När valsen klingar falskt

Att ta politiska felsteg kan få olika följder för de skyldiga. För vissa är det något som ständigt klibbar fast vid en. För andra något man bara borstar av sig. Hur kommer det sig?

När Wienerfilharmonikerna varje nyårsdag bjuder upp till vals i direktsänd tv svävar Adolf Hitlers ande ­under kristallkronorna. Bara en bråkdel av de 50 miljoner människor som unisont njuter av stärkta kragar och tåspetsskor, stråkar och pukor, ägnar en tanke åt förintelsen och Joseph Goebbels ­propagandamaskineri. ­Dyker däremot 90-talshiten The Sign med Ace of Base upp i radio tänker betydligt fler på popgruppens grundare Ulf Ekberg och hans ­kopplingar till vit makt-rörelsen. Han blir aldrig fri från sin historia.

Denna vår är det 30 år sedan tidningen Expressen avslöjade att den framgångsrika musikern Ulf Ekberg hade en bakgrund i rasistiska grupperingar. När han kraftfullt dementerade uppgifterna i ­P3-programmet Signal och sa sig inte ha några minnen av liknande umgänge kontaktade gamla bekanta radion för att komplettera hans hågkomster. ­Vittnesmålen var så förödande att Ekberg ­tvingades erkänna lögnen och bekräfta sin bakgrund som heilande tonåring. Han hänvisade till ungdomligt oförstånd, bedyrade sin ånger och fördömde all rasism.

Ända sedan göteborgsgruppen Ace of Base debuterade 1992 hade recensenter satt en ära i att formulera sig nedlåtande om både melodier och medlemmar. Nu försvann all möjlighet till långsam upprättelse. Ingen tycktes tro på Ekbergs ursäkter och även om bandet fortsatte göra internationella listhits och platinaplattorna lyste i kapp med kvartettens bländvita leenden bubblade skuldfrågan konstant under ytan. Vid varje intervju fick Ulf Ekberg göra avbön medan de andra medlemmarna stumt blev en del av hans skam. I den svenska ­Wikipedia-artikeln om Ekberg finns i skrivande stund ett längre stycke med rubriken ”Avståndstagande från tidigare åsikter”, där man kan läsa att han i ungdomen spelade i ett vit makt-band, var aktiv i tidiga SD och numera ”har uttryckt ovilja att åter diskutera saken”. Under hela sitt vuxna liv har han levt med konsekvenserna av sina handlingar i tonåren.

I skrivande stund nämns inte nazismen med en rad i Wikipedias svenska artikel Nyårskonserten från Wien och artikeln om själva Wienerfilharmonikerna beskriver det förflutna i mycket luddiga ordalag. ­Sanningen får man leta efter på annat håll.

Musikaliska nyårsfestligheter i Wien anordnades redan på 1800-talet, men den nuvarande inramningen skapades 1939 av nationalsocialisterna, med målet att stärka gemenskapen i tredje riket. Den sista december introducerades nyårskonserten som del av en välgörenhetskampanj. Melodierna från Gyllene salen i konserthuset Musikverein nådde hushållen via radioapparaterna, men för att dämpa den något ­högtravande stämningen lättades värdigheten upp av humoristiska inslag och folkligare stycken; en medveten strategi från en organisation som gärna spred sina budskap med hjälp av underhållning. 1941 flyttades konserten till nyårsdagen, där den slog rot. Under andra världskriget var nästan hälften av orkestermedlemmarna anslutna till nazistpartiet, somliga var även med i SS. Samtidigt försvann minst 13 kolleger med judiska rötter eller gemåler.

Att kamrater successivt fördes till koncentrationsläger verkade initialt inte bekymra Wienerfilharmonikerna. Men snart blev konserterna lidande, det krävs trots allt kompetenta musiker med en varierad uppsättning instrument för att framföra komplicerade klassiska verk, varför somliga ”halvjudiska” symfoniker tilläts stanna kvar. Beteendet upprepade sig när propagandaminister Goebbels upptäckte att familjen Strauss, vars kompositioner nyårsprogrammet kretsade kring, hade judiskt påbrå. ­Lösningen blev att även i detta ärende tysta ner det där med ursprung. Lite godtycke har ju aldrig hindrat ­antidemokrater.

Efter kriget kunde många medborgare som inte basunerat ut sina totalitära åsikter återvända till vardagen, varför idel gamla nazister fortsatte spela i Wienerfilharmonikerna. En av dem, trumpetaren Helmut Wobisch, lyckades ligga lågt i några år för att sedan anta rollen som orkesterns vd. De dokument som påminde om hans roll som spion för SS och Gestapo samt chef för Hitlerjugends blåssektion i Wien hamnade på villovägar. Detsamma gällde den hedersring som filharmonikerna 1942 skänkte hans vän Baldur von Schirach, direkt underställd Führern och drivande kraft bakom 65 000 deportationer. Vid krigsslutet avtjänade von Schirach två decennier i Spandau­fängelset för brott mot mänskligheten. När han släpptes 1966 hade hedersringen förkommit. I hemlighet tillverkades då en replika som tros ha överlämnats av Helmut Wobisch själv. Storyn hamnade aldrig på några förstasidor, eftersom ingen kände till den, och 1980 avled Wobisch med obefläckat rykte, postumt fick han gator uppkallade efter sig.

Först 2013 gav förintelseforskarnas ihärdiga arbete resultat och bomben briserade. I samband med 75-årsdagen av Tysklands annektering av ­Österrike rapporterade all världens medier ­chockat att Wienerfilharmonikernas arkiv öppnats och avslöjat hur nazisterna använt nyårskonserten som propaganda och att musiker med SS-koppling haft höga positioner långt in i modern tid. Nu skulle ­detaljerna fram i ljuset, Wobischgatorna byta namn och historien aldrig glömmas bort. Men kanske fick nyheten för lite utrymme under för kort tid för att sätta sig i det allmänna medvetandet, kanske var vi inte tillräckligt intresserade, för när jag nu kollar Google maps ligger både Helmut-Wobisch-Weg och Wobischstrasse kvar i området runt den österrikiska staden Villach. Om jag för vänner och bekanta nämner att Goebbels initierade nyårskonserten som ett PR-trick höjer de flesta förvånat på ögonbrynen. I årets utsändning från SVT nämndes i en passus före extranumret att det hela startade som en nazistisk stödkonsert, att Wienerfilharmonikerna länge ville glömma sitt solkiga förflutna men numera blivit transparenta, med öppna arkiv. That’s it. Det brukar räcka så.

Vem kommer undan sina synder? När och varför godtar vi offentlig avbön? Vem kan man lita på? Vad innebär det att dra en vals? Ulf Ekberg tog ­tillbaka lögnerna och bad om ursäkt, men han kommer att vara synonym med agerandet i tonåren under återstoden av sitt liv. Hans popgrupp kom aldrig riktigt in från kylan, de hade inget kreddigt nätverk som slöt upp när det blåste. Under bandets första turnéer uppträdde Ekberg med skottsäker väst. Ace of Base finns inte längre, men ­Wienerfilharmonikerna spelar vidare varje årsskifte, omgärdade av rosenprakt och publikens sympatier. Inte behöver vi ändra ­sändningsdag, utformning, krångla till det, de som begick illdåden lever inte längre och någon gång måste man dra ett streck över det som varit. Hallå, vi erkänner ju? Låt oss blicka framåt och njuta av våra violiner och krinoliner.

Det är svårt att vara utan sådant vi älskar lite för mycket, har ett behov av. Traditioner. Allt behöver inte resultera i bojkott, men kanske kan var och en av oss reflektera över var vi drar gränsen och vilka som tillhör vårt eget ”vi”. Hur mycket styr synen på fint och fult? Väljer vi bort något vi ändå aldrig hade valt? Stjärngitarristen Eric Clapton har inte sina rasistiska uttalanden klistrade vid sig som ett frimärke, trots att han under en konsert i Birmingham 1976 sa om invandrade personer: ”Vi borde skicka ut dem allihop. Håll England vitt!” Inte ens mord utlöser allmän utfrysning. Cancelkulturen har aldrig nått punkarna Sex Pistols, fastän basisten Sid Vicious troligen knivhögg sin flickvän till döds 1978. Inte heller vägrar vi spela 60-talshits producerade av Phil Spector, trots att han fälldes för att ha skjutit ihjäl en kvinna 2003. Det är skillnad på musik och musik. Lite godtycke har ju aldrig hindrat oss demokrater.