När Weeping Willows slog igenom

Folkkära bandet Weeping Willows fyller 25 år och firar med turné och ny skiva. Vi intervjuade dem 1998, när de precis hade släppt sin första skiva. Redan då kallades de ”Sveriges intressantaste musikgrupp.”

Ur Vi nr 31/1998

Han ser inte ut som en rockidol, Magnus Carlsson, sångare i Weeping Willows. Vattenkammad, prydlig och allvarlig kunde han sitta på bank eller sälja pensionsförsäkringar. Man ska vara god mot människor, säger han.

Kompisen ser inte heller ut att vara den han är. Mats Hedén har slätrakat huvud, men inga kängor. Hemma hos honom väntar sex barn på en pappa som spelar orgel i Weeping Willows. Pappa Mats, som han kallas i bandet.

De har just kommit hem från en spelning i Finland, ”finnarna verkade gilla oss”, och snart rullar bussen mot Östersund. Nu har de gjort en timmes paus i repeterandet av en ny låt.

Magnus är klarögd ideolog, uppvuxen i Tumba,·söder om Stockholm och ensambarn. Bortskämd naturligtvis. Nu sitter stolta föräldrar och samlar på klippen om sin son, som jämförts med både Elvis Presley och Frank Sinatra. Det är inte klokt egentligen. Och fort har det gått.

Det här är en demokratisk grupp, med en vilja som ingen utomstående får styra. Länge var Magnus den som pratade i intervjuer. Men det blev lite för mycket Magnus och därför är Mats med. Han är åtta år äldre och har varit med längre ”i svängen”, visste inte ens att kompisen kunde sjunga när de var på Bajens hemmamatcher tillsammans.

Karriären tog fart när Andres Lokko i tidningen Pop skrev att Weeping Willows var ”Sveriges intressantaste musikgrupp”. Det var 1996. Lokko är den mest betydelsefulla musikjournalisten i Sverige, säger Magnus.

Plötsligt var Weeping Willows, ett okänt gäng som spelat på fester och musikklubbar, i ropet. Nöjesguiden kallade dem ”bästa liveband ”och skivbolag kom sättande med kontrakt, varav en del borde kallas slavkontrakt.

Debutskivan, Broken Promise Land, handlade om brustna illusioner. Sedan dess har bussen rullat Norden runt och fortsätter den inte att rulla nästa år, så kan i alla fall Mats tänka sig att öppna korvkiosk, eller vad som helst, för det här är en grej man gör så länge det är kul och kulorna räcker till mat för sex barn.

Så överdrivet fet blir man sällan som rockstjärna i Sverige. De är sju man att dela gage och intäkter och ”pappa Mats” säger att man nog inte ska ”överdriva livets materiella värden”.

Man måste däremot, som ”familjen Kinarestaurang”, jobba på helgerna. Ändå är knappast Weeping Willows i branschen för att göra andra glada. Det händer att man tackar nej till jobb och Magnus far ut mot så kallade företagsspelningar. Bra betalt, men ovärdigt, säger han

– Jag skulle inte stå ut med att se mig själv stå på McDonalds och spela.

Magnus & Co är ute efter att dela en känsla tillsammans med sin publik. Och den känslan handlar mer om ett seriöst allvar än om att det ska ”låta tufft”. Det de sysslar med är en konstart. Och bra konst styrs inte av mecenater.

Ambitionen att bli kändisar och gå på gratisfester finns alltså inte

– Supertöntigt, säger Magnus. Tänk om man skulle råka trilla omkull på en sån där tillställning? Ingen skulle hjälpa en.

Musiken de gör måste få ta tid. Ingenting ska slarvas i väg.

– Om en platta kostar 180 spänn, så ska det inte finnas fyra spår med en massa utfyllnad.

Ett femtontal egna låtar har det blivit och fler är på väg. Därtill gör de 40, kanske 50 så kallade covers som Always on my mind och andra redan inspelade hitlåtar.

Sju är de alltså, med helsvenska, vanliga namn (Magnus, Mats, Anders, Thomas, Ola, Stefan) bortsett från Niko (Röhlcke). En av gruppens låtar användes som ledmotiv i TV-serien Pistvakt, som nyligen sändes.

Vad är det som gör Weeping Willows i ropet egentligen?

Vanligheten, säger Magnus. I en tid när alla grupper vill vara originella, så kan det vara originellast att vara vanlig.

Är de så vanliga då? Kan man jämföra Weeping Willows med något annat svenskt band?

– Nej, det finns ju faktiskt inget band som låter som dom, säger skivbolaget. Det har man å andra sidan betalt för att säga.

Magnus Carlsson har en oslipad hjärtslitande röst som faktiskt jämförts med ofantliga storheter som Elvis, Frank Sinatra och Roy Orbison. Där finns lite av fläskigheten hos Elvis, det går att spåra Sinatras återhållsamhet och Orbisons smärta. Själv ser Magnus varken smickrad eller generad ut.

– Jag tycker jag sjunger bättre och bättre, säger han lätt och tittar på Mats.

Magnus skriver texterna, allt på engelska, som en naturlig fortsättning på det ”cover band” de var från början. Det är mycket kärlek och mycket smärta. Tillsammans med hela gruppen kokas musiken till en enhet som alla står för.

Broken Promise Land kom ut i september 1997. På omslaget står tre generationer människor, alla lika ödesmättat allvarliga, framför ett välbärgat stenhus.

– Känns inte en idé bra för alla, så spolar vi den. Vi är som ett framgångsrikt fotbollslag där alla är lika viktiga. Allting måste passa alla.

Ett sobert gäng demokratiska folkmusiker, med rötterna i punken, är det så de ska beskrivas?

Musikerna möts från två håll 1993. Ett par ur Stefan Sundströms kompband tar en öl på söderhaket Kvarnen. Där serverar i vanliga fall Magnus Carlsson. Men just den här kvällen uppträder han tillsammans med några polare. De har döpt sig till Hillbilly Boys, och spelar mest för att ha något att göra. Efter spelningen inbjuds Magnus och Stefan Axelsen (bas) till gästspel med Stefan Sundström på musikklubben Studion och en ny musikalisk vision föds:

Vi ska skapa det band vi själva vill se och höra!

I början består repertoaren av lånade klassiker från Johnny Cash, The Righteous Brothers, Willie Nelson, Roy Orbison och Elvis Presley. De spelar på klubbar och ordnar fester tillsammans med discjockeys, men där de själva utgör huvudattraktionen. Ringarna sprider sig i musikvattnet och 1995 börjar Stefan och Magnus att göra låtar ihop. Och det är med dem alltihop tar fart.

Så här formulerade de sig inför debutplattan:

”41 år efter Elvis genombrott finns ett svindlande musikaliskt allmängods att förhålla sig till. I dag lever alla rockhistoriens ljud och färger simultant. Och om man följer musikspåret bakåt så finner man att allting är sammanlänkat enligt en outgrundlig logik.”

Weeping Willows är allvar. Nyktra, propra, lika prydliga som en gång The Shadows och Beatles. ”Vi behöver det förflutna”, skriver de, ”inte som ett program, men som en trampolin.”

Om Elvis är en trampolin, så är punken en annan. Punkmusiken uppstod som en reaktion på de åldrande popsnillenas maniska jakt på nyskapande perfektion. Beatles hade försvunnit in i studion tillsammans med hela symfoniorkestrar och borta i Kalifornien härskade Phil Spector, mannen som helgonförklarats när han gett popmusiken ett nytt sound.

Men i 70-talets källare var redan en motrörelse på väg. Unga grabbar med stora drömmar. De struntade i det perfekta. Alla kan! Slungade ut sin våldsamma energi på små rökiga klubbar där publiken inte kände behov av kornettstötar bakom elgitarrerna, struntade i ljudets förtätade rumskänsla. Grupper som Sex Pistols och The Clash stod för en energi ämnad att spränga topplocket på perfektionens förtryck.

– The Clash, säger Magnus, öppnade en ny dörr för mig. Där fanns reggae och massor av nya impulser.

På vattenfestivalen ska han värma upp kvinnorna inför Tom Jones: En känslofylld tårpil, varför inte?

– Vi ligger rätt nära varann med våra evergreens.

Fotnot: Mats Hedén och Stefan Axelsen är inte längre med i gruppen.