När skräp blir konst

Bladguld och dyrbara pigment behövs inte. Med en bra idé går det att göra konst av vad som helst: ett rostigt cykelstyre, gamla biljetter, en trasig hockeyklubba … Det visste Picasso, och det vet Éva Mag.

En torsdag i våras stod jag på betonggolvet i Bonniers konsthall och drog efter andan. Hade jag sett något liknande, i samma massiva omfattning, någon gång tidigare? Visst, när jag bilat genom landet eller cyklat genom stadens stökigare utkanter, men inte i rum efter rum i en tyst susande, klimatkontrollerad konstutställning.

Alltså: Rakt fram i den första stora salen vilade en enorm driva av det som min småländske far kallade bråte mot den långa vita väggen. Ett ditforslat virrvarr där en utriven vedspis samsades med mer eller mindre rostiga metalldelar med oklar funktion. Där dammiga sladdhärvor, ett rödgult tillknycklat plastdraperi och en trasig ölback av trä trängdes med mängder av andra objekt som de flesta av oss skulle baxat till närmaste återvinningscentral eller smusslat ner i hushållssoporna. I salens flanker ytterligare bråte: en hockeyklubba med kantbrustet blad, en ärgad minimotocross med punkterade däck – vems tvåtaktsvrålande barndom tillhörde den? Plaströr. Ett trasigt mörkrött piano som nog bara påstrukna spelevinkar på väg hem från krogen skulle få för sig att klinka på. Och som kasserad krona på verket: en väldig, väderbiten lik-kyl. ”Vi tror inte att den är använd”, informerade mig en av konsthallsmedarbetarna. Medan en annan, iförd labbrock och munskydd, stod vid en sorts reningsstation och med en skurborste i näven tvättade det som sannolikt var ett avsågat stycke ”kabelgömma” i plast.

Vad var det som pågick? Vad handlade alltsammans om och vad var det för sorts märklig energi som de mer eller mindre dysfunktionella föremålen sände ut? Titeln på den kombinerade installationen och performanceverket var Det finns en plan för det här. Konstnären: den i Transsylvanien födda och i Sverige uppväxta Éva Mag. Stoffet till alltsammans kom från hennes pappas tomt och garage utanför Åkersberga. Och hennes originella skapelse ingår i själva verket i en omfattande och ständigt aktuell konsttradition. En genre som brutalt bokstavligt kallas skräpkonst. Där man helt enkelt skapar med sopor.

De första utövarna skulle kunna vara de holländska medeltidsmålarna, och deras intresse för det som vi i dag kallar matavfall. Deras vanitasmålningar, stilleben där det gärna också dök upp ett grinande kranium och surrande flugor, innehöll då och då ruttnande frukter som påminnelse om allas vårt skoningslösa åldrande och kommande död.

Men på allvar och med full kraft slog skräpkreativiteten igenom med modernismens kubister. Riktningens pionjärer – parhästarna Pablo Picasso och Georges Braque – experimenterade tillsammans från 1907 och sju år framåt. Ett av deras radikala grepp: att både avbilda och inkludera objets trouvés. Upphittade objekt, grejer funna och räddade från soptunnan och skrotupplaget. Klipp ur tidningar, använda biljetter. Träbitar som fick bilda formen av halvabstrakt grovhuggna instrument.

Eller varför inte en uttjänt cykelsadel som tillsammans med ett rostigt styre blixtsnabbt blev till ett tjurhuvud – ett trolleritrick som Picasso tog till 1942 och som fortfarande förbluffar i sin självklara rättframhet. Den ärgade ”tjurskallen” tjänar också som ett tacksamt pedagogiskt exempel för hela skräpkonstgenren: att det som andra sopar bort kan bli guld, och att det inte är materialet utan snilleblixtarna i konstnärens hjärna allt hänger på.

Collagetekniken som kubisterna använde kallas assemblage. Ett senare exempel är den amerikanska konstens åtminstone i Sverige mest kända verk, och själva det stumt bräkande signumet för Moderna museet i Stockholm. ”Geten” alltså, det vill säga den mediemixade skulpturen som egentligen heter Monogram. Konstnären själv, Robert Rauschenberg, kallade greppet för combines. Själva geten sägs han ha hittat i skylten till en second hand-butik för butiksmöbler. Verket innehåller också bland annat bitar av ruffiga träskyltar. Men viktigast i sammanhanget: ett gammaldags bildäck trätt kring getens mage. Inom skräpkonsten bildar nämligen bilvraket en egen plåtgnisslande gren. Dess okrönte kung: amerikanen John Chamberlain. Känd för sina märkligt magnifika skulpturer av hopknycklade delar från havererade fordon. Här finns också den svenske
målaren Ulf Wahlberg och hans ödsligt sorgsna bilvraksmålningar. I boken Skrotbilar förklarar han, intill en reproduktion av verket Ökenlandskap med bil från 1971, där ett ståtligt fenförsett åk säckat ihop för gott:

”Det kapsejsade bilvraket kan ses som en individ. Någon som inte orkat med teknikens vrålande tempo, utan sökt sig ut i den tysta öknen, där tiden inte längre räknas i sekunder och tiondelar utan där stillheten dominerar.”

Om många av de tidiga modernisternas verk i skräpgenren andas sorglös lekfullhet, så har det upphittade stoffet med tiden fått bära just ett sådant dystrare och ofta rent av apokalyptiskt budskap. Som i grupputställningen Earth Matters, visad på Artipelags konsthall våren 2015. Den lanserades som ”en väckarklocka för hur vi överkonsumerar vår jords resurser” och hade fokus på design, men flera av verken kunde lika gärna kallas skulpturer. Ett inslag jag särskilt minns var formgivaren Jurgen Lehls installation med dovt lysande lampor gjorda av strandskräp av plast. Färgglada skapelser översållade med allt från kammar till leksaker och med sladdar och kablar hängande som trådarna från väldiga maneter. Skrämmande i sin gestaltning av den ständigt pågående och förödande plastnedskräpningen av haven. Men också sällsamt vackra, och egendomligt peppande: det går att åtminstone göra något av eländet.

Geten hittade han i en second handbutik.

Sopor och skräp har egentligen bara funnits i sådär 150 år, läser jag i boken Materialens magi: Design för en skräpfri värld. Innan dess var återvinningen av det vi lämnar efter oss och återbruket av saker i det närmaste total. Bokens författare slår också fast att begreppet skräp alltid är relativt. Samt att det ”inte finns något i sig som man kan säga är skräp, utan att det alltid är beroende av situationen och platsen”.

Det är här som det blir dags att återvända till skrotupplaget på Bonniers konsthall. Installationens titel, Det finns en plan för det här, antyder ju att pappan som samlat på sig alltsammans faktiskt gjort det med en tanke om prylarnas framtida användning, även om många av sakerna var bortom all räddning. Och visst har tidigare samlarmaniskt stämplade begrepp som ”bra att ha” eller ”det där går att fixa”, fått en helt annan klang i vår alltmer ekomedvetna samtid?

Man skulle rent av kunna kalla konstnären Éva Mags tilltag för riktig recycling-konst. Det visade sig nämligen att det var ett långsamt sorteringsarbete som pågick i hennes verk, utfört av konsthallsmedarbetarna och då och då av henne själv. Ett arbete som gick ut på att förbereda prylarna för återvinning eller återbruk. Men också att ställa samman saker som liksom funkade ihop och därmed på klassiskt skräpkonstvis kunde bilda skulpturer som blev verk i sig. Ett slags tredimensionella stilleben som gradvis växte fram, och även korresponderade med de stora lerfigurerna som ingick i verket.

Men ändå: varifrån kommer skräpkonstens laddning i ett verk som detta? Kanske från att skavankerna i de utställda prylarna kan minna om vår egen eventuella trasighet, bokstavligt eller metaforiskt. Men också från något annat, tror jag. Konstnären själv säger så här i informationsmaterialet:

”Jag ser de sammanlagda föremålen som ett uttryck för mängden av nedlagd tid. I alla dessa föremål kan jag se århundraden av kunskap, innovation, industri, konsumtion, men framför allt människans fysiska arbete. Ett pågående och evigt arbete.”

Det är av detta slit den dödsdömt trasiga julljusstaken strålar! Melankoli och proletär energi. Allvarliga saker. Men man får inte heller glömma humorn, när det handlar om skräpkonst. Det finns en del komiska historier om städare på museer som råkat städa bort skräp som tillhört ett verk. Men dråpligheten kan också komma från annat håll.

Innan jag lämnade årets hittills mest drabbande utställning fick jag berättat för mig att Éva Mags pappa, som får man förmoda njutit en del av att få det finare kring sig därhemma, satt igång med ett bygge på sin uppstädade tomt och därför var i starkt behov av sina säckar med porslinskross och några vinkeljärn. Men plötsligt insett: ”F-n också, de är ju på Bonniers konsthall!”