Den fiktiva litteraturen har en tendens att blanda sig med den konkreta verkligheten. Det är därför vi blir exalterade av att se huset där James Bond ”bodde”, trots att vi mycket väl vet att han är en påhittad figur.

För den amerikanske manusförfattaren Howard E. Koch var sista veckan i oktober 1938 en prövning. Redan på tisdagen ringde han i desperation till sin uppdragsgivare. Det var då bara 36 timmar kvar till repetitionerna av Världarnas krig skulle börja, men han fick ingen ordning på manuset.

Ställd inför det kaos som utbröt en knapp vecka senare skulle de problemen framstå som försumbara.

Klockan åtta på söndagskvällen hade alla bitar slutligen fallit någorlunda på plats. Regissören Orson Welles harklade sig och introducerade sitt radiodrama, baserad på H.G. Wells roman. Orson Welles hade valt ett innovativt grepp. Pjäsens första halva var utformad som ett vanligt underhållningsprogram, med återkommande avbrott för extrainsatta, fiktiva, nyheter. Enligt nyhetstelegrammen hade underliga gasexplosioner iakttagits på planeten Mars, följt av ett meteoritnedslag i New Jersey.

Kort därefter följde rapporter om fientliga rymdvarelser, okända strålvapen och dödliga gasmoln.

Halvvägs genom dramat stormade de första poliserna in i radiohuset, i avsikt att få stopp på utsändningen.
I efterhand har det hävdats att Orson Welles iscensättning av Världarnas krig orsakade landsomfattande panik och tusentals självmord i USA, när radiolyssnarna efter det populära humorprogrammet The Chase and Sanborn Hour bytte kanal och trodde att invasionen från Mars var på riktigt.

Lyssnarreaktionerna var inte fullt så extrema, men såväl radiokanalen och olika myndigheter blev nedringda av oroliga lyssnare och producenten beordrades att avbryta utsändningen för att meddela att det bara var en pjäs.

I radioversionen av Världarnas krig var det USA och inte Storbritannien som invaderades och manusförfattaren Howard E. Koch (som några år senare skulle få en Oscar för manuset till Casablanca) hade vinnlagt sig om att inkludera många verkliga platser och institutioner. Avsiktligt lades alltså ett fiktivt filter över en igenkännbar vardag.

I Ystad serveras man Wallanders ’sillamacka’.

Men skönlitterära berättelser har ofta en tendens att så att säga spontant läcka ut i verkligheten. Ett exempel är den värld Ian Fleming skrev fram om sin agent James Bond. Efter Flemings död har andra författare tagit över agenten – en av dem är William Boyd. I egenskap av Bondexpert åtog han sig att visa ett franskt tv-team agentens hem i London. (Adressen framgår inte av Flemings böcker, men Boyd som har närstuderat dem har en kvalificerad gissning.) Boyd påpekade för journalisterna att John le Carré lustigt nog hade placerat sin mästerspion George Smileys bostad i samma kvarter. Fransmännen häpnade. ”Bodde George Smiley här? Otroligt! Vilket gatunummer?” Och så blev även den fasaden filmad.

Trots att såväl Bond som Smiley är fiktiva figurer ges alltså deras bostäder verklig betydelse. Fiktion och verklighet glider ihop. I många år fanns en heltidsanställd sekreterare som besvarade brev skickade till Sherlock Holmes på Baker Street 221 B. I Tegnérparken i Stockholm står bänken där Mio, min Mio tar sin början.

Litterära vandringar, där man får följa i fotspåren på romanfigurer, är i sig en hel internationell industri. Man kan exempelvis gå genom Christopher Isherwoods Berlin, flanera genom systrarna Brontës Haworth eller bo i en hobbithåla så som den beskrivs i Sagan om ringen. I Fjällbacka kan man förevisas ”mordplatserna” i Camilla Läckbergs böcker. I Ystad kan man boka ett Wallanderpaket, där en anhalt på färden är Fridolfs konditori, där man serveras samma slags ”sillamacka” som Henning Mankells kommissarie är så förtjust i.

I sin bok Litterära resor: Turism i spåren efter böcker, filmer och författare reser universitetslektorn Carina Sjöholm till Cornwall, för att vandra i de trakter där författaren Daphne du Maurier förlagt sina böcker:

”När jag befann mig i ett landskap så länge och med regelbundenhet påmindes om författarens biografi och berättelserna, men också rent fysiskt tog del av landskapet, så började jag till slut känna att jag försattes i en annan stämning. […] Blicken var både sökande och målmedveten och en av resans största attraktioner var att känna igen och spåra likheter mellan konsten och den beskådade naturen. Plötsligt kunde jag inte bara förstå utan också känna igen känslan. Genom berättelserna om du Maurier och hennes vandringar kunde jag ibland försättas i den stämningen och genom de skönlitterära berättelserna förflyttas till en helt annan tid och plats.”

Man befinner sig alltså i ett slags dubbel upplevelse, där man vandrar både genom verkligheten och fiktionen.

Ett annat exempel på skönlitteratur som sammanblandats med verkligheten är Johann Wolfgang von Goethes debutbok Den unge Werthers lidanden från 1774. Boken väckte uppseende och anstöt i sin samtid, men i efterhand har den kanske främst varit känd för att mängder av unga läsare sägs ha följt Werther in i svårmod och självmord. Detta kan dock inte beläggas, varken i statistik över avlidna eller annan samtida dokumentation. Man kan därför i stället fråga sig varför man har velat tro på den myten och, för att återvända till den här textens egentliga fråga, varför vill vi besöka huset där James Bond bodde?

En del av svaret är att vi bygger vår perception av omvärlden på berättelser och tolkningar. I essän Eiffeltornet, nyligen utgiven på svenska av det lilla kvalitetsförlaget Faethon, visar den franske filosofen Roland Barthes hur Paris främsta landmärke är så mycket mer än 12 000 järnbalkar och 2,5 miljoner nitar. I det mänskliga medvetandet ges det ytterligare dimensioner – estetiska, mytiska, historiska och så vidare.

En annan del av svaret kan vara att det fiktiva, overkliga, i en mening faktiskt är verkligt. Neurologiska studier av vad som händer i huvudet när vi läser skönlitteratur visar att den aktiverar delar av hjärnan som annars bara reagerar på faktiska händelser. Hjärnan kan alltså inte helt avgöra om det man läser är på riktigt eller inte, vilket i sin tur förklarar varför vissa böcker kan ge oss hjärtklappning eller röra oss till tårar. Att kliva in på Davy Byrnes pub i Dublin och beställa en gorgonzolasmörgås och ett glas röd bourgogne kan därför väcka ett slags vagt minne, eftersom läsaren av James Joyces Ulysses – enligt hjärnan – möjligen redan har varit där i sällskap av Leopold Bloom.

I ärlighetens namn gäller den här starka inlevelsen ofta också författarna när de skriver böckerna. John Ajvide Lindqvist har vittnat om att han själv är livrädd när han arbetar med sina skräckberättelser. Och som Stockholmspolisen twittrade en onsdagskväll för några år sedan: ”Upprörda skrik från lägenhet oroade grannar. Visade sig bero på att personen höll på att skriva en bok och påverkades starkt av innehållet.”

Men kanske handlar det mest om att människan alltid har levt i en skärningspunkt mellan myt och verklighet.

En ateist skulle kunna argumentera för att religiösa texter är de främsta exemplen på hur skönlitterära berättelser kan uppfattas som verkliga. Naturen har i det avseendet blivit ett slags existentiell besvikelse, sedan den sorterades och avförtrollades av vetenskapen. Utan sina älvor, bäckahästar eller troll är den inte längre en spegel för mänskliga känslor, för våra rädslor, dygder eller begär. Utan sina berättelser blir den, liksom Eiffeltornet, bara vad den är.

Skönlitteraturen kan därför återförtrolla världen om vi vill. Vi fascineras av berättelsen om att Den unge Werthers lidanden skulle ha förlett sin tids unga romantiker att ta sina liv, för om fiktionen kan färga igenom verkligheten så blir tillvaron mer suggestiv. Det är därför något visst med Astrid Lindgrens parkbänk där Bo Vilhelm Olsson satt, trots att den är likadan som alla andra bänkar i Tegnérlunden. Och har James Bond bott i huset framför oss, så blir byggnaden också en annan. Vi anar något, bortom den grå novemberdagen som vi står i, något större och bortomvärldsligt.