När Lars Kepler klev ut ur mörkret

Det gick ett skalv genom Litteratursverige när det avslöjades att det var två ­seriösa författare som låg ­bakom pseudonymen Lars Kepler och succédeckaren Hypnotisören. Själva tog ­Alexander och Alexandra ­Coelho Ahndoril uppståndelsen med ro. 2010 träffade Vi dem för att tala om arbetet som rus och skrivandet som ett slags våld.

Ur Vi #1 2010.

Det är först efteråt som jag inser varför paret Ahndorils lägenhet är så bekant, trots att jag aldrig tidigare varit där. Fyra ljusa och smakfullt möblerade rum från förra sekelskiftet … köket där … vardagrummet där … entrén in i hallen… det är ju så huvudpersonen i deras deckardebut bor!

Alexander Ahndoril bekräftar:

– Den lägenheten är en fantasins version av vår, inte samma, men mycket nära.

Han är oväntat försynt för att vara en av det gångna decenniets mest kontroversiella författare. Det är svårt att se att han, som lite trevande försöker få den nya rymdskeppsliknande espressomaskinen att samarbeta, är den som fick Ingmar Bergman att stå rak som en käpp av ilska i tre dygn.

Inte heller Alexandra Coelho Ahndoril känns som någon vidare förklaring till våldet och skräcken som genomsyrar årets mest uppmärksammade deckare, som de skrivit under pseudonymen Lars Kepler.

Tvärtom, de är båda precis så lågmält sympatiska som det sagts mig, där vi sitter i vardagsrummet. Väggen bakom soffan täcks av en stor abstrakt oljemålning signerad Thomas Magnusson, de tre små döttrarnas saker är undanplockade från trägolven.

Vi har nyss tittat in i arbetsrummet där deras böcker blir till. Det är litet. Ena skrivbordet (Alexandras) vid fönstret, det andra mot väggen (Alexanders). Stolarna så tätt att de rör vid varandra. Att de förr eller senare skulle skriva något tillsammans tycks nästan oundvikligt när man ser arbetsplatsen.

– Vi har faktiskt länge pratat om att skriva något ihop, eftersom vi kommit på att vi kan göra saker tillsammans. Vi har renoverat vårt sommarhus tillsammans. Vi lagar alltid mat tillsammans. Vi har ett jämlikt förhållande hemma. Men skriva har inte gått. Vi har försökt skriva en barnbok, dramatik, men då har vi hamnat i konflikter, säger Alexandra.

Han försökte övertala mig att skriva i stället för att spela teater.

Men vi väntar lite med deras gemensamma skrivande. Det har publicerats så många spaltkilometer om Lars Kepler det gångna året att deras vanliga författarskap nästan kommit i skymundan. För även om Hypnotisören varit en makalös framgång, såld till över 30 länder och på gång att bli film, så är den undantaget från vad de benämner just så – det vanliga skrivandet. Alexander debuterade redan för 20 år sedan, Alexandra 2003. Att hon ens började skriva kan i någon mån skyllas på Alexander. För 17 år sedan flyttade hon till Stockholm från Helsingborg, för att börja på Teaterhögskolan. Men hon hann bara vara i huvudstaden tre dagar innan hon träffade Alexander på en fest.

– Han försökte övertala mig att skriva i stället för att spela teater, minns hon.

Och sedan dess har de varit ett par. Alexandra började läsa litteraturhistoria som utmynnade i en ännu inte helt färdig doktorsavhandling om den portugisiske författaren Fernando Pessoa. Alexander har förutom nio romaner även skrivit en handfull pjäser – delvis inspirerad av skådespelerskan Alexandra. Deras möte innebar också slutet på ett för Alexander destruktivt och kringflackande liv. Han hade gift sig som 18-åring (med författaren Christine Falkenland), försörjt sig på vägbyggen och städjobb. Under en period gav han bort allt han ägde, försökte resa till Sudan men hamnade i New York. En tillvaro som känns mycket avlägsen nu när vi sitter i soffan och Alexander bjuder på hembakade bullar.

I höstas kom Alexandras tredje roman Mäster och några veckor senare Alexanders Diplomaten. Båda fick ett mycket fint mottagande.

Lustigt nog tycks även deras romaner ha närmat sig varandra, eftersom de båda diktar fritt kring verkliga personer. Alexandra har skrivit om Tycho Brahe, Heliga Birgitta och nu senast om August Palm. Alexander har tagit sig an Ingmar Bergman och Hans Blix, även om den senare inte namnges i Diplomaten.

En tillfällighet, menar de. För trots att de bara behöver vrida på huvudet för att se vad den andre skriver så läser de inte varandras manus förrän de är i princip klara. Och även om det finns likheter i motiven till att använda verkliga biografier så sammanfaller de inte.

– Jag tycker ju att jag har ett marxistiskt-feministiskt förhållande till historien, säger Alexandra och fortsätter:

– Jag vill gärna torpedera en historieskrivning och inte ha de här solisterna utan snarare visa dem som är omkring, framför allt kvinnorna och barnen som inte får plats i de andra berättelserna. För mig är det ett slags revolutionärt handlande. Jag är pacifist, så jag skulle aldrig vilja utöva våld mot någon, så revolutionen får bli att i stället försöka ta fram de här andra, bakom monumenten.

Mäster, där den socialdemokratiske agitatorn August Palm är huvudperson, handlar därför om barnauktionerna. Ännu en bit in på 1900-talet utauktionerades barn av fattigvården, till dem som ville ha minst betalt för att försörja dem.

– Det var motsatsen till socialismen. Människorna blev just varor och gratis arbetskraft. Man höll liv i fattigdomen eftersom det var så bra att få just de här barnen som kunde jobba.

Alexandras tre böcker utgör en tematisk trilogi, fördelade på vetenskap, religion och politik. Projektet inleddes med Stjärneborg, för vilken hon fick Katapultpriset.

– Jag tittade i en biografi över Tycho Brahe, som skrevs tio år efter hans död. I den fanns en halv rad om Tycho Brahes kvinna och deras barn och den halva raden var jätteaggressiv mot henne. Det var då jag bestämde mig för att skriva om Kirsten, som han, även om de inte var gifta, levde tillsammans med hela sitt vuxna liv och som begrovs i hans kista. Det var så orättvist. Jag blev så provocerad och tyckte att jag fick syn på historieskrivningen som ett slags borgerlig strategi. Där vi blir bestulna på en annan historieskrivning.

Även för Alexander handlar det om att försöka skriva en annan historia än den vedertagna.

– Var och en måste ha en uppfattning om till exempel Förintelsen och den kommer att bestå av faktatexter man har läst, föreställningar man har sett, sådant man har talat om och givetvis även litterära texter man har läst. I slutändan kan man aldrig säga att just den här källan är den absoluta sanningen, utan sanningar kan man bara skapa inom sig själv. Och man ansvarar för sin egen sanning, för att inte blunda för Förintelsen och för den historieskrivning man för vidare.

Men Alexander, som valt att skriva om människor som ännu lever, vill med sina romaner utforska var gränsen mellan fakta och fiktion löper. I Diplomaten, där huvudpersonen alltså i all väsentlighet är Hans Blix, är barndomen helt uppdiktad medan förspelet till kriget i Irak bygger på FN-protokoll.

– Även om Diplomaten är påhittad tror jag att man kan förstå långt mer om orsaken till Irakkriget och den diplomatiska processen om man läser den, än om man läser Hans Blix egen bok Avväpna Irak. Men huvudprojektet var att försöka vända lite på ett gängse freudianskt tänkande, där man tittar på en faktisk barndom för att förstå varför någon hamnade där han gjorde. Jag såg på handlandet, vad som hände, och lät det skapa en barndom. Det tycker jag i sig är ett intressant experiment, som jag inte vet om det har gjorts tidigare.

Precis som Alexandra antyder när hon kallar sina romaner för revolutionära handlingar så innebär skrivande ett slags våld. Utan något ömsesidigt samtycke benämner skribenten världen, formulerar förloppen. Romanvärlden är ju författarens egen värld, där hon eller han är oinskränkt diktator. Att i den inlemma faktiska människor – levande eller döda – kan därför ses som ett övergrepp, där deras möjligheter att försvara sig är synnerligen begränsade. Ingmar Bergman blev som sagt fly förbannad. Hans Blix nöjde sig, klädsamt diplomatiskt, med att säga att verkligheten var mer spännande än romanen.

Alexander har tidigare liknat det vid sina döttrars ritande. Hur de ritat en bild, vänt på den, hållit den mot fönstret så att bilden lyser igenom och därefter fyllt i strecken på baksidan med en ny färg. Det är, enligt flickorna, bildens dröm. Ungefär så menar Alexander att han också gör, att han gestaltar sin dröm om exempelvis Ingmar Bergman.

Samtidigt har få offentliga personer iscensatt sitt liv och själv använt det i sin konst som Ingmar Bergman. Och var går då gränsen för det privata när delar av privatlivet redan lyfts ut i det offentliga? Kan vi verkligen ha ensamrätt till vår egen historia, när vi lever integrerade bland andra människor?

– Jag har valt personer som man i första hand i Sverige har en massa föreställningar om. Jag tyckte att det var intressant att skriva text som förhåller sig till en föreställning. Det finns ett spänningsfält som man kan använda där. All konst inplacerar sig ju i olika spänningsfält. Även om man inte väljer riktiga personer kan det vara en moralisk konflikt, om rätt och fel. Jag använder i det här fallet föreställningen om Ingmar Bergman. Det är ett skäl till att använda sig av en känd person.

Men har man rätt att använda en annan människas livsberättelse på det här sättet?

– Alla människor talar om levande människor och alla författare skriver om levande människor på olika nivåer. Man berättar om sig själv, om sina barn, föräldrar och vänner, men byter kanske ut namnen. Det går givetvis att diskutera vad som är mest rakryggat, att nämna personer vid namn eller inte, men jag tror inte att någon har rätt att göra anspråk på sanningen och kräva tystnad från alla andra. Min fiktion om Ingmar Bergman innehåller biografiska sanningar som de biografiska böckerna missat för att de bara godtagit Ingmars fiktiva sanning om sig själv. Jag skriver om levande människor med nyfikenhet och kärlek, men jag letar också efter sanningar som inte är helt bekväma.

Alexandra bryter in:

– Bildkonsten skulle aldrig behöva försvara sig på det här sättet, eftersom den redan sedan 1900-talets början har överskridit gränser och blandat sig. Jag tycker att det är rätt intressant när moderna författare försöker omtolka historien om vår samtid.

Alexandras trilogi är avslutad, Alexander har en bok kvar i sin. Varför trilogier båda två?

– Det är ett sätt att sätta stopp för det hela. Det räcker med tre böcker och då vet jag det, säger Alexander.

Din trilogi ska handla om tre samtida svenska män. Kan du säga något om den sista delen?

– Nej, jag pratar inte om den. Jag är inte så säker på den.

– Det är en fruktansvärd sida av skrivandet, hur lätt det är att döda en text genom att prata sönder den. Att se sitt manus dö i händerna, säger Alexandra.

Alexander nickar:

– Jag har ett jättebra manus på ungefär hundra sidor som jag aldrig kommer att plocka upp igen. Det bara slocknade. Jag kan titta på det och se att det är en jättebra text, men det finns ingen kraft i mig som säger att jag ska jobba vidare på det. Men allt behöver ju inte publiceras. Skrivandet finns ju utan att det publiceras.

Alexandra berättar att hon har ett nästan färdigt manus, som även det berör en verklig person.

– Jag skrev det väldigt fort, när jag höll på med det sista i Mäster.

Alexander ser lite frågande ut:

– Nu vet jag inte riktigt vilket du syftar på.

– Nej, det vet du inte. Vi har aldrig pratat om det. Kepler kom emellan.

Och om vi då ska ta det här med Lars Kepler. Pseudonymen som massmedierna blev som besatta av att spräcka i somras. Vilket de slutligen gjorde, en sen kväll i augusti när en reporter från Aftonbladet med ficklampan i högsta hugg knackade på paret Ahndorils sommarnöje.

Hur fick ni för er att skriva en deckare?

– Vi blev klara med våra egna romaner samtidigt och när ett arbete är avslutat inträder ett slags depression, säger Alexandra och Alexander fyller i:

– Det blir värre och värre när jag avslutar en roman. Jag vill fortsätta att umgås med personerna och de textrum som man tycker om att vara i. Plötsligt ska man acceptera att det är färdigt. Jag brukar skriva konstiga pjäser i det där tomrummet som uppstår. Till exempel skrev jag en pjäs som hette Glas i regn, där varje replik var en halvering av den förra. Den första var på 8 000 ord, den sista på ett. (Vilket kan jämföras med den här artikeln som är på 3 500 ord. /Red.)

I det gemensamma tomrummet föddes idén att göra något tillsammans, något väsentligt annorlunda. En spänningsroman. De enades om att den inte skulle vara finlitterär, utan en klassisk deckare. Inspirationen hämtade de från filmens värld.

– Vi ser film varje dag. Vi har gått från att vara riktiga cineaster till att bli mycket bredare, förklarar Alexandra.

– Vi måste se något varje dag och då får man ta vad som kommer. Men vi tänkte att vi kanske hade lärt oss något om hur man bygger intriger, småler Alexander.

Hypnotisören har också i det närmaste filmiska kvaliteter. Och deras lek med genren visade sig snart vara ovanligt fruktbar. De beskriver arbetet som ett slags rus. Samarbetet möjliggjorde ett mycket högre tempo. Om den ene hade svårt med en passage var det bara att skicka över dokumentet till den andre och i stället fortsätta någon annanstans i berättelsen.

Några kommersiella baktankar säger de sig inte ha haft.

– Nej, det är så få deckare som drar in stålar, säger Alexandra.

– Man kan inte ha den ingången. Det funkar inte. Det har ju dessutom gått så bra för våra vanliga böcker. Att börja om med ett nytt namn är ju ingenting man kan tro att man ska tjäna pengar på.

Vilket osökt för oss in på själva namnet, Lars Kepler. Varifrån kommer det?

– Kepler hittade jag på. Det har en fin klang och är passande eftersom Johannes Kepler tog Brahes observationer och ganska enkelt löste problemet. Alexandra hittade på Lars, som en liten hyllning till Stieg Larsson. Han har varit så betydelsefull för svensk kriminallitteratur. Och han tilltalar oss. Han är så vild, har så stora intriger. Det händer hysteriskt mycket, säger Alexander.

Men varför en pseudonym?

– Det gick att jobba tillsammans när det fanns en pseudonym, säger Alexandra. Man suggereras till en viss klang.

Enligt dem fanns det ingen spekulation i att använda sig av en pseudonym, mer än att de ville ha en förutsättningslös läsning av manuset när det skickades in. Avsikten var att förbli okända. Men när den mass­mediala karusellen började snurra på högvarv ville de åtminstone vänta med avslöjandet till efter Mäster och Diplomaten hade utkommit. Inte heller det lyckades.

– Det är så konstigt att man var så arga. Kanske berodde det på utlandsförsäljningen, att ett stort förlag låg bakom, det upplevdes väl som en konspiration. Men vi var också på landet hela sommaren med dålig uppkoppling, så vi fattade inte att det blev en sådan grej i media. Men det är som att det vore ett brott att skriva under pseudonym, säger Alexandra.

– I efterhand är det ganska skönt. Vi hade inte ens berättat för barnen, för vi ville inte att de skulle behöva ljuga. Förlaget tyckte också att det var jobbigt, säger Alexander och tillägger att det inte heller var enkelt att göra research bland poliser och läkare när man ska vara hemlig.

Men Alexandra, det här med deckare? I en intervju i Vi 2006 sa du att du inte klarade av att läsa deckare, eftersom det var så klaustrofobiskt och du alltid visste vad som skulle hända?

– Det uttalandet gjorde jag när jag suttit fyra år i Kulturrådets grupp för litteraturstöd. Vi läste även alla deckare som gavs ut i Sverige, och det skrivs extremt många. Det var en stor mental trötthet, eftersom vi läste 30 böcker i månaden, som vi sedan skulle skriva utlåtande om. Jag var så trött på deckarstrukturen, där nya personer ska introduceras i varje kapitel, där man vet vem som har begått brottet men man måste ändå följa någon som är långsammare än man själv. Det här var innan Stieg Larsson. Han förde in det oväntade i genren. En nytändning. Men det är först nu, tre år senare, som jag börjat kunna läsa böcker för min egen skull igen.

Hur Aftonbladet kom dem på spåren, vet det inte. Att avslöja Lars Kepler utifrån själva texten är nämligen inte det lättaste. Såväl Alexandras som Alexanders egna böcker präglas av en mycket precis stil och en stor omsorg om detaljerna. Hypnotisören ser helt annorlunda ut.

Det enda jag kände igen var att ”skojar” förekom som anföringsverb. Det vet jag ingen annan än du, Alexander, som använder.

– Du ser, du har avslöjat mig.

Jag har svårt att förstå hur man kan så att säga skruva ner stilen i en hel roman. Om man föreställer sig en scen så vill man ju fånga den så exakt som det bara går. Men det gör ni ju inte i Hypnotisören på samma sätt.

– Det känns inte som att man skriver en sämre scen. Den grundläggande skillnaden är att deckare fungerar långt mer som film, allt som förekommer är ett slags planteringar. Visar man en närbild av en flaska som flyter på vattnet så måste den komma tillbaka. I en roman där­emot kan man ha hur många detaljer som helst, de korresponderar på ett helt annat sätt, säger Alexander.

Alexandra tar vid:

– Deckaren är funktionell, allt har med något att göra. I det andra skrivandet försöker man beskriva var sak så unikt som möjligt, i en deckare måste den betyda något för handlingen.

I Hypnotisören försökte vi i stället ladda varje scen med någon form av tryck, stämning, en känsla av att något är på gång. Jag är väldigt förtjust i David Lynch, de där tvetydiga hoten som man inte vet vad de är.

I Regissören beskriver du Alexander ett fönsters ”kristyrvita listverk”. Så skulle Kepler inte skriva.

– Nej, det skulle bara vara ett hinder, säger Alexandra och fortsätter:

– Det handlar om effektiviteten. Något som var väldigt roligt med Hypnotisören var att ta precis det vädret som var utanför fönstret, precis det man såg. Hur ser ett fönster ut? Jag tar det här fönstret. Att man kunde ta exakt det som var just då i huvudet, eller framför ögonen på en. Det var jätteroligt att jobba utifrån de här första impulserna och inte söka.

– Och också att använda sig av riktiga miljöer, vilket man inte alltid gör annars. I sådana här böcker som är kopplade till verkliga händelser tar man väl i högre grad verkliga miljöer, men tidigare har jag aldrig ens tänkt mig en miljö som inte finns i mitt huvud. Det är aldrig ett hus som finns på riktigt eller en människa jag har träffat, säger Alexander.

I augusti publicerade sju författare ett uppmärksammat manifest i Dagens Nyheter, med ett antal åtaganden inför 2010-talet. Syftet var att återupprätta den berättande svenska romanen, samtidigt som manifestet innehöll några markeringar mot andra icke namngivna författares böcker. Bland annat lovade de att inte skriva under pseudonym, att inte skriva deckare, att inte exploatera varken döda eller levande männi­skors livsberättelser.

– Jag tror att de skrev manifestet som en metod för sin egen kreativitet. Att: ”Vi låser in oss i den här buren, där vi inte får göra det och det och det.” Antingen följer de den och hittar kreativitet i det, eller så bryter de sönder den och hittar kreativitet i det. Det är egentligen bara ett sätt för dem att komma vidare och det är väl positivt. Det tråkiga var väl om det fanns författare som kände sig påhoppade och blev ledsna och kanske till och med störda i sin kreativitet av det, säger Alexander.

Men kände ni er träffade?

– Det är väl jättesmickrande, om vi skulle vara föremål för sådana här tankar, säger Alexandra ironiskt.

– Jag kan inte se en litteratur som inte sysslar med de döda, för det har ju litteraturen alltid gjort.

– Inte heller en litteratur som inte sysslar med de levande, för det har den också alltid gjort, tillägger Alexander.

Men kanske kan genrebytet uppfattas som provocerande? Att två finlitterära författare nedkliver från parnassen till en utpräglad underhållningslitteratur? Ingen av dem gillar den bilden, utan understryker sin kärlek till spänningsgenren.

– Frågan om högt eller lågt i litteraturen tycker jag syftar till en unken sortering. Jag tror att litteraturklimatet blir vitalare om man ser på saker från ett annat håll. Vi kanske inte ska försöka hierarkisera. Det tycker jag inte är särskilt fruktbart vare sig för deckaren eller den så kallade finlitteraturen. Återigen måste man jämföra med bildkonsten, som inte alls beter sig så utan sysslar med kitsch på ett mycket friare och djärvare sätt.

– Det blir ett slags värderingsfråga. Deckare är inte fina, romaner är fina – vad finns det för anledning att värdera genrer? Sedan börjar man även värdera läsarna och då hamnar man fullständigt fel, säger Alexander och fortsätter:

– Jag älskar en thriller på film, jag kan inte på något sätt förakta att jag tycker Bourne Identity är en jättehäftig film, eller att Gladiator var otroligt cool. Varför ska jag förakta det hos mig själv? Vi har också märkt att kriminalläsarna är ambitiösa, noggranna och hör av sig och vill diskutera saker på ett helt annat sätt än andra läsare gör. Kriminalförfattarna tillhör liksom läsarna på ett annat sätt.

Paret är också irriterat över en del recensioner, där de inte tycker att genren tas på allvar. Några recensenter kritiserade Hypnotisören för att den saknade en tydlig politisk eller samhällskritisk undertext, vilket har blivit något av en kliché i svenska deckare.

– Jag tycker att man ska vara försiktig med pekpinnepolitik, den tynger mer än den lyfter. Det är inget fel att läsa en deckare. Det är en berättelse om brott, och det har vi haft sedan litteraturen började. Varför ska det nu behöva sanktioneras med att det är en samhällskritisk bok? Det viktiga är att vi diskuterar det som vi är rädda för. Sådant som är ohanterligt när vi möter det i media, exempelvis våldsamma barn. I deckaren sker det i en form där man kommer helskinnad ut. Att vi för det samtalet, tror jag är det viktigaste. Samhällskritik passar bättre i debattböcker, säger Alexander.

Arbetet med nästa Keplerbok har påbörjats. Ramberättelsen omfattar åtta böcker och den lekfulla berättarglädjen från första manuset infann sig till deras lättnad direkt. De tror inte att Kepler kommer att gå ut över deras egna författarskap. De följer längre cykler än det nästan rastlösa skrivandet av romaner om kommissarie Joona Linna.

Vintermörkret har lagt sig och det blir med ens bråttom – det är dags för paret Ahndoril att hämta döttrarna från dagis och fritids. Hur de hinner ta hand om tre författarskap och lika många barn hinner jag inte ens fråga.