Norges lukrativa dubbelmoral

Norges kärleksaffär med oljan är över. Nu är den mest till besvär. Ändå satsar vår rika granne nya pengar i fossilutvinning.

Det var 1967 som norrmännen fann olja under havsbotten, 25 mil ut i Nordsjön.

Till svenskarnas avundsjuka. Vem hade trott att den fattiga lilla kusinen skulle förvandlas till stenrik schejk?

Men efter klimatuppvaknandet på 00-talet och Parisavtalet 2015 är det inte lika coolt att vara Norge.

Tidigare var en ”klimatbov” någon som konsumerade fossila bränslen. En sån som kör bensinslukande bilar, flyger ofta, bor stort och konsumerar ohemult mycket elprylar.

Nu krymper tålamodet.

Det räcker inte att köra elbil och investera i laddstolpar, vilket norrmännen förstås gör, de satsar till och med på att driva färjor med vätgas. För granskningarna går nu djupare.

Orden man pratar om är ”green-washing” och ”follow the money”.

Man letar efter dubbelmoral.

Fem förlorade år heter en rapport som 18 miljöorganisationer nyligen publicerade, med anledning av just Parisavtalets femårsdag. Det är en undersökning av de största och mest klimatförödande projekt som pågår i världen.

Tillsammans kommer projekten att sluka 75 procent av världens återstående klimatbudget, om vi ska klara 1,5-gradersmålet.

Eftersom EU kraftigt har skärpt sina utsläppskrav, sjösatt en green deal och steppat upp sina klimatansträngningar i allmänhet, borde man inte hitta några europeiska projekt på listan. Alls.

Så till exempel har Danmark, som hittade olja ungefär samtidigt som Norge på 60-talet och har 55 plattformar i Nordsjön, stoppat alla framtida tillstånd och fasar ut all oljeproduktion till 2050. Inte precis i morgon, men ändå.

Norge, däremot, satsar nya pengar i fossilutvinning. Enligt Fem förlorade år investeras 31,9 miljarder dollar i 136 nya anläggningar som pumpar upp olja, varav 125 i Barents hav som ingår i Arktis. Beslutet togs i början av 2016, ett halvår efter Parisavtalet.

”Norge” är i det här fallet den stora statliga pensionsfond som kallas ”oljefonden”. Där samlas alla intäkter som Norge har fått av oljan sedan den där dagen 1967. Och det är inte småpengar. För ett år sedan var den uppe i 11 000 miljarder dollar, vilket motsvarade tre gånger Norges BNP. Oljefonden äger 1,5 procent av alla aktier i hela världen och pengarna fortsätter att rulla in, så länge det finns en världsefterfrågan på olja. Max 4 procent av fondens värde får tas ut varje år. Norge har världens tryggaste äldre, inte bara ur coronaperspektiv.

Norge, det ska sägas, planerar för att utvinningen av oljan ska ske så fossilfritt som möjligt. Men så var det då själva oljan …

Jag slår en signal till den norska ungdomsorganisationen Natur og Ungdom. I flera år har de drivit en domstolsprocess
mot norska staten med målet att oljeprojekten i Barents hav ska stoppas. Ett av skälen är just att de framtida koldioxidutsläppen, när oljan används, inte har räknats in i konsekvensbeskrivningen.

I Oslo svarar en ledsen tjej att man tyvärr just har förlorat, slutgiltigt. Den 22 december i fjol förkunnade elva av 15 domare i Norges högsta domstol att licenser för oljeborrning lagligen kan utfärdas.

Natur og Ungdom ville att de skulle ogiltigförklaras, av klimatskäl.

Blir inte norrmännen vansinniga? tänker jag och ringer Greenpeace, som svarar nej.

– Det finns större medvetenhet om klimatet i Sverige. Norge har varit så exponerat för gas- och oljeindustrin i många år och det finns stöd i folkopinionen för det, säger Rolf Lindahl på norska Greenpeace.

– Men vi behöver inte ta upp mer olja för att försörja pensionärerna. Och oljefonden tjänar mer pengar på sina investeringar än på att pumpa upp olja.

Oljefondens investeringar går bland annat till bolag som satsar på förnybar energi – allt annat än olja.

– Det går inte ihop, säger Rolf Lindahl.

Men tiden att slå sig för bröstet är över för svenskar också. Ungefär samtidigt som Norges högsta domstol gav grönt ljus till oljeutvinningen i Barents hav kunde Greenpeace avslöja att svenska banker investerar 97 miljarder i bolag som letar efter olja i Arktis. Detta samtidigt som de har ambitiösa hållbarhetsfonder som svenska sparare kan köpa andelar i.

Vad kan Sveriges regering göra åt de norska oljeprojekten?

– De kan prata med den norska regeringen, svarar Rolf Lindahl.

Jag kontaktar UD och frågar vad Sverige tycker om oljeutvinningen i Barents hav.

När svaret kommer är det visserligen omsorgsfullt diplomatiskt inlindat, men likafullt tydligt. Sverige gillar det inte.

Hur hade Sverige gjort?

”Den svenska regeringen kommer att ta en ledande roll i genomförandet av Parisavtalet för att begränsa den globala uppvärmningen, även i Arktis. Havsbaserad olje- och gasutvinning är särskilt känslig i Arktis, eftersom riskerna med detta är höga. Robust reglering som säkerställer högsta skyddsnivå för befintliga och planerade olje- och gasinstallationer är väsentlig, liksom full ekonomisk täckning för de kostnader som kan uppstå i en olycka. Utvinningen av fossila bränslen hotar också de globala ansträngningarna för att uppnå målen i Parisavtalet och måste fasas ut så snart som möjligt.”

Åter till Norge. Har de norska pensionärerna det bättre än de svenska?

Svar: ja. I Norge följer pensionerna löneutvecklingen, och lägstanivån är nästan dubbelt så hög som i Sverige. En ensamstående norsk ”minstepensionär” får till exempel 15 000 kronor i månaden. En summa som man tvivlar på att oljestater som Saudiarabien och Kuwait delar ut till sina fattigaste medborgare.

Hur hade Sverige gjort om vi hade hittat olja i Östersjön? Eller om vi hade haft ett territorium i Nordsjön och kunnat ägna oss åt egen oljeutvinning? Hade vi ”fasat ut den så snart som möjligt” som regeringen säger?

Den frågan går förstås inte att svara på.

Men dubbelmoralen hade vi fått äta upp.