Nya böcker studerar Sveriges vilsenhet inför SD

Hur kommer det sig att just Sverige – av alla länder på jorden – idag har världens största parti med nazistiskt ursprung? Historikern Henrik Arnstad söker svaret i två nya böcker om Sverigedemokraterna.

Det var en gång ett Sverige som kallade sig moralisk stormakt. Antirasism, mångkultur och generös flyktingpolitik var svenska honnörsbegrepp. Snällhet och godhet hade ännu inte blivit skällsord. Svenskarna öppnade sina hjärtan och byggde inga murar.

År 2003 invigde statsminister Göran Persson den statliga myndigheten Forum för levande historia ”med syfte att främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter”. Samma år tillträdde Moderaternas nye ledare Fredrik Reinfeldt som gjorde väljarsuccé när han rensade ut partiets rasism.

Vad var det som hände sedan? Hur kommer det sig att just Sverige – av alla länder på jorden – idag har världens största parti med nazistiskt ursprung?

Två nya böcker skildrar Sveriges vilsenhet 2022. De handlar om Sverigedemokraterna och är skrivna av journalistiska tolvtaggare:

• Boken Segra eller dö: Ett reportage av David Baas, född 1980. Baas är känd för sina granskningar av Sverigedemokraterna i Expressen, bland annat via avslöjandet av järnrörsskandalen 2012.

• Boken Den avgörande striden: Tre decennier i Sverigedemokraternas värld av Gellert Tamas, född 1963. Tamas är känd för boken Lasermannen (2002), en av de mest sålda fackböckerna någonsin i Sverige, samt för kontroversiella reportage om apatiska flyktingbarn.

Bägge boktitlarna anknyter till citat av SD:s chefsideolog Mattias Karlsson. År 2014 sade han att ”den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas”. År 2018 skrev han på Facebook att ”det finns bara två val, seger eller död”. Karlsson gillar att provocera genom att låta som Hitler. Men det slående vid läsning av Baas och Tamas böcker är inte Karlssons formuleringskonst. Två helt andra saker framstår som viktigare:

• Förvåning över hur Sverige kunde förlora kampen mot flyktingfientligheten efter den tidigare kraftfulla svenska antirasismen.

• Den växande ångesten angående hur vi ideologiskt bör benämna Sverigedemokraterna som politiskt parti.

Men för att förstå dessa frågor och situationen i Sverige 2022 måste vi först gå tillbaka hundra år – till 1920-talet och den allra första svenska flyktingdebatten.

År 1927 gick rykten om att 160 000 judar ville fly från Baltikum till Sverige. Högern och den liberala regeringen reagerade med panik, rasism och judehat. Sverige kunde omöjligen husera dessa flyktingar, ansåg justitieminister Johan Thyrén (känd för sina hysteriska mustascher) och skrev:

”Även ur säkerhets- och ordningssynpunkt måste man räkna med allehanda svårigheter till följd av en ökad invandring. Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt betonade individer kan komma att söka sig till Sverige. Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. Det är därför av betydelse att kontrollera en invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas med vår befolkning.”

Regeringen fick mothugg från Socialdemokraterna som avskydde antisemitism. ”Tror herr statsrådet själv på uppgiften, att det sitter 160 000 östjudar, vaktande på tillfälle att viseringen mellan Litauen och Sverige skall upphävas, för att störta sig som rovdjur över vårt land”, hånade socialdemokraten Gustav Möller liberalerna. Samtidigt känns rasismens tre huvudargument från 1927 igen från hundra år av svensk flyktingdebatt, inklusive nutiden:

• Flyktingarna kommer aldrig att kunna anpassa sig till Sverige.
• Flyktingarna är kriminella.
• Vårt land har inte resurser att ta emot flyktingarna.

Flyktingmotståndare har påstått detta 1927–2022 oavsett om det handlat om flyende judar, norrmän, finländare, greker, chilenare, turkar, italienare, kurder, albaner, serber, kroater, bosnier, afrikaner, iranier, syrier, irakier och så vidare.

Men – migration är motorn ”för nationens ekonomiska tillväxt” konstaterar exempelvis rapporten The Economic and Fiscal Consequences of Immigration (2016)Fotnot: StängAngående den svenska flyktingmottagningen 2015 innebar invandringen till Sverige att BNP ökade med 0,5 procent (SCB, 2016).. Via det paradoxala förhållandet mellan flyktingdebatt och verklighet hittar vi gåtan som David Baas och Gellert Tamas försöker finna svaret på:

Vad hände med Sverige?

Svaret är att när en pendel svänger stannar den sällan i mitten.

Dagens Sverige befinner sig i en pendling åt det flyktingfientliga hållet efter det antirasistiska 00-talet, precis som 00-talet var en motsatt pendling bort från det rasistiska 1990-talet. På 90-talet brann flyktingförläggningar i Sverige där de som sökte undkomma krigen i före detta Jugoslavien hade placerats. De rasistiska argumenten var desamma som 1927 och lasermannen mördade människor på grund av deras hudfärg. Högerpopulistiska Ny demokrati kom in i riksdagen och ledaren Bert Karlsson sade att ”jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dom organiserar stölder i Sverige”. (Expressen 26/12 1992) Men åren passerade och Sverige gick inte under på grund av ”massinvandringen”. År 2003 förstod svenskarna att det mesta gått bra och greps av skam.

Både Baas och Tamas är ärrade gamla kämpar.

Därav det antirasistiska 00-talet som dagens kvarvarande humanister minns med nostalgi. Sådana som David Baas och Gellert Tamas utgör ett demokratiskt motstånd som idag är marginaliserat, stukat och förvirrat. Mitt i denna känsla återfinns Baas och Tamas nya böcker. I verken finns författarnas stolthet över långvarig journalistisk aktivism. Som när David Baas skriver:

”I mer än femton år har jag som reporter följt den nationella rörelsen. Jag har gått i otaliga nazistdemonstrationer, träffat hundratals politiker och aktivister, hängts ut på deras propagandasajter, avslöjat den så kallade järnrörsskandalen, tilldelats ’Stalinpriset’ av en högerextrem aktivistgrupp och gett upphov till det sverigedemokratiska begreppet att bli ’baasad’. Det sistnämnda betyder att som politiker bli avslöjad – och konfronterad – av mig efter att ha uttryckt sig rasistiskt eller hatiskt på andra sätt. Sammanlagt har över hundra politiker lämnat eller tvingats lämna sina uppdrag efter granskningar som jag varit inblandad i.”

Både Baas och Tamas är ärrade gamla kämpar och vill ha respekt för det, med all rätt. Därmed det intressanta att de fortfarande kämpar med att beskriva Sverigedemokraternas ideologi.

Vilken typ av parti är SD?

Under 00-talet var det enklare. Då kunde skribenter fritt kalla SD för fascistiskt. Exempelvis det statsvetenskapliga verket Den svenska politiken: struktur, processer och resultat som skrev 2006:

”Efter Ny demokratis haveri har det enda kvarvarande alternativet på extremhögerkanten varit de nynazistiska Sverigedemokraterna, som haft problem med att skapa en tillräckligt respektabel fasad.”

I själva verket hade Sverigedemokraterna 2006 lämnat nazismen bakom sig, hängt upp hakkorsfanan i garderoben och ställt skinhead-kängorna på hyllan. Istället anbefalldes lågskor, slips och kostym. Idag är ordet fascism portförbjudet i nyhetsrapporteringen om SD.

David Baas kallar SD för ”nationalister”. Nationalism är den moderna nationalstatens grundläggande ideologi. Samtliga svenska riksdagspartier är därmed nationalistiska, eftersom inget av dem vill avskaffa nationalstaten. Nationalism är alltså ingenting specifikt för enbart SD. Baas skriver att nationalism handlar ”om att bevara en nationell identitet utifrån kriterier som kultur, etnicitet eller ras”. Men demokratisk nationalism, som utgår från medborgarskapet, är minst lika vanligt i Sverige.

Tamas nosar också på begreppet nationalism men föredrar att kalla SD för populister. 1990-talets Ny demokrati var populister, liksom Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet. Men dessa rörelser skiljer sig från Sverigedemokraterna via sin ytlighet. SD har tvärtom ett intellektuellt ideologiskt djup. Dessutom vill SD revolutionärt omstöpa hela det svenska samhället i grunden, till skillnad från högerpopulismen (liksom för övrigt även konservatismen).

Sedan 1927 har rasisterna hävdat att ”massinvandringen” hotade Sverige och välfärden. Lika länge har de fått mothugg av stridbara demokrater, särskilt socialdemokrater. Men efter 2015 började allt fler socialdemokrater argumentera som sverigedemokrater och genom att bekräfta rasisternas världsbild gav de rasismen legitimitet.