”Musik går inte att hejda, den är som ett virus”

Torgny Lindgren skriver i sin bok Merabs skönhet om Samuel Bjurvall som låser in sig i åratal på vinden för att undgå ordettuberkulos. Han är övertygad om att sjukdomen färdas med ordet. I dag finns hiphop-skeptiker som fasar för ord, precis som Samuel Bjurvall i Storholmträsk, och visst är det dåligt att några rapartister använt musik för att bygga en kriminell karriär, men inte smittsamt. Ingen blir knarklangare för att de har lyssnat på en text.

I USA infördes 1985 en varning på skivor med snuskiga ord, efter att blivande vicepresidenten Al Gores hustru Tipper ertappat parets dotter lyssnandes på Darling Nikki av artisten Prince. En låt om hur man gör barn, så att säga, vilket Tipper tyckte var farligt för en 11-åring att höra, men klisterlappen ”Parental advisory” (ung. Råd till föräldrar) gjorde bara att sådana skivor sålde ännu mer. (Karenna Gore har i dag själv tre barn, vilket ju helt och hållet måste vara Princes fel.)

Diktaturer vill undvika kultur som engagerar.

Men ord kan vara kraftfulla och tillsammans med musik nästan samhällsomstörtande. Kina försökte länge stänga ute västerländsk pop, utom några få artister som John Denver och Wham. Att kommunistiska stater ofta tillåtit endast den smörigaste västerländska musiken är förbryllande, men helt i linje med hur diktaturer vill undvika kultur som engagerar och väcker tankar.

I början av 90-talet skeppades mängder av musikkassetter från USA till Kina för plaståtervinning. För att inte kunna säljas vidare eller lyssnas på gavs kassetterna skåror i plasten, men kinesiska ungdomar lyckades laga dem och började kopiera. Fenomenet kallades dakou och kassetterna spreds ofta utan vare sig originalomslag eller kronologi. Ingen kunde veta om Beatles kom efter Elvis eller före Clash. Allt kom på en gång, och kända artister klumpades ihop med obskyra jazzrockare som fick en ny chans i Kina, där få kände till banden i förväg. Än i dag har finska artister som knappt hade en karriär i Finland en skara fans i Kina, från tiden med dakou.

Musik går inte att hejda, den är som ett virus och då tror några att den är farlig. När folk försöker komma underfund med svensk hiphop, är det bara texterna som analyseras. Att musiken är en kraft i sig, som med toner och rytmer kan erövra en ung människas själsliv, det förstod till och med det kinesiska kommunistpartiet.

När musiken kom in i mitt liv fanns inte hiphop och inga texter som förhärligade kriminalitet. Det var lugnt och städat. Heroinisten Charlie Parker var min stora idol.