Nu får aborter äntligen synas på film

Aborträtten är under attack i USA. På film tycks det som om frågan alltid har varit för känslig för att visa. Hellre har konflikträdda filmskapare löst saken med ett missfall. Nu verkar en förändring på gång, skriver Fredrik Sahlin.

  • 8 min
  • 17 maj 2022

// Foto: Gayatri Malhotra

Nu får aborter äntligen synas på film
Fredrik Sahlin

Lyssna på artikeln

Aborträtten är under attack i USA. På film tycks det som om frågan alltid har varit för känslig för att visa. Hellre har konflikträdda filmskapare löst saken med ett missfall. Nu verkar en förändring på gång, skriver Fredrik Sahlin.

Aborten är evigt diskuterad i USA och ämnet blev kokande hett då det läckte information om att den omtalade domen Roe mot Wade, som 1973 legaliserade abort i USA, kan vara på väg att upphävas av Högsta domstolen.

Men trots att abort varit en självklar rättighet (i alla fall enligt lagen) i snart 50 år, och trots att det reaktionära USA ser Hollywood som ett modernt Sodom och Gomorra, har aborten i princip varit osynlig i amerikansk film och nästan lika ovanlig i europeisk.

Och detta kanske just för att aborträtten framstått som skriven i sten, någonting som inte behöver försvaras.

Berättartråden i filmer ser ungefär likadan ut varje gång: Rollfiguren blir ofrivilligt gravid, våndas över sin situation, beställer tid för abort, men vänder antingen i dörren eller ångrar sig i behandlingsrummet. Eller så slänger man in ett missfall, så slipper man ta i problemet.

Nej, det rör sig sannolikt inte om aktivt pro-life-engagemang, bara en önskan att inte stöta sig med någon grupp, och på sätt kunna sälja mer biljetter. Det är ju inte samma skarpa ställningstagande att låta en rollfigur i slutändan välja bort abort, som att låta henne genomföra den.

Ovanstående vore inte mycket att orda om, om det bara gällde den breda konventionella fiktionen, som i grunden är normbevarande. Men det var ändå lite överraskande när en liknande scen dök upp i Lena Dunhams hipsterserie Girls, där hennes huvudroll Hannah trots rejäl ågren och ambivalens bestämde sig för att föda barnet, vilket fick många fans att gapa stort. Det stämde liksom inte med Hannahs i övrigt rebelliska karaktär.

Likaså i en av 00-talets största indieframgångar, Jason Reitmans och Diablo Codys Juno, om en tonåring som blir gravid. Hon bestämmer sig först för abort, men väljer sedan att föda och låta adoptera bort barnet. Det här var 15 år sedan och Juno debatterades rätt hårt på sin tid. Vissa trodde bisarrt nog att den riskerade att öka antalet tonårsgraviditeter.

Som att Lars Adaktusson har extraknäckat som manustvättare.

2007 var för övrigt ett starkt år för antiabort-temat, som utgjorde en grundbult även i breda komedier som Waitress och På smällen.

Ett mer närliggande exempel är fjolårets norska Ninja Baby, en komedi som vill vara både gränsbrytande och uppdaterad men där den ovilliga fosterbäraren, efter många turer fram och tillbaka, väljer att bli mamma.

Eller varför inte Joachim Triers rättmätigt hyllade Världens värsta människa där huvudrollen Julia, som absolut inte vill ha barn, blir gravid. Hur gör man om man vill nå den upplyftande slutscenen, där Julia lämnar sina struliga relationer bakom sig och vandrar livets gata fram ensam och stark? Man slänger in det där missfallet, och alla går fria från skuld.

Men i socialliberala och sekulariserade Sverige är det väl en annan sak? Här kan det inte vara så laddat med abort?

Jodå, det är som att Lars Adaktusson har extraknäckat som manustvättare på SVT. Den typiska händelseutvecklingen med ofrivillig graviditet och aborterade aborttankar återkom nämligen i två av våra mest publika serier, Vår tid är nu och i Bonusfamiljen. Men nej, det rör sig så klart inte om någon politisk positionering från manusförfattarnas sida, snarare om lån av en dramaturgisk schablon från Hollywood. Ett sätt att klämma in en liten konflikt i den stora. Skapa spänning, helt enkelt.

I det här sammanhanget är det upplyftande att se franska Celine Sciammas Cannes-vinnare, kostymfilmen Porträtt av en kvinna i brand, där vi hittar en ovanligt fin och komplex abortscen, sorgsen men ändå självklar. Den avbrutna graviditeten är ett måste eftersom det är husbonden som gjort kvinnan på smällen och ett oäkta barn skulle vara lika med avsked och ett liv i fattigdom.

Men så är också Sciamma en filmskapare som gillar att tänja på konventionerna. Oavsett om man är förespråkare av fri abort eller inte så är det ju alltid skönt när någon slår sprickor i den dramaturgiska mallen, så att livet kan sippra in.

Jag intervjuade Celine Sciamma i Cannes några dagar efter premiären och hon sa att hon hade insett att aborten skulle väcka reaktioner men att hon ändå blev överraskad över att i princip samtliga journalister, från hela världen, först och främst ville diskutera just den scenen.

Vilket säger något om hur ovanlig aborten ändå är på film. Men förändring verkar vara på gång. Förutom i ovanstående drama även i fjolårets Omständigheter, regisserad av Audrey Diwan, utifrån Annie Ernauxs roman om sin egen kamp för abort i 60-talets Frankrike. Den oönskade graviditeten avslutas på ett traumatiskt vis, utan tvekan. Filmmakarna tar inte lätt på situationen, ser dess komplexitet, men försvarar ändå kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Det verkar vara nya tider även på bredare front, också i USA där exempelvis purfärska Call Jane berättar en sann historia om ett underjordiskt nätverk i Chicago som vid skiftet mellan 60- och 70-tal hjälpte unga kvinnor som ”hamnat i olycka”. Fler filmer är på ingång.

Anledningen till att det våras för aborten på film och i tv-serier kan nog enklast förklaras med att kvinnor har börjat ta en allt större plats i branschen, att deras berättelser nu också tar sig upp på duken och hemmaskärmen.

Dessutom, nu när Högsta domstolen i USA har börjat fingra på aborträtten och den inte längre framstår som given, lär antalet aborter i film knappast bli färre.

Fler utvalda artiklar