Plötsligt upphörde 40 års vänskap, inte på grund av osämja utan genom döden. Karin Thunberg förlorade sin förtrogna och trätosyster, sitt livsvittne. Nu vill hon undersöka sin egen reaktion och konstaterar: Att förlora en vän är att förlora en bit av sig själv.

Jag skrev en bok en gång, efter att jag fått bröstcancer. Det var het sommar och jag låg under ett äppelträd på Österlen och väntade på operation. Panikslagen först, övertygad om att jag skulle dö. Min son var bara 14 år och allt snurrade. Mammor ska inte dö ifrån sina barn, i alla fall inte innan barnen fått bukt med både liv och tonårsfinnar.

Jag överlevde, bevisligen. Men i väntan på operation hann jag formulera vad som är viktigt i livet. Förstå att det inte räcker med två ben, vi behöver tre. Då kan ett gå sönder, i kris eller något annat elände. Vi har ändå två kvar att stå stadigt på.