Nina Wähä: ”Jag vill göra något enkelt”

Nina Wähäs Testamente blev ett av 2019 års stora litterära utropstecken. Vi mötte Bagarmossens stolthet för ett samtal om minnesförlust, familjeskrönor och varför hon är så beroende av sina inre farbröder.

Ur Vi läser #3 2020.

Det står en lång stör utanför Nina Wähäs dörr. En påle som når nästan upp till taket är intryckt precis bakom gångjärnen. Sedan öppnar hon dörren och jag glömmer den, det är så mycket annat att titta på.

– Här skriver jag, säger hon och visar in till vänster. Det är ett rum där hela familjen får hålla på med konst helt fritt.

Här finns bland annat en hästtavla, en stor affisch med noter i rött, svart och blått, två akustiska gitarrer, en ­elgitarr, två ukulele. En Pippi-peruk. Ett rymdskepp, vinkande thai-katter, ett litet renhuvud (fejk), två ­väckarklockor på väggen, en megafon, lådor med kulörta klistermärken, en mugg med gula blyertspennor, en liten elefantöra-planta och en grön skrivbordslampa. Familjen består, förutom Nina, av en man och två barn.

I luften en mycket svag doft av cigarettrök, som någon kanske försökt vädra ut.

– Jag har blivit vuxen i mitt skrivande och kommit runt mina pretentioner, tror jag. Jag kan skapa mig ett bra rum lite överallt. Jag har kommit över det där med ”ostörd och sammanhängande tid” och sånt som man håller på med för att slippa skriva, säger Nina Wähä.

Hennes tredje roman Testamente har tilldelats Sveriges Radios romanpris och nominerats till Vi:s litteraturpris och Augustpriset. På dryga 400 sidor vill 22 nyckelpersoner, vissa med flera alternativa namn, komma till tals. Nina Wähä är förutom författare även skådespelare, med en större roll i filmen Babylonsjukan, och sångerska i det vilande indiebandet Lacrosse.

Det pågår mycket omkring Nina Wähä, och hon har själv svårt med strukturen. Ett av hennes knep för att hålla styr på tankarna är att ha berättande inledningar till varje vindlande kapitel, och jag provar att sno hennes koncept.

Kapitel 1. Där vi möter familjen Toimi och det dåliga minnet. Vi förstår hur viktigt det är med sammetssitsar och att använda sina medmänniskor för att skapa historier. Och där någonstans går en pall itu.

Testamente handlar om familjen Toimi som lever med sina 14 barn i finska Tornedalen, till det yttre precis som Nina Wähäs egen mormors och mammas familj.

– Jag har väldigt dåligt minne… Mycket av mitt skrivande är ett sätt att väcka liv i det. Att utforska det som finns kvar, kanske bara känslor. Jag vill bevara det som håller på att gå förlorat.

Nina Wähä började skriva på Testamente när mormodern fick Alzheimers, och alltmer förlorade kontakten med det förflutna.

– Mormor växte upp i Karelen men lämnade sitt sammanhang där. Hur ska jag kunna veta något om hur hon hade det? Delvis handlar det nog om att utforska min egen bakgrund, varför jag blev som jag blev. Min mormor gick aldrig i skolan, ingen i min släkt har ens läst böcker. Och här sitter jag och har studerat en massa år på universitet och skriver romaner. Hur blir det så? Alla de tankarna aktualiserades av mormors sjukdom.

För Nina Wähä, som har svårt att minnas själv, gäller det att hitta ingångar till det som ligger och slumrar i någon del av hjärnan. Sådant hon hört och upplevt.

– Jag är väldigt tacksam över de gamla vänner jag har kvar. En av mina kompisar kan säga, minns du när vi skar oss i handen och bytte blod och sa att vi alltid skulle vara bästa vänner..? Nej, säger jag, vad kul att vi gjorde det, men jag kommer inte ihåg. Berätta gärna.

Testamente handlar om en tid där inga vänner var med, den utgår från en plats Nina Wähä besökte som barn på somrarna och från fragment hon snappade upp när de vuxna pratade över hennes huvud.

– Jag tar bara avstamp i något, en upplevelse kanske, och sedan tar det fart. Sedan minns jag inte hur det egentligen var, eller så bryr jag mig inte. Jag bävar inför att bli gammal, jag tänker att minnet kommer att bli ännu sämre, och att jag kommer att försvinna in i en fantasivärld, och att mina barn kommer sitta där och skaka på huvudet och tycka att jag är helt lost…

Den här gången är det andra som kan känna igen sig i många av bokens detaljer. Inte minst de 14 syskon som pryder omslaget och har lånat namn till vissa av karaktärerna. Hur blir det för dem med blandningen av fantasi och verklighet?

– Jag är nog ganska främmande inför att inte använda människor i min närhet och sådant jag varit med om. För mig är det mycket viktigare att jag vill skriva om min mormor och människor med hennes typ av erfarenheter, ge dem en plats. De som inte finns på Wikipedia. De som tillhör en annan klass och bor på en annan plats. En värld som inte så ofta finns med i skönlitteraturen.

Nina Wähäs egen plats är Hässelby gård. Till finska Tornedalen åkte hon på besök ibland, men det var i Hässelby som hon växte upp och blev till den hon är. Mycket på grund av Vår teater, en verksamhet som var stor på 80- och 90-talet och hade många scener där Stockholmsbarn stammade fram sina första repliker. Förutom att själv agera, fick hon gå och se teater. Hon minns den första, riktigt starka upplevelsen. Det var Rappaccinis dotter, av Octavio Paz och efteråt har hennes lärare berättat att hon sa: ”Det var fantastiskt! Jag förstod ingenting, men det var helt fantastiskt!”

– Det var en riktigt scen, sammetssitsar, gobelänger, loger och smink… Det var en otroligt mäktig grej för någon som mig, som inte hade sett något liknande. Jag hade nog inte överlevt utan Vår teater. Mina föräldrar frågade aldrig vad jag ville göra, de var aldrig med. Det handlade bara om vad jag råkade stöta på. Och det handlade om klass. Jag tror att väldigt mycket handlar om klass.

Här tar vi ett litet avbrott, samtalar en stund i hallen medan Nina lutar sig mot en gammal pall, klädd
i mörkt skinn. Den brakar sönder. Pallen är ett second handfynd, en vacker del av en kulturellt medveten medelklassinredning,
i konstnärstäta Bagarmossen i södra Stockholm.

– Hoppsan! säger Nina Wähä.

Och så går vi vidare till nästa kapitel.

Kapitel 2. I vilket vi träffar servitörer och montörer och alla ska vara normala! En flicka har eventuellt hybris och i väntan på att få öppna en öl grävs det en grop. Gubbarna kliver fram, och Alex. Alex dansar in.

Nina Wähäs mamma är från Finland, och hennes pappa från Bulgarien. De separerade tidigt och Nina har aldrig bott med sin pappa. Han träffade en ny kvinna från Finland. Båda föräldrarna fick fler barn, och träffade respektive som hade barn sedan tidigare.

– Mamma jobbade som servitris. Min farsa var servitör, tills han blev sjukpensionär och dog. Min styvfarsa hade sin titel i telefonkatalogen som man kunde ha förr, där stod det montör. Det betydde att han lagade vitvaror.

Pappan träffade hon på jul och födelsedagar, även om han bodde i Stockholmsområdet han också.

– Under tonåren var det ett jättestort trauma för mig att ha en frånvarande pappa, men jag tror aldrig att han förstod det. När jag senare konfronterade honom sa han: ”Jaså? Men du hade ju Classe… Du fick ju en ny pappa.”

Det var inte inom familjen som litteraturen, teatern och musiken fanns. Den kom från andra håll. Som från svenskläraren som berättade om poesi, en äldre styvsyster som visade museer, regissören på Vår teater. Nina Wähä kände tidigt att hon var annorlunda.

– Jag hade kanske hybris. Jag kommer ihåg när jag var 12 år och såg en annons i DN, där de sökte ”mörkhåriga flickor med annorlunda utseende” för att spela in Nattens barn av Inger Edelfeldt. Jag visade den för mamma. Hon sa: ”Men du ser ju inte annorlunda ut!”.

Jag har tänkt på det i efterhand, för mig var annorlunda det finaste man kunde vara. Men min mamma ville att vi skulle vara som alla andra – vanliga, normala.

Många som byter klass vittnar om att de förlorar något, kanske glider ifrån sitt ursprung. Hur ser relationen till din mamma ut?

– Jag känner snarare att jag närmat mig min bakgrund, genom att skriva om den. Att det är ett sätt att stå upp för den. Och relationen till min mamma är ganska okomplicerad. Hon har hela tiden stått bredvid mig och lite häpet undrat, jaha, ska du göra det? Jag tycker att andras relationer till föräldrar verkar vara infekterade för att man har en massa förväntningar på varandra. Jag tror att vi har det bra för att vi accepterar vad den andra är.

Något som finns högst närvarande i familjen och bakgrunden – kanske också som en del av en klasstillhörighet? – är historierna. Sättet att kontrollera världen genom att berätta valda delar av den.

– I min släkt åker man och hälsar på någon och säger: Jaha, vad har du nu som vi ska göra? Och så hugger man ner ett träd, eller gräver en stor grop. Och när klockan är tillräckligt mycket får man knäcka den första bärsen och efter det umgås man på ett lägereldsaktigt sätt, säger Nina Wähä.

– Folk berättar skrönor och rövarhistorier.

En morbror har sin berättelse, och den drar han.

Men om man vill veta något annat är det ganska svårt att ta sig in, jag tror det kan vara ett sätt att slippa tänka på saker som har gjort ont på riktigt.

Skrönorna från barndomen har krupit in i Nina Wähäs böcker, och in i henne. Hon känner sig som ett språkrör för olika gubbar. Det kommer ofta en ­berättarröst som säger: ”Nu ska du få höra en jävla bra historia!”. Nina Wähä gillar gubbar, också i verkligheten samlar hon på dem.

Hon har två förläggare som hör dit, en före detta (Stephen Farran-Lee) och en nuvarande (Håkan Bravinger), och så författaren Stewe Claeson som var handledare när hon läste litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

– Man får liksom väldigt mycket för pengarna med Stewe Claeson. Jag älskar det. Jag frågade om han kunde läsa manuset till Testamente, det var ganska tjockt. Men det gjorde han och så återkom han med 14 sidor anteckningar.

Hon har en annan favorit också. Eller favorit och favorit, han dyker upp hela tiden och vägrar låta henne vara ifred. Det är Alex. Alex är en figur som finns med i alla de tre romaner hon har skrivit. Han har olika roller, men hans karaktärsdrag är ändå igenkännbara.

– Han kommer indansande. Han har ett eget soundtrack också, Ola and the Janglers-låten Alex is the Man, en 60-talsdänga. Okej, här kommer du, tänker jag. Jag kan inte riktigt styra gubbarna.

Kapitel 3. När det blir samhällskris och livskris och dags att ta fram kristallerna. Kan det vara ångest som kryper i kroppen? Allt blir värre när man kämpar emot och guldfiskdrag är inte så dumma.

Vi skulle ha åkt till Vår teaters lokal i Bromma där Nina Wähä tillbringade stora delar av gymnasietiden. Vi skulle också ha åkt till Hässelby och tittat på höghusen och det som var ungdomsgård och rökrutan där alla träffades. Men nu har pandemin spridit sig och vi bör inte röra oss utanför lägenheten i Bagarmossen, med sitt delade arbetsrum och de svarta köksluckorna som det går att skriva med krita på. Väldigt behändigt för någon som inte har så gott minne.

– Fast jag skriver aldrig ner saker. Alltså jag får idéer hela tiden, om böcker och allt möjligt, men jag antecknar dem inte. Jag tänker att om jag kommer ihåg dem så är de värda något. Och det mesta minns jag förstås inte alls.

Du låter lite som en lycklig guldfisk?

– Jag är en person som lever ganska mycket i nuet. Om det dyker upp en konflikt, så tänker jag okej, då löser vi problemet och lägger det bakom oss. Jag har inte förmågan att älta eller vara bitter. Det gör kanske att jag inte heller sörjer så mycket, för jag vet inte vad jag går miste om.

Men du måste väl ha haft någon livskris?

– Jo, jag antar det… Och jag tänker på perioden innan jag skrev Testamente. Tio år utan skrivande. Jag jobbade med catering inom restaurangbranschen och trodde att det var min grej. Tills jag började skriva och tog tjänstledigt en dag i veckan för att göra det. Jag fick inte riktigt ihop det, det kändes så konstigt i kroppen, kanske var det ångest? Jag tänkte att det var en dålig arbetsgivare och så bytte jag jobb, men det blev inte bättre.

Hon började på ännu ett nytt jobb men inte heller den arbetsplatsen kändes bra. Efter ett tag blev hon sjukskriven för stress och där någonstans började hon fundera över om det kanske inte var fel på jobben, utan att hon försökte göra fel saker.

– Det värsta är när man fortfarande kämpar emot. Det kändes som om jag var i fritt fall och att jag inte hade kontroll över någonting.

Här tar berättelsen om krisen en positiv vändning, fast vi återkommer till den flera gånger. Hon vill inte ner i mörkret och rota. Jag tänker att upplevelsen kanske inte ingår i Nina Wähäs repertoar av livsskrönor, och att hon som en äkta Wähä glider förbi det jobbiga och det som inte är så dramaturgiskt underhållande.

– Jag bestämde mig för att vara mer öppen för vad universum säger till mig. Och så köpte jag kristaller.

Hon skrattar.

Kristallerna funkade, och universum gav sitt godkännande. Hon fick ett stort arbetsstipendium från Natur & Kultur vilket blev startskottet för det nya livet som textarbetare. Nu är hon författare, men också skrivarlärare på folkhögskola och frilansande förlagsredaktör.

Hon minns inte riktigt hur allt gick till, men det ena ledde till det andra. Det brukar bli bra.

Kapitel 4. Där arrogansen hyllas och självförtroendet inspekteras. En dröm skapar förändring. Hur undviker man att springa ett maraton åt fel håll och hur många liknelser får rum i ett samtal? Stören får äntligen sin förklaring.

Stören står kvar bakom Nina Wähäs dörr och nu måste jag fråga. Det är barnen som har hittat den, men det ska vara pinnfritt i trapphuset så de lämnade den på gården. Strax därefter såg de att grenen stod utanför grannpojkens dörr en trappa ned, och de bar upprörda upp den. Grannpojken hävdade därefter att grenen var hans fynd, och tog tillbaka den. Så nu rör sig stören upp
och ned i trapphuset, pressas in i olika hörn.

Nina Wähä verkar ha lämnat konflikten därhän.

Det är dags att prata om självförtroendet.

– I vissa akademiska rum har jag ibland känt mig dum. Men jag vet egentligen att jag inte är det. Och när det gäller skrivande så har jag lärt mig genom skrivarskolor, att det är bra att vara lite arrogant. Alla har synpunkter på din text, men det kan ju vara så att alla har fel! Att de inte är din målgrupp eller att de är dumma i huvudet. Jag menar, vem ska berätta för mig vad som är bra? Det vet jag väl bäst själv. Men med den känslan kommer också en ödmjukhet, jag är inte rädd för att släppa in andra läsare i min text.

Känner du dig så trygg hela vägen i arbetet?

– När jag hade skrivit klart Testamente var jag väldigt nöjd. Det är en riktigt bra skriven bok, tänkte jag, varför skriver inte alla så här bra ..? Men sedan skulle jag läsa in den som ljudbok, och då fick jag en skämschock och upptäckte en massa saker som jag borde ha gjort annorlunda.

Nina Wähä bjuder på kakor med tahini (sesampasta) och choklad. Hon är en författare som tror att hon aldrig kommer att bli igenkänd på första meningen. Hon letar historier mer än en egen röst. Varje historia har sitt sätt att berättas, och det gäller att lista ut hur. Gubbarna är många gånger drivande i det arbetet, de vägrar hålla tyst och mässar på i monologer.

– Ofta är det som om jag har en lerklump och om jag har tur kommer en röst ur den. Och så blir den en egen person som säger saker och man bara: ”Jaha, tycker du det? Är du sådan?” Då känns det som ett övergrepp om jag inte förstår den, förklarar hon med en liknelse som målar upp ganska krävande lerklumpar.

Och nu kommer en ny, liknelserna bara trillar ur Nina Wähä över den här fikastunden:

– Jag vill helst bara skriva och hoppas att det löser sig, vilket kan vara ett väldigt omständligt sätt att jobba på. Det är typ som att springa ett maraton och när man sprungit skitlångt inser man att det var åt fel håll. Så därför tyckte jag ändå att det vore bra att planera.

Hon har en ny roman på gång, annorlunda än den vindlande Testamente med sina 22 nyckelpersoner.

– Jag vill göra något enkelt och tydligt, som jag kan hålla i min hand. Ett kammarspel om kvinnlig vänskap. Och just nu är jag i det där underbara tillståndet när jag känner att jag har möjlighet att ta revansch på det jag skrev senast. Det här kan bli bättre, allt är möjligt.

Är det lätt för dig att höra vad karaktärerna säger, och följa det?

– Jag tänker att det är som att gå på Skansen med sina barn när de är små. Och man pekar: Titta, en säl! Och de pekar åt ett helt annat håll och säger: Titta, en sten! Och att man måste följa med i det, och släppa sina egna tankar om hur det skulle vara.

Du tänker så om texten?

– Ja, precis. Att man måste följa den på sina egna premisser. Och att det kan vara lätt eller svårt, men den blir alltid vad den vill bli.