När musiken vinner över kriget

Plötsligt upphörde skottlossningen och soldater som nyss skjutit på varandra stämde upp i gemensam sång. Musik kanske inte kan skapa fred, men åtminstone eldupphör, påminner vår musikkrönikör Johan Norberg.

Kan musik skapa fred? Det finns ett berömt svenskt försök, det nu så legendariska körsångsinitiativet från Birgit FriggeboFotnot: StängUnder en debatt om rasism och främlingsfientlighet i Rinkeby den 5 februari 1992 föreslog dåvarande kulturministern Birgit Friggebo att man skulle sjunga We Shall Overcome för att lugna den upprörda stämningen. Effekten blev den motsatta.. Det lyckades inte men ingen skugga ska falla över Birgit. Bättre hoppfullt naiv än cyniker tycker jag.

Men vi önskar naturligtvis att musik skulle kunna påverka utgången av en konflikt. Låtar som Pete Seegers Where Have All the Flowers Gone, Bob Dylans Blowin’ in the Wind och What’s Going On, Marvin Gayes soulklassiker, kom att få stor betydelse för det framväxande motståndet mot USA:s krigföring, men om de förkortade striderna är tveksamt.

Historiskt finns det bara ett dokumenterat exempel när musik åstadkom, om inte fred, så i alla fall ett eldupphör. Det finns många vittnesmål om vad som hände julafton 1914, på västfronten under första världskriget. Ett av dem kom från Graham Williams som hade vakttjänst i Armentières vid franska gränsen. Han beskrev hur soldaterna började sjunga, från varsin sida nergrävda i skyttegravar:

Kort därefter svartlistades de.

”Först sjöng tyskarna en av deras julsånger, och sedan sjöng vi en av våra, och när vi tog upp ‘O Come, All Ye Faithful’ föll tyskarna omedelbart in och sjöng den latinska texten Adeste Fideles. Och jag tänkte, detta är ju helt enastående – två nationer som sjunger samma julsång mitt i ett krig”. Nästa morgon kom soldater upp ur sina skyttegravar, sa god jul och bytte cigaretter, mat och andra mindre gåvor. Detta korta spontant uppkomna eldupphör gjorde det också möjligt att begrava de döda soldater som låg i ingenmansland mellan de stridande. Nästa dag började man skjuta igen. Uppgifterna varierar lite men att det var ett icke beordrat vapenstillestånd på julafton 1914, som framkallades av julsånger, går igen i alla vittnesmål. Längre än så kanske det inte är möjligt att komma med musik som fredsverktyg, men det visar på en framkomlig väg; att människor upptäcker sina likheter över nationsgränser. Om man gillar samma låtar är man mindre benägen att skjuta på varandra.

Även under andra världskriget fanns musiken som gemensam nämnare, framför allt sången Lili Marleen från de tyska radiosändningarna som kunde höras även av de allierade styrkorna och blev oerhört populär på båda sidor i kriget. Orkestrar kan också vara en förebyggare, när folk av olika nationaliteter regelbundet ses och spelar. Det här upptäckte redan Hitlertysklands propagandaminister Joseph Goebbels, som var enormt irriterad över att Wilhelm Furtwängler inte ville dirigera i de ockuperade länderna. Den berömde dirigenten deklarerade i ett brev: ”Jag har ingen önskan att följa stridsvagnar till länder som tidigare bjudit in mig som gäst”. Men Goebbels behövde den kulturella fasad som Furtwängler kunde ge, och tyckte det var värt problemet att han inte ställde upp. (Vid denazifieringsprocesser efter kriget friades han från anklagelser om att ha aktivt stött nazismen.)

Ett vackert exempel på ett försök att mildra den eviga konflikten i mellanöstern är West-Eastern Divan Orchestra. En symfoniorkester med lika stora delar israeliska och arabiska musiker som grundades 1999. Den bildades av Daniel Barenboim, Edward Said och Bernd Kauffmann och har turnerat världen runt som ett fredsbefrämjande projekt. Hur det har påverkat freden vet jag inte, men det är ett fantastiskt sätt att hålla drömmen vid liv. En av de viktigaste lögnerna som krävs för att starta och driva ett krig, är att de andra ”inte är som oss”, men det blir ju svårt att tro för de violinister från Iran, Palestina och Israel som spelar varsin stämma i Beethovens 7:e symfoni. Eller 1914, när vallgravarnas soldater hörde att fiendesidan sjöng samma julsånger.

För den som vill kritisera ett krig är tajmingen avgörande, och riskerna enorma. Den 10 mars 2003, några dagar innan invasionen av Irak, uppträdde den amerikanska gruppen Dixie Chicks i London. Sångerskan Natalie Maines sa från scenen att de var emot kriget i Irak och att de skämdes över att president Bush kom från Texas. De var då en av de mest populära countrygrupperna i USA och den bäst säljande kvinnliga gruppen någonsin. Kort därefter svartlistades de från tusentals amerikanska radiostationer, deras skivförsäljning rasade och sponsorer drog sig ur. De fortsatte men deras karriär skulle aldrig återhämta sig.

Då var det betydligt mindre riskfyllt för dem som på 1960-talet sjöng Where Have All the Flowers Gone, Pete Seegers sång som blev omåttligt populär i en mängd olika versioner, från Kingston Trio till Vera Lynn och Lasse Lönndahl, och även om inte alla schlagersångare upplevde sig som en del av en proteströrelse, så fanns texten där, och budskapet bars vidare. Blowin’ in the Wind av Bob Dylan kom ungefär samtidigt och båda sångerna blev standardrepertoar i den nya proteströrelsen ”ungdomar med akustisk gitarr”, som spred sig över världen.

Ett annat exempel på antikrigsmusik är What’s Going On från 1971 som skulle bli soulsångaren Marvin Gayes stora genombrott. Låten inleds med raderna: “Mother, mother, there’s too many of you crying/ Brother, brother, brother, there’s far too many of you dying.” Grundaren av skivbolaget Motown, Berry Gordy, ville absolut inte att hans artister skulle vara politiska aktivister eller att bolaget skulle ta politisk ställning, men albumet blev deras mest säljande någonsin, så han ändrade sin ståndpunkt, så att säga. Att Marvin Gaye fick en sådan enorm framgång med What’s Going On, ska inte bara tillskrivas människors längtan efter fred. Det berodde också på att det fanns ett enormt sug efter musik som kunde ha ett politiskt budskap, men ändå vara sexigt, och gå att dansa till.

En av de mest briljanta idéer som någonsin kläckts, är projektet Lullabies from the Axis of Evil; ett album med vaggsånger från bland annat Iran, Irak och Nordkorea, sjungna av kvinnor från dessa länder, med gästartister som Eva Dahlgren och Nina Hagen. Den norske skivproducenten Erik Hillestad fick idén när han hörde George W Bush i ett tal använda uttrycket ”Axis of evil” (Ondskans axelmakter) om ett antal länder som ansågs vara ett hot mot USA. Skivan kom ut 2004 på skivbolaget Kirkelig kulturverkstad vars amerikanska distributör Valley Entertainment blev svartlistad av Bush-administrationen.

En undanskymd pärla i Evert Taubes produktion är Målaren och Maria-Pia. Den handlar om ”Målaren” som kommer till byn han besökte en gång och återser en kvinna som berättar att hennes man och alla sönerna stupat i det italienska kriget i Abessinien. Den sätter fingret på något vissa krigsromantiker i dessa dagar glömmer, att när någon stupat, finns det ingen väg tillbaka. Sångens sista två verser lyder:

”Så var det bara Nino kvar Mitt barn, min enda tröst
Som jag, señor, när ni var här bar ännu vid mitt bröst
Han var så stor, han var så stolt han gick till Santander
Det står i tidningen i dag att han har stupat där

Kom, låt mig ta er i min famn Ni bar mitt barn en gång
Han sprattlade och log mot er Han älskade er sång
Och herregud i himmelen Jag är så trött och tom
Jag har ej flera barn att ge åt kejsardömet Rom.”

Mikael Wiehes låt Fred (till Melanie) är inte en antikrigssång, och första versen ställer frågan:
Ӏr det verkligen fred vi vill ha?
Till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det?
Att det värsta av allt är krig.”

Den har spelats in, förutom av Hoola Bandoola band, även i enormt suggestiva versioner av Thåström och Laleh, och har en frågeställning som tvingar lyssnaren att fundera. Jag tänker åter på modern, som Evert Taube sjunger om. Att förlora sitt barn – kanske som stridande soldat – det är det värsta av allt. Vad kan man tänka sig att stå ut med för att få återse sitt barn i livet? Tortyr, förtryck, fattigdom och alla livets plågor i en totalitär diktatur? Vad som helst, bara ens barn får leva. Vad som helst. Så skulle nog alla föräldrar svara. Så jag skulle nog säga att det är fred vi vill ha, till varje tänkbart pris.
Men det hade inte blivit en lika bra låt.