Nya filmhjälten: En lattjo liten pryl

I Hollywoods biopics brukade kända personers livsöden dramatiseras. Nu är det prylarna som fått huvudrollen. Vem vill se en film där handlingen kretsar kring en basketsko, undrar Fredrik Sahlin.

Vi är många som gnällt på Hollywoods idétorka som gett oss ofantliga mängder av uppföljare, remakes, reboots, prequels och så vidare, in i evigheten.

Som svar fick vi biopicen (förkortning av biographical picture), den biografiska filmen om celebra människor. I princip alltid skapade efter samma ”uppgång-motgång-framgång”-mall där man i princip bara kan byta ut celebritetens namn och sedan brassa på med skeenden med olika hög skvallerpotential.

Nu när den källan är tömd (i alla fall nästan, det plaskar väl fortfarande omkring några C-kändisar på botten av brunnen) har branschen det senaste året istället gått över till att göra biopics – om prylar.

I våras kom Tetris direkt till den digitala videohyllan och berättade om ryssen Alekséj Leonídovitj Pázjitnov, mannen bakom datorspelet där fallande klossar ska passas in i redan fallna diton. För övrigt ett vådligt stressande spel, och tyvärr svårartat vanebildande – vilket fick mina dåtida redaktörer att slita sitt hår när deadlinen töjdes för ”bara ett spel till”. I Tetris tvingas upphovsmannen fajtas mot sovjetiska byråkrater och andra skummisar för att sedan kunna nå den givna framgången. Alltså samma mall som i den ”vanliga” biopicen.

I Blackberry som hade premiär i mitten av juni får vi följa ett gäng unga män som slog sina extremt datornördiga huvuden ihop och skapade den första (halv)smarta mobilen. Telefonen blev aldrig framgångsrik i Sverige, men kan beskrivas som en tidig smartphone med ett fysiskt tangentbord som täcker halva skärmen. Jättefiffigt tyckte många och aktiekursen stack i höjden tills det inte var så fiffigt längre och verkligheten kom ikapp. Och verkligheten hette iPhone.

Den sistnämnda banbrytaren har så vitt jag vet ännu inte fått någon egen biopic men det kan nog bero att Apples grundare Steve Jobs redan fått sitt liv filmat ett flertal gånger – men då i mer traditionella biopics (jag vet, det är en hemsk term, men det finns inget bra svenskt ord för företeelsen).

Regissören och skådespelaren Ben Affleck bidrog nyligen till den här svällande subgenren med dramat Air – en fluffig feelgood där vi förväntas vi bry oss om hur det gick till när en speciell basketsko – Nike Air – kom till. Sålunda en biopic om en sko – och om basketspelaren Michael Jordan, vars namn med tiden fått status som varumärke.

Men okej, det spelar egentligen ingen roll vilket varumärke eller tema som avhandlas, en bra film är ju en bra film.

Det här är inte en bra film. 

Gänget bakom den svenska musikjätten Spotify fick en hel serie förra hösten med The Playlist, och i somras hade vi såväl den förlängda reklamfilmen Barbie, som ett drama om det brutala bil-tv-spelet Gran Turismo. Med andra ord två superstarka varumärken som lockade såväl Barbie-nostalgiker som gamers i alla åldrar. Dessa filmer handlade dock inte om skapandet av prylarna, de berättade bara en story med produkterna som lockande bete. De fyller också ut bilden av vår assimilering till varumärkesvärlden där vi danats till goda konsumenter och där snajdiga logotyper utgör en viktig byggsten i projektet ”Min identitet”.

Det är inget nytt att Hollywood går dit pengarna finns men det är ett extremt tydligt tecken i tiden att vi spinner hjältedikter kring något så vardagsgrått och profant som konstruktörer av prylar. Eller rättare uttryckt: Entreprenörerna.

Det är snarare underligt att de inte har kommit tidigare, i en kommersialiserad tillvaro där vi enats om en och samma religion: Kapitalismen. Shoppingcentret är dess kyrka och entreprenörerna de tillbedda profeterna. Ibland, som i Blackberry, även martyrer som dör på aktiemarknadens altare för våra synder (som ligger i att vara otacksamma nog att byta vår gamla halvdumma mobil mot en smartfån).

Vad kommer härnäst? En film om personen bakom Ahlgrens bilar? – hann jag precis tänka, som en galen tanke, när det visade sig att boken om just nämnda bilar kom ut i maj (Läkerolfamiljen – en resa med Ahlgrens bilar av Björn Ahlgren).

Filmen är väl bara ett filmstöd borta.

Det finns bara ett sätt att stoppa den…

Läs mer: Fredrik Sahlin: Har filmindustrin äntligen börjat syna ålderismen?

Läs mer: Varför får svenska filmer engelska titlar?