Johan Norberg
När det brast för Fred Åkerström i studion
Lyssna på artikeln
Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. En dag för knappt tio år sedan ringde en författare till Norberg för att fråga om en studiosession med Fred Åkerström. Norberg mindes ingenting – tills han hörde låten de spelade in.
Ur Vi #10 2014.
En författare ringer och frågar om en skivinspelning i Metronomestudion den 5 augusti 1980: ”Hej, jag samlar material till en bok om Fred Åkerström. Du var ju med den dagen när han spelade in en låt om sin svåra barndom. Hur var stämningen i studion, kan du berätta?”
”Herregud, det är evigheter sedan, jag minns ingenting”, svarar jag, som bara kan återkalla en vag bild av att vi spelade in Fragancia och att Fred började snyfta, både när han sjöng och medan vi lyssnade igenom tagningarna.
”Tyvärr, du får ringa någon annan.”
Vi avslutar samtalet och jag letar fram almanackan från 1980. På den 5 augusti är mycket riktigt antecknat: 10.00 Metronome studion, Karlbergsvägen 57. Senare, med annan penna: 742 kr före skatt.
Det räcker nu, Johan, Fred orkar inte mer.
Jag blir nyfiken på visan jag inte kan komma ihåg, den om Freds barndom. Den är enkel att hitta via internet och jag börjar lyssna. Tonerna slungar mig tillbaka till 1980 och jag kan nästan chockartat exakt återkalla hur vi satt i studion, jag och Fred med varsin gitarr. Melodin känner jag direkt igen trots att det gått så många år, texten däremot kommer som en kalldusch. Det är obegripligt hur jag kunde sitta bredvid honom i studion och undgå den fasansfulla historien om hans uppväxt, präglad av pappans misshandel, men jag var 20 år och mina tankar drog mer mot skalor och tolv olika sätt att greppa ett E7.
I dag förstår jag varför producenten Anders Burman sa till mig på skarpen när jag i ungdomlig iver ville ändra en fel spelning. ”Det räcker nu, Johan, Fred orkar inte mer.”
Jag ringer tillbaka till författaren och bekräftar: ”Det var den låten, jag minns det nu. Det var då han blev så rörd, inte Fragancia, utan den här låten, Ingenstans (är man fri som en fågel)Fotnot: Av hänsyn till pappan gavs inte låten ut på skiva förrän 1994, då var Fred redan död., så var det.”
Några timmar efter telefonsamtalet minns jag mer. Hur Blomman och Kaj R. Hansson, två röjare från samhällets utkanter som tillfälligt rätat upp sig och spelat in rockplattor, tittade förbi studion. Vi åt lunch tillsammans på Svensson och Butler vid Rörstrandsgatan där jag, ljudteknikern Jan Ugand och Anders Burman satt inklämda som tre beskedliga sparrisar mellan Fred, Blomman och Kaj. Tre mustiga herrar vars mullrande skratt fick övriga gäster att huka runtom i restaurangen.
Det här går inte, tänker jag. Jag borde också skriva en bok.
Peter Mosskin heter han som ringde mig, och som tidigare i år gav ut boken Fred Åkerström – Ingenstans fri som en fågel (Norstedts).Fotnot: Texten publicerades 2014.