Skådespelaren Nina Gunke har drabbats av Alzheimers sjukdom. Efter beskedet drog hon ner rullgardinerna, både fysiskt och mentalt. Nu vill hon berätta. Om allt. Så länge hon kan.

Ingen kan väl vara avundsjuk på en familj som drabbats av Alzheimers sjukdom? Jo, jag. I Nina Gunkes vardagsrum kastas jag tillbaka. Jag sitter plötsligt inte i en soffa, utan i baksätet på en bil. Vi är på väg från Minnesmottagningen på Uddevalla sjukhus och det är knäpptyst i bilen. Det är jag som bokat besöket, mamma vill inte åka dit. Varför skulle hon vilja det, det är ju inget fel på hennes minne. Men beskedet vi smälter i bilen är att mamma har kognitiv svikt, troligen förstadiet till Alzheimers sjukdom. Vi går ut tysta, åker hem tysta och de följande sju åren har också varit tysta.

Minnet blir tydligt när jag sitter omgiven av Nina Gunke, hennes man Samuel och dottern Niki i lägenheten vid Karlaplan i Stockholm. Jag är avundsjuk för att de har tagit till sig sjukdomen. Samma besked som gjorde mamma tyst, gav en omedelbar reaktion hos Nina Gunke. Hon skrek rakt ut. Under bilresan grät hon hejdlöst och kände att livet var slut. Hennes man Samuel gjorde som han brukar, försökte se allt så positivt det går. Han sa att de klarar det här tillsammans.