Negar Naseh nomineras till Vi:s litteraturpris

Sedan 1947 har Tidningen Vi:s litteraturpris delats ut. Genom åren har bland andra Astrid Lindgren, Sara Lidman, Mikael Niemi och Lina Wolff tilldelats priset. Nu står det klart vilka tre författare som nomineras för 2022 års pris. Här är kandidat 3.

Nomineras för En handfull vind

Motivering: ”Om krossade och levande drömmar handlar det i Negar Nasehs tredje roman, En handfull vind. En sensuell och färgrik familjekrönika från revolutionens Iran, som på ett hisnande sätt visar oss det nyss förflutna i nuets spegel. Detta är litteratur som kunskapskälla, på många nivåer.”

Det finns en smärtsam ironi i att den despot som drev Negar Nasehs föräldrageneration i exil också är den som möjliggjorde för henne att skriva en roman om deras öde. I 18 år försökte hon skriva vad som skulle bli romanen En handfull vind, men utan att lyckas. Det var först när hon började intressera sig för Mohammad Reza Pahlavi, Irans shah 1941–1979, som det blev möjligt.

– Det var en otippad ingång. Jag hade just läst nyöversättningen av Don Quijote och såg något av honom i shahen, en fåfäng figur som ljuger för sig själv.

Manuset hade fram till dess varit ett kammarspel av samma sort som Negar Nasehs två föregående romaner. De hade i sin tur tillkommit sedan hon gång efter gång tvingats ge upp om En handfull vind.

– Jag tänkte hela tiden att den var något jag skulle återkomma till och slutföra. Men arbetet med den blev inte lustfyllt förrän jag började skriva om shahen.

Diktatorn är på intet sätt romanens huvudperson. Han får några scener, dödsmärkt av sjukdom, i sin landsflykt efter revolutionen. Huvudpersoner är i stället Minou och hennes son Nima, som 1978 är kvar i Teheran. Minou är gravid, Nimas far har redan flytt till Sverige. De tillbringar dagarna på en balkong, medan demonstrationerna som kräver demokrati passerar nere på gatan. När Ayatollah Khomeinis religiösa fanatiker tar över revolutionen blir Minous framtid ett svenskt ord.

Kammarens väggar sprängdes, romanen vecklade ut sig över världen och decennierna.

Trots att romanen kretsar kring en tid och en plats Negar Naseh inte har upplevt så gör hon båda helt levande. På så sätt är den ytterligare en ironi, att en i en mening utomstående har blivit den som skriver svensk-iraniernas exilepos. Men föräldragenerationen har omfamnat boken.

– Många av dem jag har talat med liknar mina föräldrar, som i över 40 år suttit i längtans väntrum. Vissa kanske har blivit lite provocerade av att någon som inte var där skriver om den här perioden, men jag har mött mycket tacksamhet och många blir väldigt rörda när de inser hur mycket efterforskning som ligger bakom romanen.

Berättelsen om revolutionen och flykten var en del av Negar Nasehs uppväxt. Arbetet med romanen har satt in den i ett större sammanhang.

– Jag hade aldrig riktigt förstått skeendena, vad det var för samhälle före revolutionen. Jag åkte bland annat till Los Angeles för att intervjua rojalister och fick deras bild av vad som hade skett och det var förstås en helt annorlunda historia.

Läs intervjuer med de andra nominerade: