När Sverige skulle göra som Oppenheimer – skaffa en atombomb

Debatten om kärnvapen på svensk mark är inte ny. Hur nära var det egentligen att Sverige utvecklade en egen atombomb på 50-talet?

I och med Nato-medlemskapet kan Sverige bli amerikansk kärnvapenbas. Till skillnad från andra nordiska länder förbjuder inte Sverige nukleära stridsmedel, även om regeringen säger att ”det inte finns skäl att ha kärnvapen” på svenskt territorium ”i fredstid”. Luddigheten oroar kärnvapenmotståndarna – och de verkar i en mycket lång svensk tradition.

Striden för eller emot atombomber splittrade Sverige i konflikt, ilska och kvinnoförakt under 1950-talet.

Kärnvapenmotståndet vann till slut, även om segern kanske enbart var tillfällig? Inga säkerhetspolitiska självklarheter lever tryggt i vår tid.

Allting började under andra världskrigets slutminuter – den 16 juli 1945 kröntes det amerikanska så kallade Manhattan-projektet med framgång när USA provsprängde världshistoriens första atombomb i Alamogordo-öknen, New Mexico. Forskningsarbetet ledsagades av fysikern Robert Oppenheimer och hans vedermödor skildrades förra året i storfilmen Oppenheimer av regissören Christopher Nolan. Filmen bygger på boken American Prometheus av Kai Birds och Martin J. Sherwin, som nu utkommer på svenska (med titeln Oppenheimer).

Utan att det nämns på vita duken så spelade Sverige en viktig – men okänd – roll i Manhattan-projektet, via den danske vetenskapsmannen och Nobelpristagaren, professor Niels Bohr, centralgestalt i utformningen av den moderna atomteorin. Filmen understryker den avgörande relationen mellan Oppenheimer och hans store idol Niels Bohr, som smugglades från det tyskockuperade Danmark till USA för att delta i Manhattan-projektet under kodnamnet ”Uncle Nick”.

Men det var enbart tack vare Sverige som amerikanerna fick tillgång till Bohr och hans enorma expertis. Lördagen den 2 oktober 1943 fick Sveriges utrikesminister Christian Günther oväntat besök på UD – in på ministerns vackra tjänsterum i Arvfurstens palats klev den världsberömde Niels Bohr.

Den judiske Bohr hade tillsammans med cirka 8 000 andra danska judar flytt sitt hemland, undan Förintelsen, till säkerheten i Sverige i en enorm svensk räddningsoperation. Istället för att transporteras i en skramlande tågvagn till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau fann sig Niels Bohr istället samtala med Günther. En UD-tjänsteman antecknade i dagboken:

”Då jag väntade för att komma in till Günther i morse, satt nobelpristagaren Niels Bohr inne hos honom. Han lär ha judiskt blod och flydde med större delen av sin familj över till Sverige i förrgår natt. Han fick efter samtalet lov att släppas ut bakvägen för att inte kollidera med tyske ministern, som satt och väntade i stora mottagningsrummet.”

Via Storbritannien fördes Bohr till USA och en överlycklig Robert Oppenheimer. Det var i grevens tid eftersom Manhattan-projektet drog ut på tiden. Vid provsprängningen sommaren 1945 hade Nazityskland redan kapitulerat – enbart Japan fanns kvar som axelmakt.

Den 6 augusti 1945 fälldes atombomben ”Little Boy” över Hiroshima.

Den 9 augusti 1945 fälldes atombomben ”Fat Man” över Nagasaki.

Uppemot 80 000 människor avled i detonationerna. Det är okänt hur många som avled decennierna efteråt i cancer och andra följdsjukdomar.

Världen tolkade omedelbart atombomberna som en historisk händelse vilken sades ”revolutionera det mänskliga livet”. Ofta med religiösa förtecken. Det var Gud som skänkt denna mäktiga gåva till västerlandet, enligt Winston Churchill. Manhattan-projektets rapport till de allierade ledarna Stalin, Churchill och den amerikanske presidenten Truman beskrev upplevelsen av en exploderande atombomb:

”Then came the strong, sustained, awesome roar which warned of doomsday and made us feel that we puny things were blasphemous to dare to tamper with the forces reserved to the Almighty.”

I Sverige hade militärer redan tidigare diskuterat ”atomsprängningsvapen” och omedelbart efter Hiroshima-bomben grundades Försvarets forskningsanstalt (FOA). Till att börja med ansågs det nya vapnet vara en angelägenhet enbart för försvarsmakten. Mycket få moraliska, filosofiska eller politiska invändningar fördes fram i Sverige. Generellt var synen på atomernas krafter positiv, besjälad av framtidstro och bedårande naiv. Nu stundade outtömliga energiresurser, konstgjorda solar och atomdrivna bilar.

År 1946 presenterade FOA en ”preliminär rapport rörande atombombernas militära betydelse under de närmast följande åren”. Frågan var om kärnvapen innebar att de gamla konventionella styrkornas roll – framför allt armén och flottan – var överspelad? Armén slog ifrån sig tanken och föreslog att taktiska atomvapen kunde användas som eldunderstöd på slagfältet om de egna trupperna hukade ”i skyddsgropar” när svampmolnen bredde ut sig. År 1947 lade försvarsmakten fram utredningen ”Vårt framtida försvar – Överbefälhavarens förslag” samtidigt som AB Atomenergi grundades för att driva atomkraftens civila utveckling. I Sverige gick kärnvapenutvecklingen därefter hand i hand med kärnkraften.

Förhoppningarna om världsfred efter andra världskrigets slut grusades när kalla kriget utbröt med fienderna USA–Sovjetunionen i spetsen. År 1949 provsprängdes den första sovjetiska atombomben och därmed ansåg sig även svenskarna hotade av kärnvapen. Under 1950-talet utbröt den politiska debatten – skulle Sverige delta i den nukleära upprustningen?

Debatten krossade militärernas diskussionsmonopol och blev mot slutet av 1950-talet enorm och avgjordes inte förrän på 1960-talet. Sveriges politiker, ledarsidor och allmänhet splittrades i två bittra läger; för respektive emot atombomber. Skiljelinjerna gick rätt igenom partierna, särskilt socialdemokrater och liberaler var delade. Även inom den generellt sett atomvapenpositiva högern hördes oppositionella röster.

Om Sverige skaffade kärnvapen för att avskräcka – när skulle de användas?

År 1954 presenterade ÖB Nils Swedlund utredningen ”Alltjämt starkt försvar” som för första gången offentligt framförde myndighetsåsikten att den tungt rustade svenska neutraliteten (historiker kallar det efterkrigstida Sverige för en militärstat) måste ha egna kärnvapen. Men till ÖB:s förfäran var hans åsikt inte allmänt självklar. Civila kritiska röster började höras i debatten – även om de generellt till en början var tveksamma snarare än uttalade nejsägare.

En blytung röst var de regerande socialdemokraternas mäktige chefsideolog, den före detta finansministern Ernst Wigforss, som resonerade via logik. Om Sverige skaffade kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen från att anfalla – när skulle de användas? Om de användes vid ett konventionellt sovjetiskt anfall så vore det vanskligt av Sverige att starta ett kärnvapenkrig som riskerade förinta det egna folket. Om å andra sidan Sverige anfölls i samband med ett konventionellt storkrig mellan supermakterna fanns ingen svensk önskan att utlösa kärnvapenkriget. Wigforss skrev om vikten att hålla debatthuvudet kallt:

”Att utan fördomar väga argument i en fråga av denna art är en vansklig sak. De flesta söker nog varken för sej själva eller andra dölja hur starkt känslorna är med i spelet och påverkar den tyngd man tillmäter de förståndsmässiga argumenten.”

År 1958 ville ÖB ha skattepengar till kärnvapen (eller åtminstone kärnvapenforskning) men den socialdemokratiska regeringen under statsminister Tage Erlander föredrog att vänta med beslutet för att undvika ytterligare polarisering. Då grundades organisationen ”Aktionsgruppen mot svensk atombomb” under ledning av kulturkändisar som Per Anders Fogelström, Barbro Alving och Sara Lidman. Gruppen proklamerade att ett ”svenskt kärnvapenförsvar är militärt meningslöst, politiskt oförsvarligt och moraliskt förkastligt”.

Rörelsens pacifism gjorde dock att atomvapenförespråkare kunde avfärda aktivisterna som verklighetsfrämmande. Värre blev det med ja-sägarnas huvudfiende; det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Det började på ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen 1956 då kvinnoförbundets ordförande Inga Thorsson meddelade att hon tänkte bryta mot partiets officiella avvaktande strategi.

Kvinnoförbundet hade beslutat säga nej.

Thorsson fick en enig partistyrelse emot sig. ”Tage Erlander och en lång rad framstående partistyrelseledamöter uppmanade henne bestämt och ilsket att ändra ståndpunkt”, skriver historikern Gunnel Karlsson. Det hela slutade med att Thorsson lämnade lokalen, ett ilsket uppträdande som chockade de övriga – manliga – ledamöterna. Kärnvapen ansågs inte vara ”en kvinnofråga” och det förutsattes att kvinnoförbundet skulle ”följa karlarna”, som det sades i partistyrelsen. Men Inga Thorsson gav svar på tal:

”Om vi ville verka enbart manssamhället till behag skulle vi verkligen behöva byta skepnad snart sagt timme för timme som kameleonterna på lapptäcket. Nu är detta en gång för alla inte vår uppgift.”

Men kärnvapenlobbyn företräddes av mäktiga försvarsindustriella intressen och hade omfattande stöd i pressen, inte minst via Dagens Nyheters stridbare redaktör Herbert Tingsten. När svenskarnas atomvapenmotstånd kraftigt ökade fulvinklade DN opinionsundersökningarna och skrev att ”bortsett från kvinnorna” hade ja-sidan folklig majoritet.

Förespråkarnas strategi var att försöka framställa sina argument som opartiska fakta framförda av experter, till skillnad från det kvinnliga känslopjåsket. Exempelvis i antologin Svenska atomvapen? Fakta och problem, redigerad av socialdemokraten och före detta försvarsministern Per Edvin Sköld. Inga Thorsson svarade med antologin Nej! till svenskt atomvapen där hon noga rensade texterna från pacifistiska känsloargument. Exempelvis skrev Wigforss att ett svenskt nej till atomvapen måste kompletteras med ett fortsatt mycket starkt försvar. Det tog skruv till och med hos kärnvapenkåta militärer och ÖB ändrade småningom sin doktrin.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben

Atombombsproblemet för försvarsmakten var – visserligen outtalat – att man hellre åtnjöt enorma krigsresurser i form av arméförband, artilleri och häftiga jaktplan än några fåtaliga men svindyra kärnvapen. Nukleära stridsmedel riskerade att bli ”en gökunge” i försvarsbudgeten. När militärerna efterhand insåg detta ändrade de sig i atomvapenfrågan (inte minst när den kostsamma utvecklingen av stridsflygplanet Viggen blev aktuell). År 1962 meddelade ÖB att ”huvudvikten av våra försvarsansträngningar måste läggas vid att kunna avvärja en invasion med konventionella stridskrafter” och därefter ansågs atomvapenfrågan avgjord. Den kvinnliga aktivismen – vars åsikter tidigare hade hånats som feminint vimsiga – avgick med seger. Även om diskussionen i hemlighet fortsatte inom den socialdemokratiska politikens absoluta toppskikt som ville behålla svensk ”handlingsfrihet” ännu på 1970-talet. Men varför gick det som det gick?

Man kan fantisera om en enorm kärnvapenmissil, stående på Sergels torg mitt i Stockholm och försedd med texten ”To Leningrad with Love” i stora bokstäver. Men troligen betjänades neutraliteten – helt enligt åsikten hos 1950-talets atombombsskeptiker –bättre av den tungt rustade konventionella svenska försvarsmakten. Så avgjordes den stora atomvapendebatten i Sverige.

Det kan du tänka på om du läser biografin om Robert Oppenheimer och hans vänskap med den svenskräddade Niels Bohr. I väntan på eventuella Nato-kärnvapen i Sverige. Eller som undertiteln löd till Stanley Kubricks genialiska atombombskritiska film Doktor Strangelove från 1964:

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Läs fler artiklar av Henrik Arnstad:

Nu skrivs Sveriges krigshistoria om

Älskad och avskydd – 100 år med fascismen