Bladguld och dyrbara pigment behövs inte. Med en bra idé går det att göra konst av vad som helst: ett rostigt cykelstyre, gamla biljetter, en trasig hockeyklubba … Det visste Picasso, och det vet Éva Mag.

En torsdag i våras stod jag på betonggolvet i Bonniers konsthall och drog efter andan. Hade jag sett något liknande, i samma massiva omfattning, någon gång tidigare? Visst, när jag bilat genom landet eller cyklat genom stadens stökigare utkanter, men inte i rum efter rum i en tyst susande, klimatkontrollerad konstutställning.

Alltså: Rakt fram i den första stora salen vilade en enorm driva av det som min småländske far kallade bråte mot den långa vita väggen. Ett ditforslat virrvarr där en utriven vedspis samsades med mer eller mindre rostiga metalldelar med oklar funktion. Där dammiga sladdhärvor, ett rödgult tillknycklat plastdraperi och en trasig ölback av trä trängdes med mängder av andra objekt som de flesta av oss skulle baxat till närmaste återvinningscentral eller smusslat ner i hushållssoporna. I salens flanker ytterligare bråte: en hockeyklubba med kantbrustet blad, en ärgad minimotocross med punkterade däck – vems tvåtaktsvrålande barndom tillhörde den? Plaströr. Ett trasigt mörkrött piano som nog bara påstrukna spelevinkar på väg hem från krogen skulle få för sig att klinka på. Och som kasserad krona på verket: en väldig, väderbiten lik-kyl. ”Vi tror inte att den är använd”, informerade mig en av konsthallsmedarbetarna. Medan en annan, iförd labbrock och munskydd, stod vid en sorts reningsstation och med en skurborste i näven tvättade det som sannolikt var ett avsågat stycke ”kabelgömma” i plast.