jag växte upp, i skolan och till vardags, men då var jag inte varse det. Det var så självklart att det var mitt sätt att hantera tunga saker och sådant hos mig själv som jag inte var nöjd med, mina tillkortakommanden. De delarna har jag alltid skojat om, för jag tycker att då känns det bättre.

Olof Wretling tvekar lite, prövar sig fram, med långa pauser.

– Jag har aldrig haft svårt för att som man säger bjuda på mig själv. Men det kan också finnas ett drag av revansch i humor, att man skojar om saker som en protest mot sådant som dagens samhälle tycker är viktigt, men som i själva verket stänger in.

Han tar sin berättarföreställning Diagnoserna i mitt liv som också sänts i tv, som exempel. Den tar sin utgångspunkt i att han själv, också från människor han knappt känner, fått höra saker som ”Ja du har ju säkert damp” eller ”Olof har ju helt klart adhd”. Föreställningen handlar om hur han försöker utreda detta, men liksom frias av vårdapparaten och nästan blir besviken när diagnosen uteblir. Om hur sådant här och andra av omgivningen ditklistrade etiketter – X är ju en slarver, Y alltid hopplöst tyst – påverkar en människa, förminskar en.

– På ett sätt handlar den föreställningen om att jag anser att vi överdiagnosticerar vårt samhälle, strävar efter en norm och försöker skapa något som är normalt. Och i samma ögonblick som vi gör det, så skapar vi ängslighet och skam. För det är ju helt jävla omöjligt att vara normal! Och då kan jag prata om det här, genom att vara rolig. Och använda mig själv som ett exempel, för att jag tycker att det är ett viktigt budskap.

I detta sammanhang kan man också lägga till hans hejdlöst självutlämnade Vinter-prat från 2021, där han i detalj och med dramatiskt komiskt uppskruvade vändningar beskriver sin panik och åtgärderna han tar till för att försöka hejda sin tilltagande hårtunnhet, och därmed liksom bromsa sitt naturliga åldrande. Eller när han likaledes radiopratande skildrar hur hypokondrins ”orostorktumlare” skenar igång, och han blir en av de vårdtelefonsterroriserande medlemmarna i ”generation 1177”.

– Läkare är ett väldigt trevligt släkte, alltså. Jag hoppas att de inte tröttnar!

– Var detta sätt att använda komiken kom ifrån från början, det vet jag till sist ändå inte. Förmodligen var det någon överlevnadsgrej, att jag kunde använda humorn som en knuten näve, man gick därifrån som en vinnare trots att man höll på att gå sönder inombords.

Han tystnar, reflekterar över sin position i den svenska underhållningsbranschen i dag.

– Nu kan jag få i uppdrag att hålla i Idrottsgalan i Globen, och fylla Rival och Cirkus och få folk att skratta, men det började inte så.

Katten Lovis jamar. Vi sitter stilla men slungar oss tillbaka i tiden.

Olof Wretlings första pjäs, som han alltså inte spelade i men skrev manus till och själv regisserade, och som sattes upp på Ögonblicksteatern i Umeå när han var 25, den heter Ett mästerverk. Hur tänkte han där? Att så kamikazeaktigt döpa sin första pjäs till något sådant?

– Det där är så typiskt mig! Att sticka ut hakan och jävlas lite grann och göra det lätt för recensenterna att såga om de vill det, de behövde ju bara skriva: Nja, kanske inte ett mästerverk! Men på ett djupare plan handlar den pjäsen om att kunna hantera sorg, och det är ett mästerverk, som jag ser det, att kunna lära sig att gråta.

– Den handlar om en ung man, som ska föreställa mig själv, som har gått in i en ruffig lokal i ett industriområde, bara för att lägga sig ner där och dö, men hamnar i en sagovärld där han träffar på en rad figurer, i en Alice i Underlandet-värld. Det är en metaforisk saga om att stiga ner i sitt undermedvetna och plocka med sig en knippa livsredskap på vägen upp därifrån.

Varför ville den unge mannen, som var du, lägga sig ner och dö?

– Han var så ledsen, och han förstod inte riktigt varför han var så rädd för att leva. Men sedan så visade det sig att han hade förlorat en förälder … Pjäsen var en gestaltning av hur jag någonstans förstod att om jag lär mig att hantera min sorg efter min egen pappa, då kommer jag att kunna lära mig att leva.

Sorgen efter pappan Lars-Erik har Olof Wretling pratat om och gestaltat i flera av sina produktioner, han har också berättat hur den påverkade hans beslut att ge upp sin höjdhopparkarriär, att skrivandet blev en väg framåt, och att en manusutbildning förlöste honom.

– Pappa var en person som lyckades rita om kartan, och det är ganska häftigt. Det finns ju vissa människor som lyckas göra det, men de är inte många. I grunden var han NO-lärare, men hans stora prestation var att han var en av dem som utarbetade och la grunden till det som kallas lägerskolsverksamhet i Sverige, outdoor education, som det kallas. Han förde fram idén att ska du lära dig om mossa, skog och lav, då ska du ta mig tusan inte sitta i ett klassrum, utan då ska du ut i skogen!

Hur gammal var du när han dog?

– Han blev sjuk i cancer när jag var nitton och så dog han när jag var tjugo. Det har färgat mycket av det jag skapat.

Vad minns du av den akuta sjukdomstiden?

– Att den var väldigt tärande. Det här att man gick och väntade på besked från provtagningar och operationer. Tiden där man pendlar mellan hopp och förtvivlan … Den äter en.

Äter – du säger det i presens, att den äter?

– Ja …

Oron och sorgen pågår alltså?

– Inte på samma sätt som då, nej. Men nu när du frågade så träffade det mig på något sätt. Och det kanske beror på den sköra tid jag befinner mig i just nu.

Han förklarar:

– Om du undrar varför jag då och då tittar på min mobil, så är det för att jag är nybliven diabetespappa. I mobilen kan jag via en speciell app hålla koll på min sons blodsocker, han har en mätsensor och en insulinpump och min fru och jag turas om att övervaka att det funkar, nu låg det lite högt, såg jag.

– Så just den oron som jag kände inför min pappas cancer, den har varit frånvarande ganska länge, den sortens vardagsoro. Diabetes går ju att leva med, men jag är så ny med den här situationen.

Men vi får ju inte glömma Olof Wretlings djupa vurm för uppväxtlandskapet Västerbotten. Och kaffet! Inte det vi sitter här och sippar. Utan hans nya föreställning, baserad på ett besynnerligt sceneri han skissat upp i ett tidigare Vinter-prat, och nu expanderat och döpt till just det där bruna koffeinelixiret i bestämd form.

– Jag har alltid drömt om att få göra en enmansfars, och en sådan ska jag framföra nu i höst. Tanken är att det är jag och publiken, som vanligt, men att jag klär i mig de här andra tre rollerna på scen.

Vilka karaktärer ska han då liksom trä på sig i strålkastarskenet, i showen Kaffet? Jo, tre av våra allra rejälaste litterära, samtliga nu avdöda, giganter; alla med rötterna i samma berättarmarinerade Skelleftebygd: Sara Lidman, P O Enquist och Torgny Lindgren (varav den sistnämnde sade just ”dricka kaffet”, och inte kaffe).

– Jag ska förkroppsliga dem, försöka göra dem porträtträttvisa i ett slags komiska kappor, och ta med teaterbesökaren på den här resan som jag en gång fick vara med om, från Umeå station till Stockholms central, en färd jag gjorde för att kolla mina stämband.

Han pausar, och nu gäller det att hänga med.

– Jag satt alltså där på tåget och hade tappat rösten efter en föreställning jag gjort, och så klev de bara in, i nattkupén, en efter en, och började prata med mig. Sara, Per Olov, Torgny.

Som om det blixtrat till och de plötsligt uppenbarat sig?

– Det skulle man kunna säga. Man skulle kunna ta det för en skröna, det kan jag förstå.

Inför föreställningen har Olof Wretling envetet nött in dessa författares sätt att tala och föra sig. Lagt drösvis med familjeirriterande timmar på att öva in Sara Lidmans speciella röst. Av någon anledning är jag mest nyfiken på hur han ska gestalta P O Enquist på scen: mannen från Hjoggböle skrev ju själv flera uppmärksammade pjäser. Detta måste vara författarens bokstavligen alldeles egna scenpremiär.

Djävulen är närvarande.

– Den stora utmaningen när man ska göra P O rättvisa, det är att få till hans fantastiska sjeljud, han är ju från Bureåtrakten, där man inte säger ”skithus”, utan ”tjiithus”, och ”tjiitväder”.

”Tjuu, tjuu” ljudar Olof Wretling, och jag påpekar att han själv – eller tjääälv, ska man kanske säga – och kamraterna i humorgruppen Klungan, i sina föreställningar visserligen tycks dyrka sitt övre Norrland, men att de knappast gör det med silkesvantarna på.

Ta till exempel boken Till häst genom Västerbotten, som beskriver en resa genom landskapet, där Olof Wretling och Klungan-kompanjonen Sven Björklund ”på Bröderna Grimms vis” samlar in berättelser från bygderna. Som den om ”Västerbottens inavelssällskap”, som det krävs alldeles extravaganta lyten för att kvala in till; ett extraöga i naveln funkar fint.

– Någonstans handlar det om att inte fega ur för det burleska, fast det burleska är nog fel ord. Egentligen tänker jag mer på de isländska sagorna, sättet de kramar åt berättelsen för att komma åt saker. Hur de får till en poetisk förhöjning av en känsla, genom att vrida en historia de där sista varven, och klämma åt den, då blir något tydligt.

– För att ta Torgny Lindgren som exempel, och hans novell Merabs skönhet, alltså när berättaren går där och vallar en kossa som heter just Merab, och så kommer den här elaka jäveln som piskar henne … Vad hade hänt om den där mannen inte hade piskat kossan? Att vrida åt på det sättet i berättandet, som en tumskruv …

Det är så du jobbar?

– Jag försöker inspirera mig själv att våga det steget, ta historierna dit de ska så att det bränner till, och så att jag kommer åt det jag vill förmedla, vrida åt sanningen så att den blir ännu sannare.

Då kommer du åt mottagaren också?

– Jag inbillar mig det.

Vi börjar bli färdiga och jag säger att nu skulle jag vilja gå husesyn, fast jag egentligen sett det mesta av hemmet förut: stora delar av hans tv-film Misslyckandena i mitt liv utspelar sig nämligen just här, med Olof Wretling själv i huvudrollen. Han själv som medelålders man som går omkring här och minns det som gått snett eller varit tungt genom åren. Ett minnesarbete som för honom tillbaka till barndomen, till tonårskatastroferna då han försökte raka ett snitt i ena ögonbrynet, för att likna amerikanska åttiotalsstjärnan Rob Lowes look i hockeyfilmen Young blood. Till tiden efter idrottskarriären då han studerade till osteopat, men gav upp. Gav in.

– Vi kan ju vattna blommorna tillsammans, säger han och ger pelargonerna en skvätt.

Hur kom Misslyckandena i mitt liv till?

– När jag hade nått en så stor publik att jag fick börja skriva autografer, då kände jag: Vet ni vad, nu ska vi göra något jäkligt oväntat, nu ska jag berätta om alla gånger jag har misslyckats, häng på här! Nu fick jag tillfälle att ge alla vuxna och barn som sett mina program något tillbaka.

Men om du vill vara en förebild är det väl bättre att visa upp dina lyckokast?

– Jag tror inte att vi har någonting att lära av varandras framgångar.

Du skojar!

– Nej, det är den största missuppfattningen som finns, att vi kan lära oss av framgångssagorna, det är bara att sälja korv och glass. Kränga snabba kolhydrater. Om jag skulle bett dig nu: Ge mig inte dina tre bästa, utan berätta om dina tre allra sämsta intervjuer, när allt gått snett, då skulle jag lära känna dig på riktigt, för då skulle jag förstå vad du vill och drömmer om, dina ambitioner, dina besvikelser.

Vi vandrar vidare genom den välstädade gulmålade trävillan. Josef Frank-tapet i köket. Blommor överallt och Olof Wretling vattenmatar varenda växt, förutom kaktusarna förstås. Passerar väggen där det hänger en bild med Gustaf Fröding från den svenska nationalskaldens mest galna period; vansinnesblicken, långskägget, sjukhusskjortan. Går upp på övervåningen och Olof Wretling slinker in för att vattna blomstren i det allra heligaste: hans och hustrun Sofias sovrum.

Det är här han ligger vaken med en ficklampa mot sitt ansikte mitt i natten bredvid sin slumrande maka och tänker på allt i livet som fallerat, i filmen om hans tillkortakommanden.

– Du ser, det var inga kulisser! Innan jag glömmer det, djävulen, hur var det med honom? Den onde, som du mötte i elljusspåret i Umeå när du var barn?

– Djävulen är närvarande, fast inte lika mycket längre. Men jag kollar fortfarande efter monster, livet skulle bli så tråkigt annars. Om jag ska vara ärlig, så känns det som att man som komiker kan leva på ångorna som stiger när man skrämmer upp sig själv, då behåller man skärpan, på riktigt.

– Men kom ihåg: Allt jag berättar är hundra procent sant.