Nya Palmeboken kritiseras – inga bevis

Den sista boken om Palmemordet har väckt nytt liv i en 38 år gammal gåta: Vem mördade egentligen statsministern på Sveavägen 1986? Nu möter författaren kritik från två experter på Palmeutredningen.

När Krister Petersson kallade till presskonferens rörande Palmemordet i juni 2020 var förväntningarna högt ställda. Fyra månader tidigare hade chefsåklagaren, i tv-programmet Veckans brott, berättat att han inom kort skulle kunna berätta vem som ”var ansvarig för” mordet. Men presskonferensens besked om att utredningen lades ned då den enda misstänkta gärningsmannen –Stig Engström, den så kallade Skandiamannen – hade avlidit kom som en besvikelse för många. 

Journalisten Thomas Pettersson var dock nöjd med svaren som gavs. Så var han också den som via sin bok Den osannolika mördaren – Skandiamannen och mordet på Olof Palme (2018) på allvar hade riktat in Palmeutredningen på Stig Engström-spåret.

– Det kändes som en slags slutpunkt för min del, säger Thomas Pettersson.

Lika tillfreds var inte Hans-Gunnar Axberger, ledamot och huvudsekreterare i den statliga Granskningskommissionen av Palmemordsutredningen 1996–1999:

– Det finns inget annat med Stig Engström än att han befann sig nära mordplatsen och att han betedde sig konstigt där. Men det räcker inte för att en företrädare för rättsväsendet ska peka ut någon för mord, så som chefsåklagaren gjorde, säger han.

För Jon Jordås – till vardags dokumentärchef på produktionsbolaget Filt med flera års erfarenhet av radioproduktion, bland annat av true crime bakom sig – blev presskonferensen startskottet för att sätta sig in i fallet:

– Jag hade aldrig haft några planer på att ägna mig åt Palmemordet men när utredningen lades ner insåg jag att materialet skulle bli offentligt och mer lättillgängligt, så då började jag kika på det. Efter det dröjde det inte länge innan jag började ana ugglor i mossen, säger han.

Visst hade Stig Engström uppträtt underligt efter mordet och visst var han motsägelsefull i somligt som sagts vid förhör, men det var ju även flera andra vittnen. Snart snubblade Jon Jordås över ett annat namn i utredningen: Christer A. 

– Efter det blev jag alltmer besatt. Det hade skrivits en del om Christer A men alldeles för lite med tanke på hur fruktansvärt intressant han borde ha varit för utredningen. 

I nyligen utgivna Den sista boken om mordet på Olof Palme berättar Jon Jordås om en enstöring som bodde på promenadavstånd från biografen Grand utanför vilket mordet skedde. Christer A ägde dessutom en Magnum-revolver som han, enligt rykten, en gång hade avfyrat mot sin tv när Olof Palme var i rutan. Under arbetet påträffade Jon Jordås också en fantombild som gjorts efter att Mårten Palme hade beskrivit en man som dröjt sig kvar utanför biografen den kvällen – och bilden hade en slående likhet med hur Christer A såg ut. Men Jon Jordås tvekade: 

– Jag tänkte: ”Kanske har jag bara drabbats av samma tunnelseende som många andra tidigare, kanske vill jag bara att bilderna ska likna varandra?”

Därför tog han hjälp av AI-teknik för ansiktsigenkänning. Resultaten förbluffade. Ett försök att jämföra foton av Christer Pettersson – den enda som dömts för mordet – och Stig Engström med fantombilden nådde upp i en likhetsprocent på 16 respektive 25 procent. När Jon Jordås istället testade ett fotografi av Christer A svarade AI:n att det var 47 procent likt och en annan bild landade på hela 57 procent i överensstämmelse.

– Jag vill understryka att det inte var något vetenskapligt test men för mig blev det ett kvitto på att likheten inte bara var något jag inbillade mig. 

Så hur övertygad är du om att du har ringat in rätt gärningsman?

– Om jag säger att detta är Olof Palmes mördare blir det förtal av avliden så jag föredrar att formulera mig så här: Jag har hittat en förklaring som går ihop, jag tror inte att det kommer att komma närmare än så här. Och om man nu nödvändigtvis skulle ha pekat ut någon på en presskonferens 2020, hade det varit rimligare att ta upp Christer A än någon pratglad grafiker på Skandia. 

Alla instämmer inte i det. Särskilt inte Thomas Pettersson. Däremot ser han att boken har sina poänger:

– Christer A-spåret är inte nytt men Jordås berättar om det på ett direkt och slipat sätt och jag tycker att det är bra att det här spåret får sin plats i sammanhanget. Jag har respekt för att han tyckte att den här historien skulle berättas. Sedan tycker jag förstås inte att resultatet når hela vägen fram, säger Thomas Pettersson. 

Invändningarna mot Christer A som gärningsman är flera. En är att han, enligt Petterson, är ”lite för lång, lite för stor och lite för ung” för att stämma överens med exempelvis vittnesmål och de beräkningar som gjordes baserade på skottvinkel vid brottsplatsen. Men mer avgörande är att indicierna som Jordås framför inte riktigt håller, menar Thomas Pettersson. 

– Det mest graverande för Christer A är att han inte lämnar in sin Magnum när polisen ber om det. Men sett ur Christer A:s synvinkel är det ganska rationellt. Han förklarade själv i Aftonbladet en gång att han inte hade något förtroende för myndigheten efter hur de hade hanterat Christer Pettersson. Han ansåg att polisen var på jakt efter en syndabock … och det hade han nog lite rätt i på den tiden. 

I Jon Jordås bok berättas också att Christer A 2008 får besök av polisen efter att släktingar har oroat sig för hans mentala hälsa. Utanför dörren hör poliserna ”en duns” och när de bryter sig in i lägenheten påträffas Christer A död på golvet ”skjuten med sitt eget vapen”. Enligt Jon Jordås eventuellt stressad över att polisen nu vill hämta in honom ”i en gryningsräd”. 

– Jag har aldrig sett uppgifter om att det skulle ha varit så att Christer A sköt sig i den stunden, säger Thomas Pettersson. Att höra en duns är skillnad mot att höra ett skott. Förmodligen hade han legat död ett längre tag för annars hade han väl kommit till sjukhus? Jordås låter historien stanna där men jag hade gärna sett att den hade utvecklats, genom att luta sig mot en polisrapport eller ett rättsmedicinskt protokoll. Det materialet antar jag att Jordås inte har. 

Men det har Jon Jordås. Polisrapporten berättar att poliserna på plats hörde ”rörelse inne i lägenheten” strax före ”en kraftig duns”. Ambulans och läkare tillkallades.

– Att Thomas Pettersson sedan ”antar” att jag har inte har polisrapporten trots att den står upptagen i källförteckningen får stå för honom, säger Jon Jordås. 

Käbbel Palmemordsintresserade emellan är inget nytt. Thomas Pettersson säger att ”tonen ofta är tuff, ibland rent obehaglig”, och han menar därför att det i Jon Jordås bok finns något för honom ”och många andra som skriver om mordet att lära sig”.

– Risken är att vi som skriver om detta mer talar till varandra för att slå ihjäl varandras argument. Det blir internt, tråkigt och svårt för annan media att rapportera om. Se på Gunnar Walls senaste bok på 700 sidor som knappt uppmärksammades alls. Så kommer Jordås och skriver en tunn bok med klatschig titel som alla kan läsa.

Thomas Pettersson ser Den sista boken om mordet på Olof Palme som en naturlig följd av den presskonferens som hölls 2020. Liksom två andra böcker som getts ut sedan dess – ovan nämnda Gunnar Walls Rättsskandalen Olof Palme – mordet syndabocken och hemligheterna (2023) samt Lars-Olof Lampers Palmemordet – tillbaka till Sveavägen (2021).

– Det är de tre logiska böckerna. Wall har huvudsyftet att driva teorin om en konspiration, Lampers vill peka ut att Stig Engström bara var vittne och nu kommer Jordås och lyfter upp en alternativ gärningsman istället.

Är det därmed rimligt att tro att titeln talar sanning, att detta är den sista boken om Palmemordet?

– Att utredningen har blivit offentlig sedan den lades ner har gett allt ny fart. I dag finns helt andra möjligheter att dyka ner i materialet. Så var det inte när jag började 2006. Då fick jag sätta mig bredvid en kedjerökande kvinna från Palmeutredningen i Stockholm och titta igenom utredningsmaterialet på plats. Så nej, det är nog inte sista boken. 

Hans-Gunnar Axberger är säker på att det kommer mera. Och det tämligen snart.

– Jag uppfattar nästan titeln som lite ironisk, säger han.

Hans-Gunnar Axberger tycker att hela Palmemordet har blivit ”som en egen berättelse”. Det diskuteras inte längre bara vad som hände den där kvällen på Sveavägen, även utredningen som följde har fått en dramaturgi som ständigt tar nya vägar.

– Det här har sitt eget liv på något sätt, säger han.

Efter att ha ägnat år av studier kring utredningen vet Hans-Gunnar Axberger vad han talar om. Efter alla år i Granskningskommissionen är han också väl bekant med den potentiella gärningsman som Jon Jordås bok avhandlar.

– Det var först i samband med vårt arbete i kommissionen som Christer A blev aktuell på nytt, det var först då utomstående blev bekant med honom, säger Hans-Gunnar Axberger. 

Han tycker att Jon Jordås har gjort ett gott arbete, främst för att Christer A nu har får sin plats i historieskrivningen kring Palmemordet.

– Men någon bevisföring tycker jag inte att han levererar. Och det är hela grundproblematiken med Christer A – han är en intressant person i sammanhanget, han stämmer in på en slags typ, han betedde sig märkligt när hans vapen efterlystes men det saknas just bevisning. Sedan kan Jordås och andra lägga pussel och säga att man är övertygad … men som jurist har jag lärt mig att inte vara övertygad om saker och ting.

Presskonferensen i juni 2020 var huvudanledningen till att Hans-Gunnar Axberger bestämde sig för att ge ut boken Statsministermordet (2022). Att redogöra för utredningens historik kändes nödvändigt när chefsåklagaren på oklara grunder valde att lägga ned allt, menar Hans-Gunnar Axberger.

– Jag är ingen pliktmänniska men där och då kände jag att det började bli få av oss som har verklig inblick i fallet kvar. Därför ville jag teckna ned det. 

Han avsåg aldrig att bli en del av den räcka av privatspanare som figurerat genom åren. Däremot har han i efterhand förstått att suget efter nya teorier tycks omättbart. 

– Om något visar det hur viktigt det är att den här typen av händelser utreds och klarläggs så långt det är möjligt, annars uppstår sådana här inflammationer i samhällsköttet som aldrig riktigt läker och som man gång på gång kan peta i – utifrån egna föreställningar och politiska ideologier.

Fler lär peta i såret åren som kommer. Om detta är i varje fall Jon Jordås, Thomas Pettersson och Hans-Gunnar Axberger ense. För intresset kring vem som mördade Olof Palme är intakt. När en statsminister skjuts på öppen gata vill allmänheten ha en lösning, och om polisen velar i sitt utredningsarbete finns risk att det öppnas fler dörrar än nödvändigt för eftervärlden att snegla in genom. 

Jon Jordås menar att han har gjort vad han kunnat för att ”ge något slags svar”. 

– För mig var det viktigt att göra ett slags bokslut nu när utredningen är nedlagd. Därför ville jag skriva något som sammanfattade hela utredningen, men kort och koncist så att det gav en tydlig och bra ingång till hela Palmemordet. 

Att döma av reaktionerna anser många att han har lyckats väl. 

– Jag är överväldigad av responsen. Och det som gjort mig mest glad är att flera av de som har hört av sig har formulerat samma sak: Detta är en förklaring som de kan leva med. Hos många har nog alla tidigare förklaringar på vem som begick mordet skavt på något sätt, nu känner de att de har fått veta något om en tänkbar gärningsman som är mer begripligt. Och det säger nog i sin tur något om det trauma som detta mord har skapat. 

Läs mer:

Recension: Ny bok sätter Palmespåret ”Christer A.” i fokus

Författare fortstätter att lockas av Palmemordet

När Olof Palme medlade mellan Iran och Irak