När vänskapen inte längre finns

Plötsligt upphörde 40 års vänskap, inte på grund av osämja utan genom döden. Karin Thunberg förlorade sin förtrogna och trätosyster, sitt livsvittne. Nu vill hon undersöka sin egen reaktion och konstaterar: Att förlora en vän är att förlora en bit av sig själv.

Jag skrev en bok en gång, efter att jag fått bröstcancer. Det var het sommar och jag låg under ett äppelträd på Österlen och väntade på operation. Panikslagen först, övertygad om att jag skulle dö. Min son var bara 14 år och allt snurrade. Mammor ska inte dö ifrån sina barn, i alla fall inte innan barnen fått bukt med både liv och tonårsfinnar.

Jag överlevde, bevisligen. Men i väntan på operation hann jag formulera vad som är viktigt i livet. Förstå att det inte räcker med två ben, vi behöver tre. Då kan ett gå sönder, i kris eller något annat elände. Vi har ändå två kvar att stå stadigt på.

Mina egna tre trygghetsben var lätta att formulera: det som hållit mig uppe i livet är kärlek, vänskap och arbete.

Vänskapen fick ett eget långt kapitel. Som rubrik satte jag ”Kärlekens lillasyster”, den som så ofta kommer i skymundan för den stora, ”riktiga” ­kärleken. När det ibland är tvärtom, att det är vänskapen som består medan kärleken förgår.

Kanske var det för att mitt första äktenskap blev så kort som vännerna trädde fram ur skuggan. Blev så tydliga, fick ta plats. Att tycka om många var en frihet, men också en trygghet. Det fanns alltid någon som hade tid att umgås, i nöd och lust.

Kärleken är skörare, mer sparsmakad.

Men åren förändrar också vänskapsband. Några människor blir extra viktiga för oss. För att vi är lika, för att vi delar intressen eller livssituationer? Jag vet inte. Det enda jag känner är saknaden efter den vän som inte längre finns.

Ibland minns jag inte ens vilken höst det var du dog. Som om tiden klövs i ett före och ett efter – och det där ”efter” inte går att greppa.

Ännu mindre begripa.

Vissa stunder har du ju bara rest bort ett slag, visst är det väl så? Nog kommer du snart att skicka ett sms och säga att du är på väg hem igen.

Andra perioder något annat, där icke-händelser staplas på varandra. Allt jag inte kan göra längre; ringa, titta förbi eller ta långpratarpromenader. Jag menar, du vet ju inte ens att jag blivit farmor. Hur har jag kunnat bli farmor utan att du var den första jag ringde för att jublande berätta den efterlängtade nyheten.

Inget går ihop, så mycket skaver.

Med dig ner i jorden försvann ju inte bara 40 år av vänskap genom skratt och tårar, salighetsstunder och helvetesdagar. Du var också mitt livsvittne, den som visste utan att jag behövde berätta från början. Eller ens förklara, reda ut.

Nu ska jag skriva om vänskapens väsen men jag famlar bland orden, går vilse i tankarna.

Kanske måste jag börja från början.

Som barn, det fanns inte så många jämnåriga på den skärgårdsö där jag växte upp. Gunvor, Kjell, Jan, Göran och … nej, jag minns inte fler på cykelavstånd. Så inte kan man väl säga att vi valde varandra som lekkamrater. Det var vi som fanns, vi som fick duga. Oavsett om det gällde att få ihop ett fotbollslag eller plocka blommor till midsommarkransarna.

Nu verkar förstås ”lika barn leka bäst” inte alltid stämma. Enligt barnpsykologen och forskaren Malin Bergström kan barn med olika personligheter också dras till varandra, just för att de är olika.

– Barndom är utveckling, den tid när vi bygger upp den erfarenhetsbank i hjärnan som vi ska ha nytta av resten av livet. Då behöver vi breda erfarenheter, att ha varit med om olika saker, med olika sorts barn. Innan vi så småningom vet vilka vi själva är, säger hon.

Är man liten och går i förskolan kan en trygghetskompis vara helt avgörande för att man ska traska dit varje morgon. Väl framme kan där finnas kompisar som drar i väg en på äventyr så det kittlar i magen av spänning.

Som ett frö nedstoppat i rätt mylla. Det är så en vänskap kan börja. Två små människor som sitter bredvid varandra och lägger pyttedjur i röda plasthinkar, eller vad de nu är upptagna med, kan verka helt oberoende och ointresserade av varandra.

I verkligheten har de koll.

– Det verkar som om barn har en speciell kanal till andra barn. Eftersom de står för något annat än vuxna. Att träffa någon som är lika liten som man själv, fast annorlunda, är magiskt, säger Malin Bergström.

Precis som för vuxna är barnvänskapen extra ­viktig när tillvaron svajar. Inte bara för att ha någon att luta sig mot. Tillsammans med en vän kan man också fly in i fantasin, bli det man akut behöver förvandlas till: häxa, dinosaurie eller kung.

Malin Bergström beklagar att lekens betydelse fortfarande är alltför outforskad. Något vet vi förstås:

– Ett barns hjärna, kropp och själ mår bra av att försjunka i ett lektillstånd tillsammans med en kompis.

En djup vänskap tar tid att bygga upp, oavsett om vi är små eller stora. Men från början, hävdar jag, krävs också något annat. Att vi ser varandra, dras till varandra, vill leka med varandra.

Det gäller i kärlek, men också i vänskap.

Detta som Astrid Lindgren skildrar så fint när Lönneberga-Emil möter borgmästarens lille Gottfrid på marknaden i Vimmerby:
”När två små gossar av precis samma skrot och korn träffas första gången, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon.”

Vår första kontakt blev något speciell. Då kände jag dig inte, visste inte att du levde i en ny relation – och föredrog klarspråk.

Hur som; du höll i ett kvinnoprojekt som jag ville anmäla mig till. Så jag ringde upp och din röst var glad, tills du snabbt avbröt: ”Hjälp, nu rann det ut sperma i min nya Malmstensfåtölj, kan du vänta lite.”

Aldrig att jag inlett ett samtal med detta problem. Så ja, vi var olika. På många sätt. Du var inte heller lika känslig som jag, inte lika grubblande och ältande. Det var en olikhet vi hyllade. Åtminstone jag …

Du kunde peka mot min skalle, stöna: ”Du med ditt stora huve. Problematisera inte så mycket.”

Samtidigt fanns allt vi delade: jobbmödor och intressen, engagemang och nyfikenhet. Alla resor vi gjorde tillsammans. Som den gången vi skulle skriva om incestoffer i New York och hamnade på ett gruppterapimöte för förövare. Eller den gången i London. Eller …

Att förlora en vän är att förlora en bit av sig själv.

Jag har man och andra nära vänner, men det som just du och jag delade kommer långsamt att suddas ut.

Som om det aldrig hade inträffat.

Jag minns en gång, det måste väl ha varit inför din separation – eller var det kanske min – som vi satt i din rosa soffa. Slitna och bekymrade. Det var så mycket med bråk och barn och framtidsoro. Säg att vi var 40, max. Men vi kände oss redan så gamla och luttrade. Du reste dig för att koka en kopp te. Kom tillbaka och sa att nu, jävlar, fick vi rycka upp oss. Fast du sa inte så. Du dängde tekopparna i ditt fina designbord, allt hos dig var från Svenskt tenn, och kommenderade: ”Nu paddlar vi vidare.”

Bilden du målade upp var tydlig. Att vi satt i en kanot, en tvåmans, på ett hav fyllt av grynnor. Men vi paddlade på, kryssade mellan farorna. Det gick, vi var ju två.

Jag minns den gången du skällde ut mig mitt på Slussen.

Efteråt räckte en svepande gest genom luften för att vi båda visste i stunder av nöd: Vi klarar det. Vi paddlar vidare.

Så mycket hände, genom åren. Också med vår vänskap. Vi gick in i nya kärleksrelationer som tog tid och engagemang. Familjeliv pågår varje dag – vänskap tillhör fritiden.

Periodvis borde vi haft mindre kontakt, men jag kan inte riktigt minnas att det verkligen var så. Jo, jag minns när du sprudlande berättade om resor du gjort med andra vänner och om middagar som du, men inte jag, varit bjuden på.

Stack det till var det övergående.

Det är möjligt att jag förhärligar det vi hade gemensamt. I så fall är det en lögn jag behöver – och tänker vårda. Därmed inte sagt att jag förträngt det som var mindre positivt. För det är klart att vi kunde bråka, vara sura på varandra. Vänskap är inte fri från konflikter, konstant trevliga är vi bara i relationer som vi kan ha – eller mista.

Träffas vi ofta orkar vi inte hålla fasader.

Jag minns den gången du skällde ut mig mitt på Slussen, skrek så högt att de som gick förbi skyndade på stegen. Rädda för att hamna mellan dessa rasande kvinnor. Tysta gick vi vidare. Bortåt Kungsträdgården sträckte du din hand mot mig. Det kanske såg ut som en tumvante – du hade alltid vackra vantar från Hemslöjden – men det var en livlina. Som jag högg direkt.

Sedan var det över.

När kärleksrelationer krisar finns terapeuter att tillgå. Vänskaps­trassel får mer sällan professionell hjälp. Jag har vänner som gjort slut med mig, utan att jag ens förstod varför. Andra har glidit i väg, bit för bit, som isflak på vårvintervatten.

Kvar blev jag ensam med alla frågor.

Ann-Marie Matthiessen, legitimerad psykoterapeut med lång erfarenhet, kan inte påminna sig att två vänner, någonsin, sökt hjälp för att reda ut en krissituation.

– Nej, faktiskt aldrig. Däremot kan man prata om vänner i enskild terapi. Om man till exempel söker hjälp i samband med en skilsmässa. Där finns en könsskillnad. Kvinnor har, rent generellt, flera nära vänner som de kan dela svåra saker med. Män har få. Nämner de någon, förutom sin partner, är det ofta en kvinna. Däremot kan de ha aktivitetskompisar, men då är fokus riktat mot det man gör tillsammans, inte mot varandra.

Finns det en risk att nedvärdera den manliga ­göra-saker-ihop-vänskapen, se den som ytligare än den kvinnliga prat-vänskapen? Två män som drar upp en båt eller hejar fram ett AIK-mål kan väl känna en djup gemenskap?

Absolut, säger Ann-Marie Matthiessen. Men den intimitet som vi normalt förknippar med vänskap kan bli svårare att uppnå.

– Den utgår från en nyfikenhet, att man vill veta något om den andre. Vänskap är också ­jämbördighet, att båda ges utrymme. Män verkar, rent ­generellt, vara dåliga på att fråga. Tänk dig en vanlig middag. Du sitter bredvid en man som talar om sig själv ­genom förrätt, varmrätt och dessert. Bortåt kaffet kan han, eventuellt, ställa någon fråga till dig.

På 1800-talet odlades ett homoerotiskt laddat umgänge i olika manliga kretsar.

Det kan vara en generationsfråga. Min egen teori är att det manliga pratandet fördjupades under detta årtusende i samband med introduktionen av kaffe latte på svenska kaféer. De höga glasen med kaffemjölk tog tid att dricka ur, under tiden lärde sig en generation män samtala med varandra.

Ska vi gå långt tillbaka i tiden var det just den manliga vänskapen som lyftes fram, förhärligades.

I min bokhylla hittar jag historikern Eva Österbergs bok Vänskap, en lång historia från vilken jag mest minns den fina konklusionen att vänskap är ”kärlekens ­vardag”. Nu påminns jag att under antiken var detta en ­relation som inte uteslöt erotisk gemenskap. Allra minst bland män.

Och så fortsatte det, genom århundradena. I romantikens salonger blomstrade den manliga vänskapen som en ömhetskultur och långt in på 1800-talet odlades ett homoerotiskt laddat umgänge i olika manliga kretsar. Ofta gömt bakom begreppet ­vänskap.

Först genom medelklassens framväxt fick ­relationen sitt eget revir, fri från den sexualitet som kom att förbehållas älskande par.

”Under 1800-talet förefaller ordet vän och vänskap alltmer reserveras för den ömsesidiga tillgivenheten mellan sällskapsvänner, barndomsvänner och yrkesvänner. Kärleken får sina egna ord och uttryck”, sammanfattar Eva Österberg.

”I nöden prövas vännen”, säger ordspråket.

Det är då, om inte tidigare, som våra verkliga vänner urskils. Några, som vi kanske tog för givna, kan försvinna. Andra, som vi minst anade, stiger fram med tid och näsdukar, blommor och middagsgrytor.

Men även i lust kan vänskap bli prövad.

Att stötta den som vacklar är en sak, att gratulera en vän till ett nytt jobb eller en ny kärlek – eller något annat som man själv så innerligt längtar efter – kan vara något helt annat. Betydligt svårare.

Ann-Marie Matthiessen påminner att det är svårt att tala om vänskap, rent generellt.

– Det finns så många olika sorter. Relationen mellan två vänner kan också förändras genom åren, man reglerar närhet och avstånd utifrån behov och situationer.

Om hon själv skulle definiera två vänskaps­grupper är det bekräftelsevännerna och ”ögonöppnarna”. Bekräftelsevännerna är de kärleksfulla och toleranta. Dem vi vet var vi har. ”Ögon­öppnarna” hjälper oss att vidga världen, att hitta nya hållpunkter och referensramar i perioder då vi söker ­förändring.

Men vänner är inget vi ”skaffar”, som en hund eller bil. Ann-Marie Matthiessen talar om dem som en ”ynnest”.

– Rent privat kan jag känna en rörande tacksamhet för de nära vänner jag har. Det finns en godhet i vänskap som inte bara är en lindring för själen. Den är också extremt hälsobefrämjande, rent fysiskt.

För dig hjälpte inte vänskap.

Din cancer accelererade så fort den sista sommaren.

I veckor har jag förgäves letat efter min almanacka från just 2016 för att se närmare på dagarna, veckorna. Tills jag inser att just det året hade jag ingen röd almanacka, som jag annars alltid köper. 2016 var den svart.

Att bläddra genom höstmånaderna är som att sätta sig på bussen till Nacka sjukhus. För att besöka dig.

Fredagen den 9 september – då har du 27 ­dagar kvar att leva – står det antecknat med blyerts ­”Monica. Dödsviktigt-kartan” och jag är tillbaka vid din säng. Du är så mager nu, har så ont. Så mycket är borta, också oroshavet som vi gemensamt lärde oss besegra.

Du driver ensam allt längre bort och även om jag fortfarande kan klappa din hand så ökar avståndet. Snart kommer jag att stå ensam kvar på stranden.

Det finns stunder när jag inte vet vad jag vågar tala om. Lite försiktigt kan jag fråga om du är rädd och du skakar på ditt kala huvud. Nej, inte rädd.

Plötsligt rätar du upp dig i sängen, tittar på mig med alldeles klar blick, måste få besked: ”Karin, du vet väl att jag ska dö?” Som om det plötsligt slagit dig att jag kanske inte förstått, att du måste förbereda mig.

Jag minns att jag nickade, jo, jag visste.

Jag minns att jag tänkte att jag inte fick gråta, det är inte den döendes ansvar att trösta de överlevande. Sedan brast det. Jag storgrät och snorade mot din hals och nog tror jag du grät också. Den enda gång jag kan minnas under hela din sjukdomstid.

Vi snöt oss till slut och du plockade fram blocket som alltid låg på ditt sängbord. Ritade en karta över Katarina kyrkogård, där du ville bli begravd. Satte ett kryss för platsen du föredrog och krävde mitt ­löfte att jag en dag skulle ligga där bredvid. Så vi kunde fortsätta prata på nätterna.

En sjuksyster kom in, du skulle väl ha någon av alla mediciner, men du motade ut henne. Sa att vi absolut inte fick störas.

– Detta förstår du, sa du till sjuksköterskan, är dödsviktigt.

Hon drog sig baklänges och du skrev, din handstil var fortfarande stadig, ”Dödsviktigt” längst upp på kartan.

Den jag sparat i pärmen för mina allra viktigaste papper.

En fredag i blek oktobersol blev du jordfäst i Katarina kyrka. Jag tror prästen sa en massa fina ord, jag hörde nästan ingenting. Men jag minns att man spelade My way innan bönen och överlåtelsen.

Det var fint.

Jag kom hit till slut, till din grav.

Jag är här alltför sällan.

Du finns på så många andra ställen, utom just under stenen med ditt namn.

Eller också är det för att jag vet att du finns just här som jag inte står ut med att gå hit.

Du kan vara sur för det, efter alla gånger vi sneddade över Katarina kyrkogård och du upprepade att människor måste ha en plats att gå till efter att vi är borta.

Nu vittnar färska blommor om att någon annan ändå varit här, alldeles nyligen. Någon annan som också saknar dig.

På sjukhuset fick du till slut sätta upp ett schema på väggen, där vi vänner fick skriva in våra besökstider så det inte blev för trångt runt din säng.

Svartsjukt kunde jag snegla på det där schemat; jaså hon eller hon hade redan bokat in sig den tid som jag hade tänkt.

Som om du var en tvättmaskin vi slogs om. Och en glädjens torktumlare.

Då på slutet … inte tumlade vi runt så mycket. Allt var stilla. Också orden, tankarna. Men vi kunde sträcka fram ett vattenglas. Påminna om något som en gång hänt. Mest för att du, med slutna ögonlock, bad om en historia.

Nu blundar jag mot solen som spränger fram, ­kommer på att jag nog aldrig berättat var du ­hamnade. Att det inte blev på den plats som du ritade på kartan. Den var redan upptagen. Och därför … jag måste få förklara …

Men vänta, nu hör jag din röst. Orden kommer alldeles tydligt:

– Människa, börja inte problematisera! Ge mig lite bra skvaller i stället.