Nu tystnar sufflören – efter 10 år

Examensprojektet blev långkörare på Dramaten. Efter tio år och 154 föreställningar kliver Andreas T Olsson nu in som sufflör på Dramaten för sista gången.

Då Andreas T Olsson gick ut Teaterhögskolan 2012 bjöd han in dåvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman och hennes make Gösta Ekman att komma och se hans examensmonolog Sufflören. Han hoppades på en roll. De bokade hela föreställningen.

– Vilket oerhört förtroende jag fick. Gösta blev min vän i salongen och med honom som samtalspartner och regiöga gjorde jag en utökad version som fick premiär på Dramaten. Och på den vägen är det.

Vid Dramatenpremiären i september 2013 konstaterade en enhällig kritikerkår att en stjärna var född. Sedan dess har den rosade föreställningen spelats på Lilla scenen, turnerat med Riksteatern, besökt Moskva och Scenkonstbiennalen i Malmö, filmats av SVT och uppförts på Tidningen Vi:s teaterbåt.

– Jag skrev den som en saga och det förbryllade mig att någon var intresserad, men jag har förstått att många känner igen sig i de hierarkier pjäsen beskriver, oavsett om de arbetar på bibliotek eller på Försäkringskassan.

Med åren har texten om den hängivne sufflören som aldrig får några applåder mött en skådespelare som blivit äldre och en tid i förändring.

– Ibland har jag tänkt att jag ska uppdatera texten, men har ändå landat i att behålla den ordagrant. Det är som att den ger mig kontakt både med mitt romantiska yngre jag och med Gösta. I och med #metoo och #tystnadtagning har budskapet om den hunsade sufflören också fått ett nytt djup. Ett tag var det rent av som att spela politisk teater.

Somliga repliker har blivit Andreas favoriter. En lånade han ord för ord av Stadsteater-sufflören Stefan Bäck, som han intervjuade inför arbetet.

– Mitt jobb är att ta hand om nervösa människor, sa han.

En annan favorit, påhittad av Andreas, sammanfattar i några få ord sufflörens existens:

– Jag sufflerar. Alltså är jag. Inte. Jag har inget behov av att synas och existerar det gör man ju ändå.

Men egentligen tycker Andreas inte att texten i sig är särskilt märkvärdig. Här må flera protestera, bland annat Dagens Nyheters Johan Hilton, som i sin recension beskrev den som ”en liten juvel: blixtrande intelligent, varm och full av eleganta vändningar.”

– Jag har sett pjäsen spelas i versioner i Norge, Danmark och Finland och alltid blivit besviken. De har försökt göra texten roligare än den är. Det finns inget vackrare än publikens skratt, men jag söker det melankomiska, som Gösta så fint kallade det. Om jag får för mycket skratt i början gäller det att hålla tillbaka för att också fånga allvaret. Jag försöker alltid kombinera den komiska och tragiska masken, hitta den där dubbelheten som så ofta finns i brittisk teater, en slags humor med bildning i sig.

Den synliggör personer som inte vill vara i rampljuset.

På Dramaten har Sufflören under senare år blivit en lyckosam joker att slänga in då det uppstår luckor i repertoaren.

– Jag har aldrig tackat nej när jag har fått frågan. Som fast anställd skådespelare på teatern tycker jag att mitt ansvar är att spela. Jag minns speciellt när jag klev in då Den goda viljan var inställd en hel vecka på grund av sjukdom. Publiken hade inte valt att se Sufflören, men jag fick oerhört mycket fin respons under den veckan. Att vinna en annan föreställnings publik kändes stort.

De senaste åren har han spelat monologen någon gång i månaden och alltid tyckt om det.

– Oavsett andra roller och vad som än hänt i livet har Sufflören alltid varit en befrielse och en trygg hamn att komma till. Den går inte att göra på slentrian, eftersom texten är så lätt, som ett glas champagne. Det finns ingen botten att vila i.

Valet att sluta har växt fram successivt. Andreas T Olsson vill ge plats för nya texter. Härnäst väntar bland annat den nya monologen Kulturbärarna, som har premiär på Oscarsteatern i oktober.

– Den utspelar sig i garderoben på en teater och jag gestaltar ett antal personer som ser sig som kulturbärare, alltifrån museivakten som blir förälskad i en tavla till skådespelaren som får spela björn på Skansen. Det är en monolog i samma anda som Sufflören i och med att den synliggör personer som inte vill vara i rampljuset.

Hur kommer det att kännas för sufflören att gå in på scenen för sista gången?

– När jag sätter på mig kostymen, hör musiken och gör entré är det som om Gösta fortfarande lever. Tanken på det gör mig oerhört rörd.